Mindre härligt är halkan, i söndags morse var det så halt på lilla vägen att hundarna knappt kunde ta ett enda steg. Jag hade inga problem tack vare mina IceBug-kängor men det blev till att gå längs stora vägen för hundarnas skull.

Lördagen blev en riktig slappdag, jag låg mest i soffan och tittade på film, hundarna fick inte göra mycket roligt alls. Dock fick de faktiskt leta lite bollar på eftermiddagspromenaden, vilket de var hyfsat nöjda med.

Upptäckte en liten svullnad på Kenzos kind, precis under vänsterögat, på lördag eftermiddag, undersökte med lampa (fick inte ta så mycket i honom, så han hade uppenbarligen ont) men såg inget sår utan jag misstänkte en rotspetsabscess (inflammation i tandroten). Söndag morgon såg han mycket värre ut så jag ringde djursjukhuset och fick ungefär samma besked som jag själv räknat ut, dvs. att det inte var så akut att det var lönt att komma in under dagen men vi fick en tid bokad till måndag. Som tur var så har vi Rimadyl hemma sedan Chilis onda tår så Kenzo fick det och det har säkert hjälpt till lite. Måndag morgon var han dock rejält svullen i ansiktet, så pass mycket att det tryckte lite på ögat. Stackars gamling.

I söndags blev det lite mer action, vi tog med bollkastaren ut och så lobbade husse iväg fyra bollar i taget, sen fick hundarna leta. Sigge och Chili växlade vi om vartannat skick och det märks att kondisen tagit stryk under vintern för det var inte så många skicka de sprang innan de började bli trötta.

När det sen var Kenzo och Garibaldi så fick enbart Gari springa, eftersom Kenzo såg ut som han gjorde i ansiktet. Gari jobbade på bra, fyra bollar x 2 men det märktes att det tog emot på slutet. Kenzo ville verkligen springa så han fick ett skick och var jätteglad – fattar inte hur han kan vara så glad med tanke på hur hans kind såg ut men hundar är tydligen bra på att stå ut med smärta…. :S  och sen fick Gari några skick till, så totalt hämtade han in 10-11 bollar. Snön var nog tungsprungen och sen verkar den dölja vittringen en hel del så det som hade varit ganska enkelt på vallen en sommardag blev nu inte alls så lätt, men däremot bra träning som inkluderade både fys och nos.

Måndag eftermiddag hade vi tid på djursjukhuset och det tog inte vet. lång tid att bekräfta att min diagnos om rotspetsabscess var helt korrekt. Fick prata med deras trevliga tandläkare och vi kom överens om att de ska gå igenom hela munnen, förmodligen dra ut den tand som orsakat infektionen och sen kolla om andra tänder också behöver åtgärdas. Jag noterade att Kenzo hade lite överväxt tandkött eller möjligtvis en epulid, ungefär på samma ställe där vi tidigare opererat bort en epulid för några år sedan, denna ska de också ta bort. Så gamlingen kommer att få sig en rejäl munsanering, vilket säkert behövs med tanke på att hans tänder inte är i bästa skick.

Tyvärr hade de väldigt fullbokat närmaste tiden så inte förrän 7 mars fick vi tid, å andra sidan fick vi antibiotika till honom och det kommer ju att ta bort infektionen så han kommer säkert inte ha några problem att vänta.

Som vanligt skötte han sig strålande fint, även om man ser på honom att han tycker att det hela är ytterst otäckt. Gamla fina pojken!

På kvällen blev det lite träning inomhus, det blåste rejält och var halt och otrevligt ute så det var lika bra att hålla sig inne. Tränade plats samt klossträning med Gari, lite rallylydnadsmoment med Sigge och Chili och sen även lite avkoppling med de två. Sigge är fortfarande lite stressad när det blåser rejält ute (sedan i julas, när han var i hundgården några timmar när vi var i stan och det stod en stor plåt som slog i vinden, det har han nu förknippat med storm/kraftig blåst – ljudkänsliga hundar är inte roliga…) så jag jobbade på lite avslappning på mattan innan för ytterdörren (där blåsten hörs mest) och det gick riktigt bra. Under tiden fick Chili jobba på att ligga ner lugnt fast han inte fick träna – svåraste saken för alla hundarna utom Kenzo; det blir alltid en massa gny och gnäll när jag tränar en hund och de andra far omkring och vill vara med.

Onsdag morgon såg man tydligt att Kenzos ansikte börjat återfå sin normala form, skönt att antibiotikan hjälpte så snabbt!

Har för övrigt funderat lite på belöningar till Garibaldi, han gillar verkligen när det blir lite spännande, det var så jag fick honom att ta pinnarna i spåret – använde godisburkar som faktiskt fick honom att stanna upp i spåret, något som han inte gjorde om jag la godis rakt upp och ner på marken… men burkarna, de var intressanta.  Lite typiskt Garibaldi måste jag nog säga. Hur som helst, jag tänkte att jag kunde ju använda min belöningspåse/treat bag, stoppa lite godis i den och sen antingen kasta den till honom och så springa dit och hjälpa honom att öppna den och dela ut lite godis, eller så kan den ligga som externbelöning, lite beroende på vilka moment vi kör. Tror att det här skulle kunna vara en bra belöningsform för honom.

Sagt och gjort, förra veckan började jag leta efter treat bagen men den var puts väck… Jag improviserade och använde en tom toarulle som jag stoppade en Frolic i och det var väldigt  spännande tyckte Garibaldi, så min teori visade sig i alla fall stämma. Däremot höll ju inte toarullen mer än för en belöning, samma sak när jag testade en snusdosa, så jag behövde verkligen hitta treat bagen.

Så i tisdags när vi städade i hundhuset inför att jag ska dra igång frösådden i odlingsskåpet, då hittade jag äntligen den försvunna bagen! Igår testade jag och det verkade vara en hit, mycket spännande när jag stoppade ner en Frolic i påsen tyckte Garibaldi och han var väldigt taggad på den, så det var nog succé.

