Garibaldi
Goosewood’s Garibaldi
e. Uarrior de la Noé de Jardin – cotation 6, Élite A, HD: A
u. Goosewood’s Josefiner – SV-06, HD: A, AD:ua
Född: 19 juni 2007
Hälsa:
HD: A
ED: ua
Kastrerad okt. 2011
MH, skott 1
Gk lägre klass spår
2:a-pris lydnadsklass 2
Drömhunden… alla har vi väl den, sen kan våra önskemål se olika ut. För min del ligger Garibaldi väldigt nära min bild av MIN perfekta hund. Han är väldigt lik Kenzo, men med lite mer motor och arbetsvilja, han är klok och tänker mycket själv, han är relativt lättbelönad och framför allt är han en otrolig personlighet, med mycket åsikter. Hans känsloyttringar är tydliga, är han glad så märks det, är han sur märks det också. Han är dock oftast på gott humör. Han förväntar sig att vara mittpunkten i vår värld och kan bli mycket förbluffad (och meddelar då det väldigt ljudligt…) om han känner sig förbisedd. 
Kanske har han lite väl mycket integritet ibland och han hade kunnat få vara lite mindre ljudlig – som tur är så är han inte ljudlig när vi jobbar men så fort han ligger högt i förväntan och inte får utlopp för det, t.ex. som att bli lämnad i bilen när vi kommer till klubben, eller att behöva vänta medan jag tränar med någon av de andra hundarna, ja då hörs det att Garibaldi inte är nöjd.
Vidare är han en fantastisk spårhund, detta trots att han inte fått så där extremt mycket träning. Han är helt enkelt av naturen en skicklig spårhund och har till och med fått mig att inse att det där med spår kan vara riktigt kul. Vi är godkända i lägre klass spår och jag ser fram emot hans fortsatta spårkarriär.
Allt har väl inte löpt på helt friktionsfritt – han var en stor rymmare från hundgården de första åren men efter att vi fixat och trixat så fungerar det numera bra. Vi har också haft stora problem med platsliggningen, dels pga att Garibaldi är en mycket utåtriktad individ och dels pga hans fixering i doftfläckar. Hösten 2011 tog jag det jobbiga beslutet att kastrera honom och det ångrar jag verkligen inte… det var som att äntligen få tillbaka den underbara hund som jag hade de två första åren men som sakta försvunnit bakom den stressade, luktfixerade, kiss-slickande hund han var senaste 1 – 1.5 året. Även konflikten med brorsan Sigge, där Garibaldi aldrig var vållande och aldrig svarade upp, ställde till det då G efter några påhopp från Sigge började bli osäker på hundar rent generellt. Detta verkar dock ha stabiliserat sig då vi numera alltid har bröderna särade från varandra – trist men nödvändigt – och förhoppningen är att Garibaldi och jag under 2012 ska kunna komma tillbaka till tävlingsplanerna och göra bra resultat.
