Fyra busiga beauceroner

Beauceron – naturligtvis!


4 kommentarer

Träning och kurser och resa

Blåsippor - tyvärr något suddig bild

Underbara vårtecken

Vårens vackra blommor är i full gång i hagarna omkring oss, det blommar även viol och tussilago och i trädgården står pärlhyacinter och scilla i full blom och forsythian har även den slagit ut. Pingstliljorna har fina knoppar och de flesta buskar börjar nu bli svagt gröna, underbart!

Får se nu om jag minns vad som hänt…. I torsdags var det träning med torsdagsgruppen och jag hade bakat en citronkladdkaka. Lite snopet var det ju då att vi enbart blev två – Ann och jag. Kakan var dock en succé, men jag hade ju tänkt att vi skulle vara några till… jaja, de får skylla sig själv att de missade det hela. 😉

Träningen då… ja, den gick helt ok. Fritt följ, där är positionen som den är, funkar säkert hyfsat i brukset, lär bli sämre betyg i lydnadsklasserna. 😉 Inkallning med ställande, helt ok. Metallapportering bestämde Gari att han ville göra då han sprang och hämtade apporten på min ryggsäck så det gjorde vi och det gick bra. Rutan jättefint, krypet inte så bra… överladdad som vanligt. Framåtsändandet gick väl egentligen inte jättedåligt, men eftersom han inte är van vid att jobba med riktningspinnar så blev han lite förvirrad och jag kände efteråt att jag kunde lagt upp det mycket bättre. Skärpning för matte!

Efter den väldigt hektiska helgen när Garibaldi och jag tävlade två dagar i rad så blev den gångna helgen betydligt lugnare. Lördagen blev en riktig slappdag där vi mest låg på soffan och tittade på film, förutom de obligatoriska hundpromenaderna förstås.

Söndagen blev dock lite mer effektiv, vi började med att gå ut ett spår var åt bröderna; Martin gick ett spår till Sigge, där han la godis kanske var 20-25 meter, ”lägg ett långt spår” sa jag och det lyckades M verkligen med – det visade sig att det blev drygt 900 meter. 🙂

Jag la ett 450 meter långt spår till Garibaldi där han fick testa på ett riktigt spårupptag för första gången. Jag har gjort lite ”miniupptag” tidigare, där spåret gått kanske 1-2 meter in från en väg och han har inte haft några problem men nu låg spåret 10 meter in och han såg mycket förvånad ut när jag sa ”spår” – han kikade upp på mig och verkade tycka ”men här finns ju inget?!” så jag fick hjälpa honom lite genom att följa med en bit ut. Han hittade dock lätt spåret, gick kanske max 1 meter åt fel håll, väldigt sakta och vips så hade han bestämt sig för att nej, det där var fel så han vände och gick åt rätt håll. Han verkar ha väldigt lätt för att riktningsbestämma ett spår, åtminstone av det jag sett hittills och det är ju väldigt tacksamt om det är så.

Sigges spår var intressant. Jag visste bara var det började, Martin gick inte med utan Sigge och jag försökte själva lösa det. Första ca. 150 metrarna spårade han fint, sen vimsade han till det lite i en vinkel, åtminstone gissade jag att det var en vinkel där då han inte alls verkade intresserad av att gå framåt och det bekräftades senare av Martin att det varit precis så. Efter lite vimsande och strulande och funderingar på om vi skulle strunta i det så fick Sigge upp spåret igen. Godisbitarna är här väldigt hjälpsamma; stannar han och äter köttbulle så vet jag att vi är rätt. 😉

Resten av spåret hade han inga större problem med, förutom att han var ganska trött i slutet och det insåg jag ju efteråt varför när gps:en visade att vi gått 970 meter. Säg att 70 av de kom sig av vinkelstrulet men resten var spår så var det absolut det längsta spår han gått hos oss och han gjorde det riktigt riktigt fint!

Förutom spårandet så tog jag tag i att plantera om småplantorna av tomat, melon och kronärtskocka som jag sådde tidigare. De fick nu flytta ut i växthuset med lite stödvärme från en fläkt. Sen sådde jag physalis, persilja, gurkört, djungelgurka och nån blomma som jag inte riktigt vet vad det är. Blir spännande. 🙂

Jag passade även på att baka ett par sockerkakor till klubben, mitt bidrag till köket då jag inte kan hjälpa till på kommande tävling (till helgen) då jag ska iväg till Barcelona. 🙂  Ska bli härligt att komma iväg, det är 20-22 grader där nere, precis lagom varmt och skönt utan att man blir totalt genomsvettig om man vill gå och titta på en massa saker. Har hört mycket gott om staden från alla som varit där. Man ska dock tydligen se upp för ficktjuvar för det är gott om det där, det är också något som jag hört från väldigt många, så det gäller väl att vara rejält uppmärksam. Vi är ett gäng på 8 tjejer som ska åka, vi har hyrt en lägenhet och det ska verkligen bli jättekul!

Som vanligt är jag dock lite ambivalent till det här att åka iväg så här på våren, det är så mycket annat jag vill hinna med – trädgården, hundarna, huset – men samtidigt så behöver man ju lite paus ibland. Nu blir det ju dessutom lite lättare att hinna med allting när jag slutar tidigt tre dagar i veckan. Har dessutom tagit ledigt på måndag så då har jag två lediga dagar när jag kommer hem, det kommer att bli jätteskönt, speciellt som vi kommer hem ganska sent på söndag natt.

I måndags var det andra tillfället på agilitykursen för mig och Garibaldi. Jäklar vad roligt det är! Men uj så svårt – inte så mycket för Gari, förutom att han tycker det är konstigt att ibland vara på min högra sida, samt att tunnlar var nya saker för honom – men för mig… puh, massor att hålla reda på och sen en fot som är så jäkla dum nu att jag är så less på det. Ska ringa läkaren och se om de kanske kan göra mer än att bara röntga och säga att ”det ser bra ut” för den är definitivt inte bra.

Hur som helst, agilityn var rolig, tunnlarna var lite svåra tyckte Gari, långhoppet var enkelt att trampa på (suck, jag väntade mig det…) och mot slutet körde vi kombination hopp, tunnel, hopp och det gick förvånansvärt bra! Om han är på min vänstra sida går det bättre, på min högra sida valde han gärna bort tunneln och sprang bredvid den istället men se det ger ingen belöning. 😉

Roligt hade vi i alla fall och det är ju det allra viktigaste!