Nu ser det också ut som att det kommer att gå att spåra i helgen, även om jag kanske får undvika vissa fält då de är mer sjöar än fält, hagen bakom huset ser dock fin ut och den ligger lite högre så där är nog hyfsat torrt och bra. Gäller ju att sätta fart nu, tävlingssäsongen drar snart igång och Garibaldi är anmäld till några lägre spår om typ 1.5 månad…. hjälp så fort tiden går inser jag nu…

När jag skriver om hypo här i bloggen är det mest för min egen skull, det är praktiskt att kunna bläddra bakåt och kolla när jag fick ändrad medicinering, när jag testade olika saker, hur jag mått genom åren etc.  men sen kanske det även kan vara till nytta för andra, hoppas kan man ju.

Nu är det snart två år sedan vi höjde min Levaxindos ganska rejält, jag gick från 100 µgr till först 125, sen 150 och sen slutligen landade jag på 175 och där har jag alltså legat. Jag mår mycket bättre efter den höjningen men jag vet inte om jag ska säga att jag mår bra… lustigt det där egentligen. Jag har stora problem med vikten som mest går upp, upp, upp – jag kan gå ner något enstaka kilo men bara om jag är superstrikt och minsta lilla jag släpper efter så går jag upp igen och jag är så himla trött på det här. Jag äter förvisso en del onyttigheter (godis/choklad) men jag äter också bra mat och rör mig en hel del.

På senaste tiden har jag läste lite mer om hypo och allt som tillhör och insett att jag förmodligen har rejält med myxödem i både armar och ben. Mina svullna anklar är hopplösa, det är inte behagligt att ha strumpor, jag får stora märken redan efter bara kanske 20-30 minuters användning på morgonen. Hade inte varit så konstigt om jag vore svullen om anklarna efter en hel dags jobb, jag står dessutom upp större delen av arbetsdagen numera, men så där direkt på morgonen… det har förbryllat mig lite men nu inser jag ju att det är myxödem.

Ju mer jag läser så inser jag också att de som enbart äter Levaxin (syntetiskt sköldkörtelhormon) faktiskt sällan mår jättebra. Levaxin innehåller T4, medan sköldkörtelhormon egentligen består av T1, T2, T3 och T4. Framför allt T3 är viktigt, det är den del som verkar styra vikt etc. Många vittnar om att de blivit tjockare sen de började med Levaxin. Sen går det väl att säga att det kan vara av helt andra orsaker, men det känns som att fler och fler faktiskt inte mår så bra som läkarna verkar tro – den generella inställningen bland läkare verkar vara att har man väl skrivit ut Levaxin så är patienten frisk. Detta stämmer alltså inte alls om man tittar på verkligheten.

Det finns även icke-syntetiskt sköldkörtelhormon, framställt från malda svin- eller nötsköldkörtlar, men dessa är inte lätta att få tag på. Många verkar dock må mycket bättre med sådan behandling och man kan ju undra varför det då ska vara så svårt att få det? Har man tur så har man en bra läkare som är intresserad och villig att hjälpa till så att man får ta in t.ex. Armour Thyroid som licensepreparat, men de flesta läkare verkar tyvärr mest anse att man är en gnällig kärring och att det är annat som ligger bakom att man inte mår bra. Verkligen deprimerande läsning! Jag inser också att jag nog mår väldigt bra jämfört med många andra hypo-patienter. Men det hindrar ju inte att jag vill må ännu bättre, även om jag inser att jag förmodligen aldrig kommer att må som jag gjorde innan jag blev sjuk. Det kan jag leva med, det finns mycket värre saker man kan drabbas av, trots allt….

Hur som helst, efter mycket läsning och diskussion med en bekant som har samma sjukdom så har jag nu beställt ett kosttillskott (som alltså får köpas in utan licens eller recept eftersom det är just ett kosttillskott) som består av torkade svinsköldkörtlar. Jag ska även testa att äta AdreKomp (som hjälper binjurarnas funktion) samt lite andra mineraler och vitaminer, allt för att se om jag möjligtvis kan bli lite piggare. Min bekant har testat det här kosttillskottet (Porcine Thyroid) och hon mådde betydligt bättre efter det, så jag hoppas att det ska göra nån skillnad även för mig. Vi får väl se, det är en test och funkar det inte så har jag i alla fall testat.

Framför allt hoppas jag på att få lite mer energi (även om jag nu har oerhört mycket mer än jag hade för några år sedan) samt att det blir lättare att påverka vikten åt rätt håll. Jag förväntar mig inga magiska resultat där kilona bara rasar av mig, men det vore ju trevligt om det gick att gå ner i vikt på normalt sätt, istället för att bara gå upp hela tiden.

Idag, 21 februari, har jag tagit första tabletten PT. Ska bli intressant att se om det kommer att ha nån effekt, jag misstänker att jag kommer att behöva äta det ett antal veckor innan jag ser något eventuellt resultat.

Jag har också, sedan några dagar tillbaka, börjat utesluta gluten och laktos för att se om det har någon som helst effekt. Kanske inte helt smart att testa flera saker på en gång för det kan ju bli svårt att veta vad som ger vilken effekt (om det nu blir någon effekt alls) men varför vara tålmodig…

Garibaldi är också väldigt förtjust i frisbeen men som vanligt är han inte lika tokig som Sigge, det finns lite mer balans och sans i Garibaldi och det märks direkt i sådana här lägen. Han springer dock väldigt gärna efter just frisbeen (mycket hellre än om vi slänger ut bollar) och husse fick till fina kast med frisbeen, långa och snett längs med en sluttning så G  sprang lite på snedden ner och sen fick han jobba på i uppförsbacke tillbaka till husse. Under tiden fick Kenzo leta godis i snön, vilket han var synnerligen nöjd med.

Söndagen bjöd på ännu finare väder än lördagen, dock med en lite kyligare vind men med temperatur runt 0 och man hör på fåglarna att våren är på gång, de sjunger som tokiga nu, helt underbart!

Jag fick hjälp av Martin att filma lite lydnadsträning med Garibaldi. Tyvärr blir G rätt distraherad när husse är med men det gick ändå rätt bra. Vi har ju inte tränat så mycket i vinter så det var lite intressant att se hur det skulle se ut. Det såg faktiskt inte så illa ut, men jag såg att jag måste tänka på mina egna rörelser, min flaxande vänsterarm var tillbaka igen och sen syns det verkligen att jag slarvat med mat och träning nu under några månader….  