Dock blev vi försenade till kursen pga att vårens första riktiga åskväder (i alla fall som vi märkt av mer än som blixtar på avstånd) rullade in lagom till jag kom hem. Det resulterade i tokstressada hundar (Kenzo och Sigge) och jag kunde ju inte åka hemifrån när jag inte visste om det skulle åska mer, så det var bara att vänta på att husse kom hem från Huskvarna. Vi hade dock tur, det kom inte mer åska sen och det var ju skönt både för hundarna och för oss som var ute och hade kurs….  Men fan så trött jag är på åska, eller på ljudrädda hundar egentligen – jag tycker ju faktiskt att åska är mysigt/vackert men numera är jag mest less på det då det är så jobbigt för två av hundarna.

Igår var det andra tillfället på rallylydnadskursen och den här gången var det faktiskt lite roligare. Jag var lite skeptisk efter första gången, men Kenzo gillade ju verkligen att få göra saker och få godis 🙂 så det var ju bara att köra på. Igår byggde vi en lite svårare bana och tränade även på rörelsen sitta framför, gå runt åt höger eller in åt vänster och Kenzo fixade det riktigt bra. Det som är svårast för honom är snäva vänstersvängar då hans får lite jobbigt med bakbenen plus att han egentligen gärna vill sätta sig och ”hoppa” runt, som han gjorde när vi tränade vanlig lydnad och gjorde vändningar på stället och stegförflyttningar. Som tur var så kan han kommando ”snurra” (som trix) så jag använder det och då fattar han att han ska snurra runt och inte sätta sig. Gamlingen blir lätt trött, kondisen är ju inte den bästa efter operationen och efterföljande förkylning/infektion, men nu är han ju pigg och fräsch igen så det är väl bara att jobba vidare så bättrar sig konditionen lite med tiden.

Får se om jag ska ta med Chili nästa gång, det beror på hur frisk han hinner bli tills dess – jäklar vad muskelskador tar tid att läka på gamla hundar. 😦  Kan se hur lätt det inte kommer att bli att få honom att svänga smidigt; lång i ryggen är han ju och spondylosen gör honom stel (han har ju inte ont av den men han är helt enkelt inte så rörlig i ryggen som han varit tidigare) så det blir väl som att vända en oljetanker… 😉  men han skulle säkert uppskatta det, å andra sidan vill nog Kenzo gärna fortsätta få följa med och få godis… hm… svårt det här när man har många hundar som alla vill ha roligt.

Ikväll blir det packning för hela slanten och i morgon bär det alltså iväg mot Barcelona, ska bli jättekul!


Lämna en kommentar

Mot nya utmaningar…

Jag kom på att jag glömde några saker i tidigare inlägg om lägre-tävlingen. Tranås BK var en väldigt trevlig klubb som jag gärna återkommer till igen. Fin stuga, fina omgivningar, trevliga människor och gemytlig stämning gjorde det till en mycket trevlig tävlingsdag. ”Min” spårläggare fotade oss på pallen och skickade fotot till mig:

Lägre klass spår Tranås 2012-04-15

Lägre klass spår Tranås 2012-04-15

Foto: Ann Linde

Sen glömde jag skriva in poängen på de olika momenten – det här gör jag mycket för min egen skull, det är lätt att gå tillbaka och kika i blogen om jag vill kolla något 🙂  Så här kommer det:

Spårpåsläpp: 10/10
Spår: 9/9 (en pinne borta)
Platsliggning: 0 (avstår)
Budföring: 0 (avstår)
Linförighet: 7/6,5
Framförgående: 6,5/6,5
Läggande: 8/9
Inkallning: 10/9
Kryp: 8/8
Apportering: 10/9
Hopp: 8/8
Totalt: 441 p

I måndags var det dags för mig och Garibaldi att testa nya utmaningar – närmare bestämt grundkurs i agility. Det blev en rolig kväll, med teori, gemensam promenad och slutligen lite skick mot godisskål, först på slät mark och sen över ett hinder.

Garibaldi skötte sig strålande, han är så enkel att ha med. Snäll och trevlig mot andra hundar, bryr sig faktiskt inte mycket om dem alls, fint fokus på vad han och jag ska göra och sen har vi ju lite gratis i och med att han redan kan det där med att springa till en skål med godis eftersom vi använt det som externbelöning i lydnaden. Kursledarna är två tjejer som jag tidigare tränat sök tillsammans med, när jag var aktiv med Kenzo, jättetrevliga tjejer och jag tror den här kursen kommer att bli fantastiskt rolig. Garibaldi verkade tycka att det var hur kul som helst! Det här ser vi fram emot varje måndag nu i 7 veckor till!

Garibaldi var helt klart störst på kursen; de övriga var DSG, cavalier, cocker, dvärgpudel och nån vattenspaniel. Söta Baldi ser ju rätt jättelik ut jämfört med de flesta, men det är ju bara roligt att det blir lite blandat. 🙂

Det jag upptäckte igår, som jag väl iofs vetat ett tag men såg ännu tydligare igår, är att han är väldigt försiktig i sin kontakt med andra hundar. Vi träffade en av mina träningskompisar från torsdagsgänget med sin boxertik och tiken ville busa med Gari men G tyckte att hon var jätteläskig, alldeles för ”på” för hans smak. Det märks att det är jättestor skillnad hur han beter sig – hundarna hemma i flocken är han väldigt vild och busig på, nu är det ju bara Kenzo och Chili, eftersom vi inte släpper ihop G och Sigge längre, men han hade samma beteende mot Sigge tidigare; full fart, mycket tassar och tacklingar och så. Så beter han sig absolut inte med hundar han inte känner, utan där är han mycket försiktig och försynt. Inte rädd, men helt klart inte speciellt säker på sig själv (eller snarare kanske på de andra hundarna) heller.

En liten DSG-tik nosade han försiktigt på, men när hon drog upp tänderna och varnade (hon tycker väl han är stor och läskig) så tyckte han att hon inte var så rolig utan då valde han att kela med en av kursledarna istället. Nå, han har ett fint och säkert språk och jag kan inte se honom råka i bråk i första taget; det ska nog mycket till för att han ska verkligen försvara sig, han kommer nog göra som Chili, dvs. välja att gå undan.