Vi behöver också jobba på Garis koncentrationsförmåga när det dyker upp plötsliga störningar (besök hos grannen, grannens katt i full galopp över deras gård, bilar som passerar ute på vägen) och även hans förmåga att jobba trots att husse står och filmar. Men totalt sett kändes det rätt ok. Vi har en del att jobba på i momenten – i framåtsändandet behöver G få betydligt bättre tempo i gå-delen, i fjärren behöver vi jobba på skiftena till och från stå, samt öka på avståndet mellan honom och mig. Skulle vilja ha lite bättre uppsitt också men det verkar helt hopplöst att få till, jag misstänker att jag helt enkelt har varit slarvig och belönat halvbra sitt, så jag får verkligen skylla mig själv där, som vanligt är det jag som förare som ställer till det.

Efter filmningen fick Sigge och Chili fick en lite längre promenad där Sigge fick leta boll och Chili mest fick röja omkring. När vi sen tog ut Kenzo och Garibaldi så bestämde jag mig för att jobba med viljan att dra. Jag testade med sparken en kväll i förra veckan och det är bara att inse – ingen av bröderna är en naturlig draghund, dvs. det är inte bara att sätta på dem selen, sparka igång och så bär det iväg… nix pix. Trots att jag sparkar på så att det inte ska vara tungt så travar de bara på i slak lina, ökar jag lite så ökar de också men inte så mycket att de börjar dra direkt. Det här är alltså då bröderna som kan dra som idioter i koppel och halsband, om man tillåter det…

Så nu åkte Baggenbältet och expandern fram, sen agerade en av oss “hare” och den andra sprang (långsam jogging) med Garibaldi, peppade honom när han drog, jobbade med att stoppa honom när han tänkte springa och nosa och efter ett par försök sprang han riktigt fint och låg på bra och verkade förstå vad vi ville att han skulle göra. Gäller nog att jobba vidare på det här sättet, det kanske inte blir någon bra slädhund av honom i vinter men jag har planer på att springa med honom i sommar (det var ju det där med min träning och kondis…) och då vore det ju kul om han ligger på och drar lite, ger ju honom lite mer träning än om han bara lunkar på i långsam takt.

Efter att de pustat ut nån timme och sen fått sin mat så fick hundarna märgben så för dem var det nog en riktigt bra dag.

Här kommer filmerna:

Faktum är att jag åtminstone är igång med träningen; Garibaldi har fått ett flertal lydnadspass här hemma under förra och denna veckan och det känns riktigt bra, även om vi har en hel del att jobba med.

På plussidan finns fint engagemang och bra driv efter belöningen från Garibaldis sida och hyfsat strukturerad träning från min sida, på minussidan en halvdålig position i fria följet samt frivilliga ställande under inkallningar som var tänkta att vara släta.

Det vi verkligen behöver träna på är platsliggning med andra hundar och för det skulle vi ju behöva träna tillsammans med andra… men kylan och mörkret är inte jätteinspirerande så det där att åka till klubben har det blivit klent med, minst sagt.

En rolig sak är att jag anmält till två kurser på klubben och kommit med på båda. En agilitygrundkurs för Garibaldi och en rallylydnadsgrundkurs för Chili!

Jag funderade på rallylydnad för Chilis del redan förra året men då var han inte kry och sen när vi hittade vad som var felet så blev det medicinering och då var ju kurs bara att glömma men nu har han varit utan medicin och ändå mått bra i flera månader, trots vinter och kyla så nu hoppas jag att han fortsätter vara fräsch.

Han har ju en del spondylos i ryggen men det verkar inte vara något som han har ont av utan det märks bara i hans rörelser i skiftet mellan passgång och trav.

I övrigt är han pigg och fräsch och vill jobba mer än vad han gör just nu så jag hoppas att rallylydnad kan vara hans grej. Vi fick ju lägga ner lydnadstävlandet pga att Chili avskydde att ligga plats med andra hundar och det slipper vi ju med rallylydnaden.

Ska bli himla roligt att testa och kanske kan det sen även vara något för Sigge – jag vågar inte riktigt köra vanlig lydnad med honom med tanke på platsen, jag tror inte det går så bra om en annan hund går fram till honom.

Agility med Garibaldi då, ja… jag har ingen aning om hur det kommer att gå men det kommer säkert att vara roligt och om vi sen inte blir några stjärnor på det så gör det inget.

Anmält Garibaldi och mig till tävling har jag också gjort, lägre spår, trots att vi inte har platsen. Vi SKA kunna klara det ändå, utan större problem, med en vettig lydnad och förhoppningsvis har vi det nu när inte Garibaldi är totalt besatt av lukter och kissfläckar.

Nån lydnadsklass 2 ska vi också ut och tävla och med de nya reglerna så innebär det icke-dold förare vid platsen och det underlättar ju en hel del.

Jag tänkte att jag skulle filma lite av vår träning i helgen, vi får se om vi får till det, i så fall kanske det kommer några filmer här.

Det här inlägget är för övrigt skrivet via mobilen med WordPress-appen som faktiskt funkar riktigt bra.

Slänger med några bilder från senaste tiden, alla tagna med mobilen.

HUNDARNA

Jag tar och börjar med hundarna. I början av året tog vi våra simkörtkort och sen simmade vi Kenzo ganska regelbundet. Han var rätt tagen av snön och kylan och haltade från och till, vilket dock försvann så fort kylan försvann.

I februari svalde Garibaldi en kapsyl… det kostade oss två och ett halvt tusen och några timmars oro, men Gari tog det hela med ro och var galen och glad på djursjukhuset och fick fint beröm för hur trevlig han var. Han verkade tycka alling var en enda superkul utflykt, ända tills kräkmedlet började verka.

Apropå Garibaldi så konstaterade jag i våras att han var helt hopplös med att ta pinnarna i spåret. Ett intensivt arbete under vår och sommar och början av hösten ledde till att vi presterade godkänt i lägre klass i september – pga att vi inte har en fungerande platsliggning så klarade vi inte poängen för uppflyttning, men spåret gick superbra, var långt som ett elitspår och Gari tog alla pinnarna utom första, som jag lägligt nog såg, då han tack och lov i alla fall går väldigt säkert i spårkärnan. Det var otroligt spännande att tävla bruks och jag hoppas att vi ska fixa uppflyttning till högre nu i vår.