Sen vore det nog bra för honom att träffa lite fler snälla hundar och kanske få någon lekkamrat – jag vet att han saknar att leka med en annan (känd) hund och ibland önskar jag att vi kunde ta in en hund till i flocken för Gari saknar verkligen någon att busa med. Han inbjuder konstant Kenzo och Chili till lek men de har sällan lust och även om de ibland kan komma igång så varar det inte länge nog för Gari som ju är betydligt yngre och mer energisk.

De hade för övrigt skotträning i måndags, jag var lite tidig på klubben och hade glömt att måndag=skott. Gari fick sitta i bilen med luckan öppen och jag märker att han reagerar… inte med extrem rädsla eller så men med aktivitet, han vill gärna testa att skifta position eller så för att få mig att belöna; han körde ligg/sitt/ligg i buren, när jag sen släppte ut honom var han extremt hoppig på mig, men valde dock inte att hoppa in och ”gömma” sig i bilen, som annars är en jättestor trygghetsplats för honom, det var först när jag kommenterade till någon att ”han väljer i alla fall inte att hoppa in” som han hoppade in, men då var det för att han hörde mitt ”hoppa in” för han vände runt och tänkte hoppa ut lika fort igen. 😉

Helt klart är att vi måste börja med skott hemma, i lugn miljö. Där har vi ju också skjutbanan som låter rätt mycket på vardagkvällarna från våren och hela sommaren och det finns inga som helst reaktioner hos Garibaldi på de smällarna trots att de ibland låter ganska mycket (ljuden bär långt i stillheten på landet). Det är ju så pass mycket smällar att Kenzo vägrar vara ute i trädgården sådana kvällar… men dessa smällar har G ingen som helst reaktion på. Jag tror det har blivit en totalt felaktig koppling till skott på klubben och det måste vi ju ändra rejält från grunden. Nå, det är bara att ta tag i det.

I tisdags var det nästa utmaning, den här gången rallylydnadsgrundkurs. Egentligen skulle jag gått med Chili men eftersom han fortfarande haltar lite lätt (fast det är tack och lov mycket bättre nu) så blev det, efter lite funderingar, Kenzo som fick följa med. När jag träffade några av de andra kursdeltagarna var jag lite glad att jag valt Kenzo istället för Sigge… en 15-månaders schäfer som gjorde utfall så fort nån annan hund kom för nära samt en 12-månaders rottishane, som iofs skötte sig, men som nog gärna hade muppat sig lite om han fått chansen för sin husse. 😉 Kändes inte som den perfekta miljön att ta in Sigge i nu när vi inte varit på klubben på länge.

Utöver det så var det även en 10-månaders dv.schnauzer, å så då gamlingen i gänget, Kenzo. 😉  Ett ekipage till skulle varit med (eller var det två?) men de kunde tydligen inte första gången, om jag förstod rätt.

Vad ska jag säga om kursen då… hm… jo, Kenzo hade jättekul, den saken är klar. Att få vara ensam med matte, köra enkel lydnad och få massor av godis är ju så nära himmelriket man kan komma om man heter Kenzo. 😉 Det var också väldigt nyttigt för honom för han fick jobba med både kropp och huvud, samtidigt som det inte var några våldsamt jobbiga kroppsrörelser utan mer att han var tvungen att jobba med bakdelen och det är precis vad han behöver med sina vingliga ben.

Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om rallylydnad just nu. Nyttigt för hundarna, perfekt för gamlingarna och t.ex. för Sigge, som jag inte vill lägga plats tillsammans med andra hundar, men jag vete katten om jag blev så såld själv. Mycket tror jag beror på att det handlar om väldigt mycket att JAG måste lära mig skyltarna, hur jag ska gå, svänga etc. och hunden ska ju naturligtvis hänga med och göra vissa saker (sitt, ligg etc.) men jag vet inte…. jag är ambivalent. Förmodligen blir det intressantare högre upp i klasserna när momenten blir svårare – jag kan definitivt se en enorm utmaning i att lära mina utpräglade lydnadshundar att man faktiskt KAN gå på mattes högra sida….

:mrgreen:

Men jag får nog erkänna att jag inte fastnade direkt, inte som jag gjorde med agilityn – den var verkligen KUL! Nå, vi får se, det är ändå roligt att lära sig något nytt och för Kenzo var det en riktigt bra kväll och det är nog så viktigt. 🙂

Innan jag for iväg till klubben igår hann jag med ett spår till Sigge ute i hagen. Det blev inte jättelångt, kanske 250-300 meter, men det blev desto slingrigare och trixigare och det låg bara en halvtimme för jag hann inte vänta längre. Han fick inviga sin fina nya Björkissele, magnoliafärgad… 😀 och jag kan åter igen konstatera att jäklar så duktig han blivit! Nu börjar han lära sig lösa tappt och han slarvar inte lika mycket i vinklarna, riktigt fint arbete! Mycket nöjd med honom!


9 kommentarer

Tävling x 2

Det har varit en hektisk helg för mig och Garibaldi med två tävlingar i lägre klass spår. Sedan tidigare hade vi kommit med till Tranås på söndagen, sen var vi även reserver till Vadstena på lördagen. Jag var dock ganska säker på att vi inte skulle komma med då ingen hörde av sig under torsdagen och fredagen. På fredag kväll skulle vi på konsert med Martins föräldrar, jag stängde av telefonen när vi gick in på konserten, vid 18.30 och tänkte att ”nu är det ju ändå ingen som ringer” men på vägen hem, kl. 21.45, ringde det och jag fick frågan om jag ville tävla nästa dag. Just då rasade det ner snöblandat regn och det kändes så där kul att tävla men jag tänkte att vi behöver alla chanser så jag tackade ja.

Av någon anledning blev jag sen toknervös…. Jag har otroligt dåliga tävlingsnerver, de har varit bättre ett tag då jag tävlade flitigt med Kenzo men nu har de blivit sämre igen och den här gången slog jag nog alla rekord. Jag tror inte jag sov många timmar alls natten mellan fredag och lördag, totalt kanske 2 h? Var extremt nervös även på morgonen, fattar inte varför men så var det bara, jag kan nog tycka ibland att jag är rätt hopplös men vad gör man? Alla försök att intala mig att det inte var så viktigt utan att vi behöver få kvitto på hur vi ligger till med träningen etc. misslyckades.