Gari och jag tävlade även lydnad med mindre lyckat resultat. Det kändes rätt hopplöst där ett tag… Vi var även på läger och tränade hårda spår, svårt tyckte både Gari och jag och förmodligen inget jag kommer att fortsätta med mer än som aktivering men nyttigt och roligt att vara på läger. Tack vare det så fick jag också en underbar ny träningsgrupp att träna ihop med, då en av lägerdeltagarna och tillika klubbkamrat till mig frågade om jag ville vara med och träna på torsdagar med den grupp hon tillhörde. Den här träningsgruppen har gjort massor för både vår lydnadsträning och för min entusiasm, det är ett härligt gäng och jag är SÅ glad att jag fick chansen att träna med dem!

I maj var G och jag nere hos Angelica och tävlade lydnad, Garibaldi gick upp på platsen och jag började inse att vi hade allvarliga problem med det. Riktigt riktigt tråkigt och ännu mer tråkigt under den här tiden var att vi beslöt att försöka omplacera Sigge då hans attacker på Garibaldi skapat oro och stress för framför allt Garibaldi, vilket säkert bidrog till hans osäkerhet kring andra hundar och därmed fick platsliggningen att funka ännu sämre än den gjort tidigare.

Det gick dock ungefär lika bra att omplacera Sigge som vi trott; de som hörde av sig var helt fel för hans del och som det ser ut idag får han stanna här… vi får stå ut med att leva med hundarna separerade.

Vi var på beauceronklubbens läger och jag var som vanligt instruktör, nästa år tror jag att jag “bara” ska vara vanlig deltagare och få  chansen att träna min egen hund, oavsett hur kul det är att vara instruktör. Sen var Angelica och jag iväg till Maria Brandel för privatträning och uj så kass jag kände mig efter det…. jag är verkligen usel på att visa upp ett bra arbete när jag blir nervös och nervös var jag….

Det hela ledde till att jag fick fundera igenom hur jag tränade och belönade och så småningom blev det hela betydligt bättre, jag hoppas att vi är på rätt väg nu, jag och Garibaldi.

I oktober kastrerades Garibaldi, efter mycket vånda och funderingar från min sida. Efteråt är det bara att konstatera att det var det bästa vi gjort, för både hans och vår skull och att vi nog skulle gjort det redan för ett år sedan. Slut på stressad och hysterisk Garibaldi, slut på urinläckage och förhudskatarrer och vips hade vi tillbaka vår underbara, glada, träningsvilliga Garibaldi. Som sagt, det bästa vi kunde gjort för honom!

Chili har varit på hältutredning och det visade sig att han hade rejält ont i sina tår på baktassarna. Även en del spondylos i ryggen, inte så oväntat på en äldre stor hund med lång rygg, men heller inget som verkar orsaka honom jätteproblem, förutom ett lite annorlunda rörelsemönster i skiftet pass/trav. Tassarna gav honom däremot stora problem men efter att ha ätit Rimadyl i ett par månader (full dos i början, därefter sakta sänkt) har han nu varit utan medicin i åtminstone två månader och har inte fått tillbaka problemen utan är piggare än någonsin, underbart att se!

Kenzo fyllde 11 år i november och tyvärr börjar vi se en del ålderstecken hos honom; han är vingligare bak och kan tappa balansen om han svänger snabbt, han sätter lätt i halsen och hostar, troligtvis beror båda sakerna på något som kallas för GOLPP, ett ålderssyndrom som tyvärr inte är så mycket att göra åt. Det känns hårt att inse att han inte kommer att vara hos oss för evigt… fina Kenzo! Vi får njuta av den tid vi får med honom och försöka hålla honom så fräsch som möjligt.

Sigge är som vanligt; pigg, galen, vild… han mår bra och trivs med livet här och det är väl bara att inse att vi älskar honom enormt mycket och att han förmodligen aldrig kommer att flytta, såvida inte det helt perfekta hemmet skulle dyka upp och den chansen verkar väldigt liten.

Han och Kenzo fick för övrigt lugnande medicin utskriven i somras när det var som värst med åska och det har gjort livet lite lättare för dem och oss, även om det inte tar bort all rädsla så dämpar det i alla fall lite.

Jaja, det var hundarna det…. långt så det förslår blev det dessutom. Nå, vad har hänt för övrigt då?

ÖVRIGT

Under sommaren jobbade vi flitigt med hus och trädgård. Martin röjde sly och började bygga en friggebod – Siggeboden – där vi ska ha en isolerad del med anslutande hundgård till Sigge, eftersom han inte trivs att vara i samma hundhus som Garibaldi, resten av boden ska bli oisolerat förråd för trädgårdsmöbler etc. Jag målade fönster och fönsterfoder på kökets burspråk och vi bytte färg på fönsterfoder och knutbrädor från grått till vitt, vilket blev så himla snyggt. Även garageportarna fick sig en duvning med skrapa och färg och blev otroligt snygga. De är i dåligt skick men nu lär de i alla fall hålla några år till, tills vi har tid och ork att ta tag i garaget. Det finns mycket annat som först ska fixas, t.ex så behöver trappan upp till huset bytas ut, det fula och halvruttna uterummet ska rivas och hela stora huset behöver målas om…

Inomhus har vi renoverat rejält, alla fyra sovrummen har fixats till, samt även grovköket och det har blivit så himla fint! I dagsläget har vi lite jobb kvar, det ska upp fondtapeter i alla rummen, samt golv- och taklister och lite andra småsaker, men totalt sett blev det enormt lyckat. Renoveringen blev “klar” lagom till jul vilket passade jättebra då vi fick besök av min mamma och bror över julen, för första gången på 11 år firade vi jul tillsammans och det var underbart och hur trevligt som helst!

På jobbfronten så har det inte hänt så mycket för min del men desto mer för Martins del. Han har slutat på Motorola och kommer att försöka driva sin egen firma under nästa år, vi hoppas att det ska funka och att allting ska lösa sig, men det är förstås en chansning så vi får se hur det går. Vi hoppas i alla fall på det bästa.

Övriga djur som inte är hundarna – i våras skaffade vi äntligen vårt efterlängtade akvarium, ett 190 liters hörnakvarium. Det lilla gamla akvariet på 27 liter har blivit bostad för sötvattensräkor, dock har vi haft lite svårt att få dem att trivas och överleva, får se om vi ska fortsätta försöka.