Nå, iväg med bilen, gps:en är en välsignelse, jag har – trots 12 år i Östergötland – aldrig tidigare varit på Omberg så det var skönt att bli ledd dit av gps:en. Kom dit i god tid som planerat, hann rasta Garibaldi och prata lite med några bekanta som också skulle tävla och även dricka en kopp kaffe. Kändes lite bättre, som vanligt är jag mest nervös innan det hela börjar… som jag sa – hopplös. 😉

Drog startnr 2, blev utkörd till mitt spår, tillsammans med en klubbkompis som fick spår nr 1. Rastade Gari lite kort, sen fick han sitta i bilen och tyvärr laddade han nog lite väl mycket på det. Domarna dök upp och min klubbkompis fick ge sig iväg på sitt spår, sen var det vår tur. Gari kändes väldigt laddad, jag selade på vid bilen och sen gick vi ut till spårstarten, kanske 100 meter från bilen. Han spårade hela vägen fram och jag tänkte att det var ju skönt att han redan hade näsan igång. Så kom vi fram, jag släppte på och Gari spårade iväg, 20-30, kanske 40 meter, sen började han slå. Lite tidigt för vinkel tänkte jag men jag är ju van vid att lita på min hund så jag väntade. Han slog och slog och slog, till slut ropade tävl.ledaren att det var inte rätt, spåret gick inte till vänster… tänk, jag hade nästan gissat det vid det här laget. Jag försökte röra mig några meter framåt och Gari slog och slog men nu började han se lite less ut, tittade ibland på mig som att ”Driver du med mig? Vad vill du att jag ska göra egentligen? Här finns ju inget spår!?”.

Jag insåg ju att det var kört, ena domaren kom ut och tyckte ”du har fortfarande dina 25 minuter så vill du försöka så gör det!” och jag tänkte att ok, det gör vi, så tävl. ledaren visade ungefär var spåret skulle fortsätta, jag bad Gari spåra och han kom så småningom igång men väldigt tveksamt och fladdrigt, inte alls som han brukar. Vi spårade på ett tag men jag kände aldrig att han riktigt hade fäst och det dök då inte upp några pinnar – jag hade full koll på marken, som var rätt fin och jag såg inte en enda pinne, så när vi hade ”spårat” kanske 4-500 meter så bröt jag honom och så gick vi tillbaka till bilen. Tack och lov för gps i telefonen, nu hade jag nog hittat tillbaka ändå för jag har rätt gott lokalsinne men det underlättade ju att kunna följa där vi gått. Såg ingen pinne på tillbakavägen heller, däremot en snitsel så vi var nog ganska rätt, men vad hjälpte det?

Kändes som ett rätt stort antiklimax alltihopa, jag var inte alls missnöjd med Gari; jag VET att han är duktig spårhund och så här har jag aldrig sett honom förut, så det måste ha varit svårt. Min klubbkompis hade tagit sig runt sitt spår men hade tre missade pinnar, troligtvis pga att hans hund hade sneddat nånstans, däremot hade de fullt på upptaget så de hade ju ändå så det räckte i specialen, kul att det i alla fall gick bra för dem. 🙂

Så det var bara att packa ihop och åka hemåt. Jag kände mig rätt bedövad just då, inte direkt ledsen, mest ”ok, nu ska jag åka hem och sova en stund…” men framåt eftermiddagen, när jag sovit en stund på soffan, då kom tankarna. Kände mig inte alls peppad att åka till Tranås nästa dag…

Martin hjälpte mig med ett spårpåsläpp på eftermiddagen, det gick hyfsat och jag analyserade dessutom lite av beteendet som Gari har – han är ju en förhållandevis stabil hund MEN han har rejäla stresspåslag så fort han går upp i förväntan. Och det gör han i bilen när vi kör småvägar… så han låg nog lite väl högt i stress när vi släppte på i spåret där på morgonen, men det förklarar ju inte allt, för jag har sett honom så här tidigare och så fort han får fäste i spåret så brukar det ändå inte vara några problem. Men jag bestämde mig i alla fall för att försöka ha lite andra rutiner i fortsättningen.

Min nervositet hade också minskat ganska rejält, kanske för att jag tappade alla förväntningar på Tranås-tävlingen. Det var iofs bra, för jag sov betydligt bättre den här natten. Kom iväg mot Tranås vid 6.30 på söndag morgon, i strålande frostigt väder. Gps:en ledde mig snyggt och prydligt fram till Tranås BK, det tog nästan exakt en timme att åka och vägarna var fina så det var ju inte direkt jobbigt. Rastade Gari och jobbade lite med att hålla honom lite sansad – han hade som vanligt varvat upp rejält i bilen på den lilla vägen in till klubben. Han tjuter och gapar och sätter sig själv i rätt hög stress, nu är han duktig på att samla ihop sig igen när vi väl ska jobba men riktigt så där vill jag inte ha det.

Vid lottningen drog jag startnr 2, precis som dagen innan… undrade om det var ett gott eller dåligt tecken. 😉 Vi i lägre klass fick vänta lite innan vi åkte ut till våra spår, så jag gick och rastade Gari en gång till. Nu kändes han lite lugnare, men sen laddade han på igen när vi åkte ut till spåren, det tog nog 10 minuter att åka ut varav de sista var på grusvägar och då gick han igång igen.

Den här gången förberedde jag dock annorlunda, fick anvisat var påsläppet var av spårläggaren så jag la ut sele och lina där och sen gick jag en hyfsad rastning med Gari, där han fick springa lite lös och röja av sig det värsta av den uppbyggda stressen. Sen fick han vara med ute medan vi väntade på domarna; vi var två ekipage på samma ställe men jag skulle släppa på först så det passade ju bra att ha honom ute.

Under större delen av tiden satt Gari mest och vädrade ut mot där han sett att jag varit ute och gått med sele och lina… det kändes rätt bra. 🙂 Så kom domarna och det var dags…. vi gick ut till påsläppet och Garibaldi spårade hela vägen ut, koncenterad och fin var han, jag selade på och tog av koppel och halsband, riktade in honom och släppte iväg. Och under över alla under – idag gjorde han ett perfekt påsläpp! Det fanns inget alls att anmärka och det visade sig sen att vi fick en 10:a på det – underbart! Det här höjde mig direkt och nu kände jag igen min spårhund!

Det tog dock lite tid innan vi hittade en pinne, så pass lång tid att jag började undra om vi missat inte bara en utan två. När så pinnen dök upp blev jag jätteglad och Gari fick leverpastej ur snusdosa. Sen plockade han pinnar ganska regelbundet. Underlaget i spåret var fint för spår men inte helt fint för en vinglig förare, men jag tog mig fram utan större katastrofer. Det blir ju tyvärr lite jobbigt för Garibaldi när jag inte kan gå så fort som jag skulle vilja pga min dumma fot och han får dra mig framåt en del vilket förstås tröttar honom. Det var vid det här laget rejält varmt och jag var genomsvettig och Garibaldi flåsade – jag hade inget vatten med eftersom jag tyckte att några plusgrader knappast var så varmt men det blev som sagt rejält varmt ändå, framför allt när vi var i kanten av kalhygget där solen stekte.

När vi hade fått ihop 6 små pinnar så kände jag mig ganska säker på att vi skulle fixa det här! En pinne borta kan vi leva med! Men…. då hände det – Garibaldi var trött och tappade spåret och vi gick bort oss! Trasslade oss genom en massa björksly, linan fastnade och jag fick slita som en idiot för att få loss den, jag insåg att så här risigt ska det inte vara och förstod att vi hade tappat bort oss. Baldi lullade mer omkring och vädrade lite, plötsligt såg jag grusvägen nedanför oss, vi tog oss ner – jag hasandes på baken för jäklar så brant det var – och sen gick vi åt vänster, för så mycket koll hade jag att det var åt det hållet vi skulle. Gick kanske 75 meter, där hittade vi spårmottagaren, jag bara passerade henne och bad Gari leta spår i skogskanten, vi gick kanske 20 meter, han markerade, vi bakspårade i si så där 25 meter och där låg slutpinnen! Puh… 3 minuter till godo, så det var lite tight…. tack och lov för matte med lite hjärna i behåll och en duktig hund som är van vid att markera in- och utgångar av spår och som snällt bakspårade fast han såg ut att tycka att det var lite underligt.

Det var ju lite traumatiskt slut på ett annars fint spår, men vi fixade ju det och det är väl det viktigaste. 😉  Det behövs bättre kondis för både matte och hund, den saken är säker… Och det ska bli ett telefonsamtal till läkaren för nu måste de titta på min fot, jag blir så trött på att ha det så här. 😦

Tillbaka till klubben och sen vidtog lite väntan. Fick veta att några brutit, 2 i lägre och 1 i högre. Så småningom var det dags för plats och budföring, vilket jag som planerat avstod. Satt i bilen med Gari, stängde luckan men såg ingen direkt reaktion från honom på skotten, bra. Han var lika lugn efter, även om skotten inte hördes jättemycket så hade jag nog sett om han hade stressat upp sig. Det är mycket möjligt att vi kunde kört budföringen men eftersom den faktiskt försvinner sen så skiter jag i den, den tillhör ju dessutom specialen och där hade vi redan poäng så det räckte för uppflyttning.

Först körde högrehundarna sin lydnad, jag tog med Gari ner och tittade på två av dem, efter att vi först gått en rastrunda där han till slut satte sig och bajsade, jag ville inte gå in på planen med en nödig hund…

Högrehundarna som jag såg gjorde inte en direkt fantastisk lydnad, de såg trötta och ofokuserade ut och jag kände att Gari också verkade lite trött; han ville väldigt gärna gå till sin bil hela tiden. Men det var bara att gå in och köra. Det började dock inte så bra; linförigheten kändes rätt dålig, framförgåendet började bra men sen stannade han och nosade på första sträckan, jag fick riva i med ett rejält ”före” och han fortsatte tack och lov att gå. Andra sträckan ville han bara ut från planen så där blev det bra drag, lite för bra och dålig vändning efter halten.

Men sen bättrade vi faktiskt oss! Läggandet kändes ok – jag tittar aldrig på poängen så jag hade dock ingen koll på vad domarna ansåg – inkallningen blev bra, krypet förvånansvärt bra, apporteringen fin förutom lite omtag precis vid ingången, samt att han som vanligt landade på apporten med framtassarna – något som domarna faktiskt inte drog på! Tror det var här jag hörde applåder så jag insåg ju att vi faktiskt fått bra betyg, skönt! Sist är ju  hoppet och jag kände att nu måste vi koncentrera oss och inte tappa bort oss bara för att det är sista momentet och vi är trötta. Som vanligt, höll jag på att säga, slarvade Gari, något han tyvärr gärna gör när hindret bara är 65 cm… naturligtvis slog han i lite lätt på vägen tillbaka och vips åkte vi ner i betyg. Onödigt.

Det kändes ovisst om vi hade klarat oss, jag tyckte att lydnaden varit dålig men inte katastrof men jag vet också att det ofta ser lite bättre ut än det känns och när jag kom ut från planen så sa en bekant (som också tävlade lägre) att ”det där såg ju fint ut” och sen sa hon att vi hade många höga poäng, bland annat några 10:or och att vi hade 8 på krypet. Puh… jag började inse att vi kanske hade klarat det!

G och jag satt sen och tittade på de resterande tre deltagarna som var kvar i lägre och så myste vi och kelade, jag var jättenöjd med honom men jag märkte att han var helt slut i huvudet, han bara lutade sig mot mig och myste och ville nog helst sova. Lilla hjärtat!

Till slut vågade jag mig bort och kolla på resultattavlan och YES – vi hade fixat det!! 441 poäng, varav 202 poäng i lydnaden (man måste ha 196) och dessutom visade det sig att vi vann klassen! Vilket iofs inte spelar nån större roll men såklart att det ändå är kul.

Det visade sig att vi även var det enda uppflyttade ekipaget av totalt 11 i de båda klasserna… oj så stolt jag blir över min fina hund!

Han var så trött! Prisutdelningen tog vi oss igenom men sen ville han till bilen omgående… han hoppade in i bilen, drack lite vatten och la sig ner, sen sov han hela vägen från Tranås till Vikingstad, där jag stannade för att handla lövbiff och Gott & Blandat till honom för hans insats idag. 😉 Älskade underbara Garibaldi, han har lite speciell smak. 😉

Så… nu gäller det att börja träna uppletande, framåtsändande, kondition, spårkondition, noggrannare pinnarbete etc. etc. så kanske vi kan starta högre klass i höst. 🙂  Det är i alla fall det jag siktar på nu.