Katterna har haft ett ganska lugnt år, ändra fram till kring jul, då Torsten kom hem med ett litet rivsår under ögat, pyttelitet och inga problem, men några dagar senare var det svullet, inflammerat och varfyllt så det blev akut djursjukhusbesök där bölden skars upp och nu går han på antibiotika och smärtstillande och mår redan oerhört mycket bättre. Tror att grannarnas elaka svarta honkatt är den skyldiga…

Nyårsafton kommer vi som vanligt att tillbringa hemma för att hundarna ska må bra, våra underbara grannar har lovat avstå från nyårsfyrverkeri bara för att våra hundar är rädda, såna grannar är guld värda! I år sitter vi dock inte ensamma utan får besök av Kalle och Ciza, det ska bli jättetrevligt. Vädret visar sig från sin bästa sida, den här vintern har varit mer som en kall och blöt höst, men idag är det i alla fall några minusgrader, rimfrost överallt och strålande sol – helt underbart, bara att njuta.

GOTT NYTT ÅR!!

Gott nytt år!

Jag hoppas att Kenzo får hänga med oss många år till, han är som sagt ganska fräsch för sin ålder. Tyvärr lite vinglig i bakdelen men annars inga problem att röra sig.

Kenzo 11 år

Dagen firades med färska ben till alla grabbarna, mycket roligare än så blev det dock inte då Martin och jag tillbringade ett antal timmar på Bauhaus i Norrköping och köpte laminatgolv, tapeter, färg, tapetklister, verktyg etc etc.

Under tiden härjade vinden och det var verkligen inget mysigt väder. Med bilen fullastad körde vi försiktigt hem och sen ägnade Martin ett bra tag åt att bära upp alla prylar medan jag rastade hundarna i halv storm och regn… vilket jäkla skitväder!

Förra året så inleddes advent med helt annat väder, eller ja… inte helt, det blåste hårt även då men det var då inga 10 plusgrader utan istället var det snöstorm. Får erkänna att jag föredrar snön…. fast det hade inte behövt storma.

Dagen innan hade däremot alla fyra grabbarna fått spåra. Sigge och Chili fick näringsspår, 450 respektive 250 meter och nu jobbade Sigge RIKTIGT fint. Märks att vi spårat en del på sista tiden, tempot är fortfarande lite högt men har blivit bättre och noggrannheten har ökat avsevärt. Jag noterade att trots att det blåste rejält ute så låg han i eller väldigt nära spårkärnan mesta tiden, sen skulle han behöva förbättra sitt vinkelarbete men totalt sett så spårar han nu riktigt fint igen. Vi spårade nära vägen på första sträckan och trots massor av trafik (de hade adventsmarknad på Billa gård så det var rena rusningstrafiken för att vara ute hos oss…) så lyfte Sigge knappt huvudet från spåret.  Duktig kille!

Chili jobbade på bra som vanligt, med godis i spåret blir han hanterlig och sliter inte armarna av mig.

Garibaldi fick ett spår i hagmark, knappt 600 meter, med fyra föremål. Eftersom jag märkt att han blir lite väl het i början och gärna går över första pinnen så la jag förstås en pinne ganska tidigt, lika bra att jobba med problemen och så såg jag till att hålla emot lite så han inte fick chansen att flänga iväg och strunta i pinnen. Det funkade för han tog pinnan utan problem.

Eftersom jag upptäckte att de flesta spårpinnnarna låg i Chryslern, som var i stan med Martin, så fick det bli två vanliga pinnar, en pipleksak som inte längre pep samt ett mindre tygföremål. Tygföremålet kom som nr 2 och han tyckte nog inte det var något som skulle plockas utan gick över det så jag stoppade faktiskt honom och han vände och plockade upp det. Nu vet jag inte om han kanske hade stannat av sig själv ändå, jag tror han hade vinden i ryggen, men jag misstänker att han helt enkelt ansåg att det där inte var något som “skulle” markeras.

Föremål nr 3 var pipleksaken och sen vet jag inte vad som hände… jag belönade som vanligt men passade på att även lägga till lite social belöning, klappade och myste och jag tror att han fick för sig att spåret var slut där. För sen när jag släppte på igen så lullade han iväg, drog ut till höger och åt rådjursbajs, såg helt förvånad ut när bad honom “spåra” och allmänt bara flummade runt. Jag fick stanna honom, koppla loss linan, stå ett tag och låta honom tänka till, koppla i linan igen och DÅ trillade poletten ner och han kom igång och spårade fint resten av spåret och tog sista föremålet utan problem. Hehe, ibland blir det lite lustigt.

Slutligen fick Kenzo frispåra sig runt Sigges spår och även om jag tyckte att Sigge var mer noggrann den här gången så hittade Kenzo en del godisbitar, speciellt i början, dock inte alls lika många som tidigare så helt klart har Sigges noggrannhet ökat.

Sen har det varit en jobbvecka, med allt vad det innebär, eftersom vi renoverar för fullt här hemma och delvis måste bli klara innan jul så är det rätt stressigt så kvällarna är inte avkopplande direkt.

Jag har för tillfället mer eller mindre prioriterat ner/bort hundträningen, de får göra lite småsaker men inte mer än så. Torsdagsträningen på klubben avstår jag nu i några veckor men sen efter jul, då jäklar ska vi ladda inför vårens tävlingssäsong.

Helgen som gick tillbringades även den mest med att renovera. På lördagen blåste och regnade det så det blev korta korta promenader, men på söndagen var det lite bättre och vi aktiverade hundarna med bolluppletande och frisbeekastning. De sov gott sen. Frisbee har blivit en ny favorit hos alla fyra, till och med gamlingarna gillar den, även om Kenzo bara hämtar den entusiastiskt tre-fyra gånger, sen är han nöjd.

Nu rullar nästa vecka på och vi jobbar vidare. Trevligt nog har det blivit lite kallare och även faktiskt kommit lite snö, hoppet om en vit jul ökar genast!

“En sorgens dag för alla hundar i Rumänien.
Parlamentet har idag röstat ja för massavlivning av alla gatuhundar i Rumänien, även de som sitter i kommunala hägn.”

Det här förslaget har varit uppe flera gånger och beslutet har skjutits fram men nu har man alltså till slut bestämt sig…

Jag vet att många har invändningar mot att ta in gatuhundar från andra länder hit till Sverige, man säger att “börja med att ta hand om svenska hundar som behöver nya hem” och liknande. Men vad man förmodligen inte inser är att situationen i t.ex. Rumänien är så oerhört extrem jämfört med Sverige att det bara inte går att dra nån som helst likhetstecken mellan dem.