Den här veckan kommer att bli hektisk – idag startar agilitykursen jag ska gå med Garibaldi, i morgon startar rallylydnadskursen som jag skulle gå med Chili men eftersom han fortfarande inte är fräsch i sitt ben (om än mycket bättre, det går hela tiden åt rätt håll, men jäkligt sakta…) så får nån annan hoppa in. Jag velar mellan Sigge och Kenzo, men eftersom Sigge nog skulle behöva lite mer miljöträning på klubben, något som jag struntat i då vi ändå inte haft något som vi kunnat tävla i (jag vågar inte lägga honom plats med andra hundar, litar inte på vad som händer om någon går fram till honom och agility, som jag tror skulle passat honom, är också för mycket hundar omkring för att jag ska våga lita på honom) förrän rallylydnaden kom, så blir det nog Kenzo som får följa med den här gången.

Utöver detta har vi en del andra saker; besiktning av båda bilarna idag, Martin ska på infoträff ang. deklaration för företagare ikväll och sen är lite andra saker inbokade framåt i veckan, så jag längtar redan till nästa helg då jag kan ta sovmorgon.

Hoppas även på lite bättre väder; i morse, lagom till jag skulle åka till jobbet på nypålagda sommardäck, så börjar det snöa… 😦  Inga problem att åka till jobbet, så mycket snö var det ju inte, men man blir lite deppig av det här vädret. Vill ha lite mer värme nu, så jag kan ta tag i trädgården nu när vi inte måste tävla lägre klass femtioelva gånger till. 😉


Lämna en kommentar

Påskhelgen

Skärtorsdagen slutade jag tidigt, som vanligt på torsdagar nu… 🙂 Tog med mig Garibaldi och åkte till klubben, visste att det inte skulle vara nån träning med ”mitt” torsdagsgäng men tänkte att vi kunde ju köra igenom lite lydnad ändå. Garibaldi var väldigt sugen på att jobba, så vi började med lägre klass-momenten, allting gick bra, lite väl entusiastiskt kryp men inte riktigt så illa som det varit innan, och resten av momenten bra, med rejält tryck i Gari men ändå samlat – han har ju tack och lov den förmågan att hålla ihop även när han är laddad.

Sen blev det även lite lydnadsklassmoment; rutan, fjärren, inkallning från rutan och allting funkade bra. Avslutade med att han fick springa efter bollen några gånger och sen åkte vi hem och åt en god hemgjord pizza som husse fixade, glutenfri botten som var helt ok om än  inte riktigt så god som vanlig.

Fredagen hände inte så mycket, vi var hos Martins föräldrar och åt lite god mat, fikade och pratade ett par timmar. Det började snöa när vi åkte in till dem vid 13-tiden, sen snöade det lite smått hela eftermiddagen och kvällen och på lördag morgon såg det ut så här:

Påskafton...

Kunde varit julafton, men är faktiskt påskafton.... 😉

Lite senare på dagen hade det dock töat bort rätt mycket och vi gick två sköna promenader, där den ena även innefattade att försöka få ner en boll ur ett träd… den hade hamnat i trädet när husse och Sigge lekte i torsdags… 😉  Efter lite slit kom bollen faktiskt ner, tur det för det var Sigges favoritboll.

Klicka på bilderna så syns de i större format:

På söndagen fick vi spårträningssällskap i form av beauceronen Wiper och hans matte Madde. Garibaldi fick ett spår på kanske 350 meter, fyra pinnar där jag la snusdosor med leverpastej i under pinnarna, lite lagom gömda så att han fick markera pinnen först och därefter liksom hittade snusdosan och det blev verkligen jättebra, han var noggrann med pinnarna även när han inte hittade dosan direkt, mycket bra förberedelse inför måndagens spårtävling kände jag.

Wiper fick ett näringsspår, ca. 200-250 meter långt och idag spårade han superfint, noggrannt och lugnt, mycket trevligt att se.

Madde hann sen inte mer än åka så fick jag ett telefonsamtal från Jönköpings BK – pga mängden snö är de hade sina spårmarker så fick de ställa in tävlingen. Lite snopet, även om jag inte var helt förvånad men det kändes ju lite dumt att jag gått och varit nervös hela helgen…. i onödan. Jaja, det kommer fler chanser, måste in på SBK Tävling och anmäla till lite fler tävlingar framöver. Kanske dags att anmäla till några lydnadstävlingar också.

Så istället för att gå upp jättetidigt idag så tog vi sovmorgon, hundarna fick gå ut och kissa tidigt i morse och sen sov vi en sväng till, mycket skönt men nog hade det ändå varit roligt att vara iväg och tävla…

Idag fick Sigge spåra, 550 meter, ca. 1 h gammalt, med korvbitar lite här och var. Han gick verkligen jättefint, behöver fortfarande mer träning på vinklar men i övrigt noggrant och bra och ett lugnt och sansat tempo. Han var rätt trött efteråt. 🙂  Vi hann även med att städa ur växthuset på gamla döda växter, innan regnet kom.

Fick en trevlig snabbvisit av Angelica, Per och Märta som var på väg hemåt efter att ha firat påsk i sin stuga. Lite fika och prat hann vi med innan de fortsatte.

Ska tydligen bli skitväder ikväll/natt och i morgon, mycket nederbörd, jag som funderade på att träna i morgon, tror jag flyttar det till onsdag. Som tur var kan jag ändra lite i mina dagar, jobba heldag i morgon t.ex. och sluta tidigt på onsdag, mitt schema är inte fast utan bara ungefärligt. Mycket praktiskt. 🙂


Lämna en kommentar

Ny vecka och premiär

Så var det ny vecka, nya tag och dessutom premiärvecka för att jobba deltid! Numera jobbar jag nämligen bara 80 % och går hem tidigt tre dagar i veckan – underbart!

Måndagen var dock normal arbetstid, det var dessutom nån form av nypremiär för hundarna att vara hemma själv en hel dag eftersom Martin börjat jobba i ett projekt i Jönköping, dock inte heltid men det blir ju heldagar när han väl åker ner, annars är det inte mycket lönt med tanke på att restiden tar en dryg timme.

När jag kom hem blev det först en promenad med Sigge (Chili är tyvärr fortfarande halt och vilar, jag är lite fundersam på om det börjar bli dags för veterinärbesök eftersom han haltat i två veckor nu…). Sigge fick lite bolluppletande men det var ju alldeles för enkelt med bollar som bara låg på marken, så nästa gång försökte jag gömma dem under lite löv etc. men inte tyckte Sigge att det blev svårare för det inte – han har en fenomenal söknäsa den där!