Jag citerar från Hundhjälpens pressmeddelande tidigare i år, när lagförslaget togs upp igen men då bordlades:

“MASSAKER HOTAR ÅTERIGEN RUMÄNIENS GATUHUNDAR
Parlamentet har i ett första led godkänt en lagändring till det sämre för djurskyddet i landet.

Ca 2 miljoner gatuhundar i Rumänien riskerar nu massavlivning genom att förgiftas, slås
ihjäl, skjutas eller sättas i dödshägn utan mat och vatten. Kastreringsprogram enligt TrapNeuter-Release (TNR) som utförs av djurskyddsorganisationer riskerar att förbjudas.

Den nuvarande djurskyddslagen, 9/2008, säger att friska djur ej får avlivas, oavsett om de är ägda eller herrelösa. Problemet med alla dessa gatuhundar är stort i Rumänien och politiker, samt media har därför bedrivit en opinion den senaste tiden för att återinföra en legal jakt på dessa hundar.

Dödandet av hundarna har i olika kommuner pågått olagligt i flera år, antingen genom att gift läggs ut på natten, eller genom att kommunerna anlitar företag som utför utrensningar i olika städer. Företagen anlitar skrupelfria veterinärer som förklarar hundarna sjuka och därefter avlivas de med plågsamma giftinjektioner på löpande band. Under tiden i dessa överfulla dödshägn är det vanligt att hundarna ej ges vatten eller mat, skador som uppstår efter slagsmål behandlas ej. Videoupptagningar visar hur hundar äter på sina döda kamrater.

Massförgiftning hotar inte bara de ägda hundarna, andra djur och barn. Det är en plågsam metod som dessutom inte är effektiv. Så sent som år 2000 förgiftades över 200.000 hundar i Bukarest. Några år senare var antalet gatuhundar uppe i samma nivå. Förklaringen är att lediga revir intas av hundar från landsbygden och att de ägda hundarna, som också springer lösa utomhus dagtid, fortsätter att para sig med varandra. Massmord är och kommer aldrig att vara en lösning!

Ideella djurskyddsorganisationer arbetar med kastreringsprogram i olika delar av landet och når mycket bra resultat genom att få ner beståndet av gatuhundar. Deras verksamhet riskerar nu att förbjudas i det nya lagförslaget. Dessa organisationer kommer även enligt förslaget att förbjudas tillträde till de kommunala hägnen, uppenbart i syfte att hålla verksamheten dold för omvärlden.

-Föreningen Hundhjälpen arbetar aktivt sedan flera år tillbaka med att stöda en av dessa organisationer, eftersom TNR-metoden är internationellt erkänt som den mest effektiva och humna metoden för att få ner gatuhundspopulationer, säger Caroline Berggren som är sekreterare i föreningen.

Demonstrationer av djurvänner har skett runtom i Rumänien i samband med att lagförslaget diskuterades i parlamentet den 1 mars. Hundhjälpen har startat en petition mot förslaget och namnlistorna kommer att överlämnas till den rumänska ambassaden i Stockholm.

- Människor över hela världen är upprörda över hur Rumänien behandlar gatuhundarna och kräver att de ansvariga tar sitt förnuft tillfånga och påbörjar humana kastreringsprogram istället för att bete sig som medeltida barbarer, avslutar Caroline Berggren.

Bakgrund
Rumänien har ca 22 miljoner invånare och uppemot två miljoner gatuhundar. De rumänska gatuhundarnas elände började på 80-talet när Ceaucescu ville industralisera Rumänien. Människorna flyttades från landsorten till städerna. Eftersom bostadsbristen blev stor, revs de små husen till förmån för stora bostadskomplex med små lägenheter. Djuren fick betala priset – de kastades ut på gatan när utrymmet krympte. Så småningom började de föröka sig och snabbt befolkades gatorna av herrelösa hundar. Gatuhundarna har sedan dess varit mål för de mest avskyvärda försök till utrensningar.”

Jag blir så ledsen när jag läser det här att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vi försöker att hyfsat regelbundet bidra till den verksamhet som bedrivs i Cernavoda där italienska föreningen SavetheDogs idag redan har ett hägn, som dock är undermåligt, blir översvämmat av floden titt som tätt och helt enkelt inte räcker till. De håller på att bygga ett fint nytt hägn, längre upp så de ska slippa översvämningar men det tar tid och kostar pengar. Det lilla vi gör är ju inte mycket men om många människor försöker göra lite så kan det ju ändå ge en viss effekt.

Men frågan är vad som kommer att hända med Save the Dogs’ verksamhet nu när lagförslaget röstats igenom… Icke-statliga organisationer kommer ej att ges möjlighet att hjälpa de hundar som sitter i dödshägn. Att adoptera en hund i Rumänien har försvårats så att det i praktiken blir omöjligt.

Jag önskar att jag inte hade huset fullt av hundar redan (även om jag förstås inte vill bli av med mina älskade hjärtan!) utan hade möjlighet att ta hem några hundar från Rumänien och i alla fall ge några stackars hundar ett bra liv.

Jag förstår att det är lätt att döma när man sitter här i trygga välfärds-Sverige, där de flesta har en vettig eller god ekonomi, det är naturligtvis en annan sak i ett land som Rumänien där även människor far illa och har svårt att klara sig. Men att ta till sådana metoder som man testat tidigare och som visat sig ha nästan ingen effekt mer än ytterst tillfälligt… usch, nej, jag blir så ledsen när jag tänker på det att jag kan börja gråta.

Läs mer här:

http://www.hundhjalpen.se/

http://www.savethedogs.eu/

I övrigt gick det väldigt fint, bra fritt följ, fin inkallning efter en kommunikationsmiss – “tävlingsledaren” kommenderade, jag tyckte att G ryckte till, väntade med att kalla, tl kallade igen och precis samtidigt lyckades jag kalla vilket fick G att ställa sig upp men inte starta utan han stod där och såg ytterst tveksam ut.

Bra apportering, riktigt bra hopp-sitt, sen testade vi lite kryp också men icke… han var så laddad att det inte var sant, bara att lägga ner. Dags att börja tjata krypträning igen alltså. Men jag är lycklig och glad över en pigg, energisk och framför allt fokuserad hund, så lite smällar får man ta.

Fredag eftermiddag styrde jag tillsammans med ett gäng tjejer från jobbet, iväg mot Ullared… första gången för mig där och jag får erkänna att jag varit oerhört skeptisk men beslöt mig för att ge det en chans och ta det som en kul grej. Vi kom fram vid 15-tiden, tack och lov INGA köer alls in på Gekås, gick runt där i några timmar, pausade för mat, fortsatte handla nån timme till och sen avslutade vi för dagen och åkte till vandrarhemmet i Fegen, där vi inmundigade Amaronevin, ost och kex samt gick igenom vad vi köpt.

Lördag morgon var vi åter igen på plats vid Gekås vid 7.30, kom rakt in utan några köer, lite mer folk än dagen innan men fortfarande uthärdligt. Var klara vid 10, tog en runda i butikerna runt om och sen kl. 11 samlades vi för avfärd mot Linköping igen.

Totalt handlade jag för närmare 6000 kr men då blev det varsin rejäl vinterjacka till mig och Martin, varsin varseljacka (istället för att ständigt kränga på och av reflexväst), ett par kängor att ha vid hundträning, ett antal toppar till mig, t-shirts till Martin, samt mängder med saker till hemmet nu inför renoveringen av gästrummen. En del hundprylar också – bollar i snöre var sanslöst billiga så några sådana fick åka med, samt ett täcke till Sigge. Jag frågade Martin, när vi packade upp, om han tyckte jag köpt mycket onödigt och han kostaterade att nej, det var faktiskt så gott som bara bra och vettiga saker. *nöjd*

Däckade tidigt lördag kväll, innan 22… väldigt ovanligt för att vara jag. Sov dessutom läääänge på söndagen, men sen var vi desto flitigare – vi började röja i arbetsrummet och fick ihop enorma mängder skräp att åka till återvinningen med. Ungefär halva arbetsrummet hann vi gå igenom, knappt… bara att fortsätta nu i veckan.

Dessutom spårade jag med alla fyra hundarna. Sigge fick ett 550 meter långt näringsspår som han skötte fint, låg på hårt men med låg nos och bra koncentration. Lite trött mot slutet, bra, han behövde blåsa ur sig lite.  Chili fick 200 meter näringsspår och det räckte för att trötta honom, han ligger på hårt och har ju inte mycket kondis nu efter att ha haft ont i tassarna. Men han verkade nöjd efter sina 200 meter, bra det. Vi har för övrigt sakta minskat Rimadylmängden nu ett tag och från och med i helgen har vi satt ut det helt, nu hoppas vi att hans tassar håller sig hyfsade.

Garibaldi fick ett drygt 400 meter långt vanligt spår i hagmark, med fyra föremål. Det höll på att skymma när vi gick det och kombinationen matte med dålig balans, skymningsljus och het Garibaldi var väl inte det bästa. Jag höll mig på benen dock… med ett nödrop.  Han missade första pinnen, det var i början när han var som hetast och lite slarvig, därefter plockade han fint de återstående tre, den sista var dessutom en bit naturpinne så det gjorde han riktigt riktigt bra!

Slutligen fick Kenzo frispåra Sigges och Chilis näringsspår och hjälp så jag frös när vi gick där – Kenzo är noggrann och missar INTE en godisbit, så han gick i låååångsam takt och kollade nog alla återstående små bitar som de andra hoppat över. Speciellt i slutet av Sigges spår, kanske sista 100 metrarna, var det mer godis kvar än tidigare, Sigge var nog rätt trött då.

Som tur var så har Martin varit hemma större delen av veckan, han har slutat på sitt “vanliga” jobb och kommer nu att jobba enbart med sitt eget företag ett tag framöver, sen får vi se vad som händer. Han har tagit hand om den mesta rastningen av hundarna, även om jag har försökt att gå lite eftersom det inte är bra att bara vara stilla.

Vi har också fått upp två väggskåp i grovköket samt att ett av högskåpen är på gång, förhoppningsvis ska resten kunna sättas upp inom de närmaste dagarna, däremot får vi tyvärr vänta på bänkskivan som inte kommer förrän den 15:e. De har inte så långa (326 cm) bänkskivor på lager utan den körs ut, dock slipper vi frakten så det var ju ändå bra, men det hade ju varit kul om vi hade fått den redan nu. Jaja, bara att vänta.

Två skåp uppe - skyddsplasten sitter kvar på luckorna ifall ni tycker färgen ser underlig ut...

Ett av skåpen samt ytterdörren - den ska målas om till våren för övrigt...

Hundträning har det inte blivit mycket av, pga min rygg, under veckan, förra torsdagen var jag på klubben och tränade med torsdagsgänget igen, Garibaldi gick bra men inte superbra, men det kändes ändå rätt okej. Är så sugen på att börja tävla, måste komma igång med platsliggningsträningen så att vi kan starta lydnadsklass 2 tidigt nästa år.

På söndagen, när jag knappt kunde röra mig pga ryggen, hjälpte Martin mig att valla av en ruta på vallen och så körde vi lite uppletande, så hundstackarna fick göra något.

Nu i torsdags hoppade jag över träningen på klubben då min rygg protesterade, synd men det kändes bara inte bra så då fick det vara.

Hade tänkt spåra lite igår men då skulle markägarna ut och jaga gris efter att Martin tipsade dem om den flock på 8-9 djur som han såg under morgonpromenaden, så inget spår igår, men kanske blir det idag om de inte ska jaga mer. Man får ju försöka utnyttja helgerna nu när mörkret sänkt sig över landet. Efter omställningen till vintertid går solen ner vid strax efter 16 och det gör ju att det är beckmörkt redan när man går hem från jobbet. Nå, bara att stå ut och se fram emot julen som ju faktiskt snart är här, bara 7 veckor kvar nu. Vädret är mer vår än höst nu, 10-12 grader, ingen frost och snö i sikte ännu och det är helt okej, men nån gång fram emot början av december så skulle jag ju gärna se att det kom snö och blev riktig vinter. Vi får väl se…

Förra söndagen karvade vi (eller ja… Martin karvade, jag hejade på…  ) för övrigt ut en fin Halloween-lykta av en stor pumpa vi fått av grannen. Fruktköttet blev sen till en pumpapaj samt att resten ska hamna i brödbaket till helgen, kärnorna blev rostade i ugn med lite olja och salt och blev mumsiga snacks. Pumpan blev jättefin och har lyst vackert i trädgården under veckan. Om några veckor är det ju dags att sätta upp belysning i trädgården, det längtar jag efter.