Även Kenzo och Gari fick leta lite bollar, fast då gömde jag dem från början och det tyckte Kenzo var för svårt så han fick leta korv istället medan Garibaldi ägnade sig åt att leta fram bollarna. Blev lite orolig när Gari kom in efter ett skick med blod på nosen men det visade sig att han tydligen bara rispat sig lite på själva nostryffeln och det slutade blöda nästan direkt… puh.

Tillbaka hemma igen så var jag en sväng hos grannen och lämnade deras post som vi tagit när de varit bortresta en vecka, sen tog jag ett lydnadspass med Garibaldi, som han skötte bra. Lagom läge i intensiteten, fina moment och bra engagemang, förutom krypet som inte gick bra…. tvärtom blev det urkass.

👿

Tog ett djupt andetag och började om och då fick vi till det lite bättre. Puh, det är jättesvårt att få honom i rätt sinnesstämning för det där; så fort han anar att vi ska träna kryp så laddar han på något så in i helsike… omvänt lockande funkar dock bra men jag måste vara jättenoga med rutiner och ordet ”kryp” har blivit väldigt laddat så jag funderar på om jag ska använda ”ner” istället, som jag använder när jag lägger ner honom för krypet. Hm… måste man meddela att man har avvikande kommando i brukset? *surfar till SBK och läser på*Nehej, vad jag kan läsa ut av reglerna så är det önskvärda kommandon som anges men man får välja själv, det är bara när man har handtecken istället som man måste meddela det… ok, då kanske det blir ”ner” istället. Krypet har hög koefficient så det gäller att inte strula bort de poängen.

Sen testade vi lite slalom också – jag började ju i höstas att lära in slalom för jag ville göra något helt annat i och med att vi hade så mycket strul med lydnaden när han var så fixerad vid lukter och hundar. Sen har vi inte jobbat mer med den men nu kom jag på att vi ju snart ska börja agilitykurs så det kanske är läge att ta upp den träningen igen, dessutom är det alltid kul att köra något annorlunda.

Bytte sen hund och tog ut Sigge och körde lite rallylydnadsmoment samt lite slalom även med honom, sen kom husse hem och det var dags att försöka få i sig lite mat.

Igår (tisdag) slutade jag däremot strax innan kl. 14 och gissa om det var ljuvligt skönt att komma iväg så tidigt! Hann lätt med att åka ner på stan och lämna tillbaka de Meindl-kängor jag beställt från Naturkompaniets webshop – smidigt att man kan lämna tillbaka i affären istället för att mecka med att skicka tillbaka. Sen hem och hälsa på glada men lite överraskade hundar – de var inte beredda på att matte kom hem så tidigt. 🙂

Det blev dock lite förvånade miner när jag klädde om till ”hundkläder” och sen gick iväg… utan nån hund… jag gick nämligen och la ett spår var till Gari och Sigge. Vädret var hur skönt som helst – i måndags gick jag i långkalsonger, vinterjacka, mössa och vantar, nu räckte det med tunna byxor, långärmad t-shirt och väst! Flera fjärilar och flugor såg jag också, härligt vårväder! Det var nog inte så väldigt mycket varmare mot måndagen om man ser till enbart temperaturen, men eftersom det nu var så gott som vindstilla blev det ju mycket skönare.

Sigges spår fick ligga 45 minuter, det var kanske 350 meter och den här gången la jag sparsamt med korv och dessutom slingrade jag till spåret lite, tänkte att det var dags att utmana honom lite. När vi sen gick spåret så insåg jag att jag nog får revidera min åsikt om att han inte är en så där jätteduktig spårhund… han spårade verkligen superfint! Han har inte riktigt den bästa tekniken vid tappt och han är lite slarvig i vinklarna men det gick bättre och bättre efter att han tappat bort sig några gånger och fått jobba sig tillbaka. Kan mycket väl vara så att jag lagt lite för enkla spår till honom. Duktig var han och lite trött också, jag använde 3.5 meterskopplet och höll emot rätt rejält så han fick ligga på och dra mig lite också. 😉

Garis spår var bara ca. 150 meter, men hade hela 7 pinnar – jag ville se hur han hanterade pinnplockningen. Resultatet var inte helt strålande, så vi ska nog gå tillbaka till godisburkar under pinnarna ett tag, för det var sjutton vad han slarvade. Första tänkte överhuvudtaget inte röra, trots att han spårade rakt över den… hm… resten gick bättre men det var inte riktigt så bra som jag hade hoppats. Nå, jag vet ju att det är hans svaghet i spåret, så det får vi jobba vidare med.

Lite promenader blev det också, en kort med gamlingarna – Chili haltade fortfarande lite men var något bättre tyckte jag. Kenzo har för övrigt helt slutat hosta – underbart! Vi hade ju tid för hjärtundersökning förra torsdagen men avbokade den då vi tyckte att hans hosta hade minskat där i början av veckan, men han fortsatte hosta några dagar till, sen plötsligt slutade han bara – nu kommer det inte ens ett litet kraxande och hans andning låter helt normal igen, så skönt! Fina gamlingen, som är hur pigg som helst nu men som förstås har usel kondis pga att han inte varit bra.

Tog också ett kortpass lydnad hemma på altanen med bröderna bus – Gari fick öva kryp, som idag gick mycket mycket bättre (jag använde kommando ”ner” och vi fick ett mycket lugnare arbete, härligt!) samt fjärr och lite stegförflyttningar, Sigge fick träna på att komma in ordentligt i fotposition, sätta sig framför, sitta på höger sida och stå, sitta och ligga stilla medan jag gick runt honom.

Jag ska ju gå rallylydnadskurs med Chili var det tänkt, den börjar om två veckor men om Chili inte är frisk tills dess så får nog Sigge bli stand-in. Hade ju ändå tänkt köra rally med honom också, tanken var mest att ge Chili chansen först eftersom han börjar bli lite gammal och ska vi hinna ut och tävla (om vi nu ska det) så får han ha företräde; Sigge lär ju ha många år framför sig med tanke på åldern.

Nu i morse var Chili dock helt ohalt, han går visserligen på Rimadyl men ändå, det verkar gå åt rätt håll. Vi går pytterundor med honom och försöker hålla honom lugn; man tycker att det vore rätt enkelt med en 10 år gammal hund men icke… han är ju hur pigg och galen som helst och vansinnigt uttråkad, han vill JOBBA. 😉  Det är ju jättekul att han är så pigg och fräsch men just nu skulle han gärna fått vara lite lugnare… fina fläckis!