Pumpan provtänd i köket

Pumpan på plats i trädgården

Den här helgen har vi tänt lyktorna på altanen samt en hel del ljus inomhus, det är en av de bästa sakerna med hösten och vintern, att det är så mysigt att ha levande ljus.

Nu, dags att ta tag i dagens aktiviteter.

I fredags började vi med att åka hem efter jobbet, jag rastade hundarna och Martin bar upp sista panelvirket till friggeboden, sen åkte vi till CityGross och handlade – hur skönt som helst en fredag mellan 19 och 20 – samt hämtade ut en stor bean bag-dyna som vi köpt till Chili. Storlek XL, 150×100 cm, en rejäl bädd som nog ska bli jättebra för honom ute i hundgården eftersom han gärna ligger ute även om vädret är kyligt.

Lördagen ägnade jag delvis åt att göra i ordning grovköket inför målning: tvättade av väggarna och fixade till golvpappen så den låg bra, samt att Martin hjälpte mig att flytta tvättmaskin och torkskåp. Hann sen inte mer, vi var båda rätt trötta på morgonen och tog en väldigt lång frukost och sen en liten förmiddagslur, sånt behövs ibland.

Markägarna jagade för övrigt gris på fältet bakom grannen, de lyckades skjuta en halvstor sugga, eller gylta heter det väl egentligen när de inte haft kultingar? Martin var nere och pratade med dem och bad att de ringer oss när de ska jaga, så slipper de att vi kanske traskar ut mitt i jakten – jag hade haft funderingar på att lägga spår just på det fältet och det var ju ren tur att jag inte gjorde det. Det lovade de att göra och sen sa de att de var klara för dagen samt att de inte skulle jaga på söndagen.

Så på söndagen blev det alltså spår, men först målade jag grovköket en gång. Vattenburen färg är trevlig men just den här – våtrumsfärg – luktade ändå rätt starkt och jag blev lite lätt snurrig så jag fick öppna dörren ut och då frös jag såklart istället. Men vitt och fint blev det, istället för smutsvaniljbeigegult.

Målning pågår... blir en rejäl skillnad!

Därefter gick jag ut 450 meter näringsspår till Sigge och 250 meter vanligt spår till Gari. Gamlingarna fick en promenad i det fina vädret medan spåren låg till sig, de verkar tycka att det är rätt skönt att ibland slippa “slynglarna”.

Kenzo och Chili - vackraste gamlingarna!

En vacker ek i höstfärger

Vår vackra promenadväg

Därefter fick Sigge spåra och han gick faktiskt riktigt fint, lite väl mycket muskler men ändå hyfsat mycket hjärna/nos. Mitt under spåret får jag syn på en stor älg som travar över fälten kanske 150 meter från oss, men Sigge ser inget utan är totalt koncentrerad på sitt spår.

Slutligen var det Garis tur och han blev nog aningen besviken över spårets längd – han hade nog velat ha 750 meter snarare än 250…. Två pinnar och en godisburk hade jag och han fick spåra i koppel vilket nog var bra för han var ganska entusiastisk om man säger så. Pinnarna plockades dock utan minsta tvekan och godisburken hittade han naturligtvis också.

Allra vackraste Garibaldi!

Intressant att se vilken skillnad det är på bröderna – Garibaldi är en mycket duktig spårhund, som dämpar tempot och verkligen jobbar ut problemet om han tappar spåret nånstans, medan Sigge mer skulle vilja springa som en galning och tappar han bort sig så försöker han lösa det genom att flänga runt fort fort fort… Man skulle kunna tro att det beror på träning, men Garibaldi har verkligen inte fått någon direkt extrem spårträning, tvärtom snarare och jag är mest förbluffad över att han är så duktig trots att han inte fått nån grundlig träning. Sigge däremot fick ju en rejäl spårutbildning hos Angelica, hon är betydligt mer engagerad i spårträning än vad jag är och Sigge fick mycket spår de månaderna han bodde hos henne och visst, när jag spårar lite oftare med honom så förbättras hans teknik men om man tittar på hur de är ganska “rått” så är Garibaldi en mer naturlig spårhund. Han är också den av hundarna som är flitigast med att gå med nosen i marken och spåra på promenaderna, speciellt om jag eller husse har gått sträckan tidigare under nån rastning med de andra hundarna. Han kollar också viltspår men har aldrig direkt visat något intresse att växla från person- till viltspår när vi är ute och spårar så att han kollar viltspåren under rastning hänger nog mest ihop med hans generella nyfikenhet och förtjusning i att använda näsan.

Efter lite mat samt en stunds slappande i soffan så tog jag tag i målningen igen och grovköket blev färdigmålat, nånstans runt 23-tiden var jag klar… skönt att vara färdig men pust så trött jag var då.

Martin har byggt vidare på friggeboden och kommit en bit på vägen med ena gaveln, vi hoppar över att göra gavelspetsar utan låter istället panelen gå hela vägen upp, vilket gör att panelbrädorna  ska sågas vinklad i samma vinkel som taket i överkant och det kräver ju lite tankearbete och lite meck, men fint blir det! Hoppas hoppas dörrar och fönster kommer denna veckan, så kan vi snart börja med den isolerade delen. Det går ju liksom inte att lägga golvspånskiva när man inte har ett tätt hus eftersom golvspånet är känsligt för fukt.

Martin jobbar med "Siggeboden"

Området med papp är det som ska bli den isolerade delen

En bit på väg med gaveln

På gång är också belysning i pergolan eftersom vi tog bort en lyktstolpe när vi byggde pergolan. Det är inte riktigt klart ännu men så här ser lamporna ut:

Lampa i pergolan, med ofullständig kabeldragning....

Lampor behövs nu när höstmörkret sänker sig snabbare och snabbare för varje dag. Nästa helg ställs klockan om till vintertid och då blir det rejält mycket mörkare på eftermiddagarna, nu får man vänja sig vid att rasta i mörker alla vardagar. Inte så kul men bara att stå ut samt hoppas på fina helger så man kan vara ute mycket.

Solnedgång över Solgläntan