Lämna en kommentar

Spårträning och ”projekt kängor”

I lördags var det dags att spåra lite tillsammans med Eva samt Madde&Dennis som har Wiper från Evas uppfödning. Vi skulle träffas på skjutfältet i Kvarn och det var då ingen lek att hitta dit. 😉  Som tur var så ringde Eva och guidade mig men sen fick hon ändå komma och möta upp mig halvvägs. Nå, fram kom jag ju till slut. Madde&Dennis hade tränat sök med sitt sökgäng och var precis klara när jag kom så det blev lite snack en stund och sen gick vi ut lite spår. Jag gick ut ett ängsspår till Evas Figo, Eva gick ett ängsspår till Wiper och Madde gick ett 6-700 meter spår till Garibaldi i ganska öppen skogsterräng med några övergångar över grusvägen.

Wiper var först ut och tog sig igenom sitt spår med en del vimsande blandat med riktigt fint spårande. Han har lite svårt att koncentrera sig, verkar inte riktigt förstå vad han ska göra, kanske hjälpte det inte att han precis innan tränat sök…  Det blåste dessutom ”halv storm” på fälten så det gjorde ju inte saken lättare. När vi kom tillbaka till bilarna la jag ett kort (25-30 meter) näringsspår åt honom som fick ligga medan vi spårade med de andra två.

Figo spårade kanonfint. Det blev lite svårt för honom i början, för Eva hade råkat komma lite nära när hon la Wipers spår, det var nog inte mer än 10 meter mellan spåren och Figo hade lite jobbigt med att han fick ett annat spår i näsan, ett som dessutom var lagt av hans matte! Men duktiga killen löste det fint så fort vi kom lite förbi det här stället, därefter spårade han utan problem. Missade en snusdosa med godis, vi såg att han slog lite och ville hitta tillbaka till kärnan – han är väldigt lik Garibaldi i sitt spårsätt, vill verkligen ligga i spårets kärna, mycket tacksamt – men lyckades inte riktigt förrän precis efter godisburken. Sista sträckan fixade han så gott som perfekt och det var en nöjd men lite trött hund som kom till slutet och hittade sin godisburk. Mycket fint jobbat av Figo!

Slutligen var det Garibaldis tur. Han for iväg i lite väl högt tempo tyckte jag, men gjorde ett bra påsläpp, gick däremot över första pinnen trots godisburk under…. lite förvånad var jag men sånt händer ju. Gick över grusvägen, där spårade han inte direkt men så har vi heller aldrig tränat på vägövergångar, jag bara förutsätter att han ska lösa sånt… stackars hund. 😉  Nästa pinne tog han utan tvekan, men tredje pinnen gick han över, då hade jag precis släppt linan då vi trasslade in oss lite, så jag kallade tillbaka honom, släppte på med lite mothåll i linan och då tog han pinnen. Strax därefter stannade han och bajsade mitt i spåret…. hoppsan. Inte så konstigt att jag upplevde honom som stressad och ofokuserad… Efter det blev det mer noggrant och pinnarna plockades utan tvekan. Han fick i och för sig chansen att gå och bajsa innan jag släppte på men jag borde ha lärt mig att i det läget har han inte riktigt tid till sånt. Nå, överlag ett bra jobb av honom, med två vägövergångar och rejält hård vind, jag var nöjd.

Garibaldi

Min älskling

Vi avslutade med att Wiper fick gå sitt näringsspår men hjälp så bråttom han hade och innan Madde ens han stoppa honom vid starten så var han 2-3 meter in på spåret. Bara att lugnt hala tillbaka, ta ett nytt stadigt tag precis bakom selen och sen hålla emot. Det blev lite mer nosjobb efter några meter då han insåg att korvbitarna faktiskt låg ganska tätt, han fick stanna då han fick en rejäl nysattack men det betydde ju i alla fall att han använde näsan…

Mot slutet kämpade han med att få tag på en godisbit som matte råkade stå på, så då var intresset lite högre. Han är intresserad av godiset men han ger sig inte riktigt tid att leta efter det. Han påminner mycket om hur Sigge var för några år sedan, idag spårar ju Sigge rätt hyfsat, trots att jag inte direkt lagt nån jättestor energi på att jobba med det utan mest lagt en del näringsspår och lärt honom att det lönar sig att inte hetsa på för mycket i spåret. Förhoppningsvis kan Wiper lära sig samma sak.

Lite eftersnack och lite kaffe blev det, sen styrde vi kosan hemåt, jag körde efter M&D och fick lära mig en betydligt kortare och enklare väg tillbaka. 😉 Det var en trevlig dag som började med snö och skitväder men som slutade med strålande sol och faktiskt vindstilla på kvällen sen när Martin och jag tog ett par svängar med hundarna.

Efter att ha provat de där Meindl Performance jag fick hem förra veckan och insett att de inte funkade på mina fötter så blev det i fredags en sväng till Sharpman utanför Mjölby för att prova några andra kängor. Efter mycket testande hit och dit så slutade det med att jag köpte ett par Haglöfs Grym. De kändes väldigt sköna när jag gick omkring med dem i affären, men promenaden nästa morgon visade snabbt att jag inte kunde ha dem…. det fina stöd runt anklarna som jag gärna skulle vilja ha ger även effekten att det trycker mot min skadade fotled och det gör vansinnigt ont, så kan man ju liksom inte ha det.

igår styrde vi åter igen kosan mot Sharpman och nu gick jag tillbaka till det enda märke jag hittat som har funkat bra, nämligen Pinewood. Däremot valde jag deras lite dyrare modell den här gången, med bättre sula och bättre läder. Kom ändå undan rejält mycket billigare, de gick på 1700 jämfört med Haglöfs och Meindl som båda gick på omkring 3000. Nu har jag i alla fall ett par kängor som jag vet funkar, även om de inte stöder lika mycket som jag hade hoppats kunna ha så inser jag ju att det bara inte fungerar ihop med min skada. Pinewood må vara ett billigare märke men de gör riktigt sköna kängor, den saken är säker.

Resten av söndagen blev ganska ointressant; vädret var heltrist, omväxlande snö och regn i kombination med att det blåste, så jag ägnade mig åt matlagning och bakning istället. Det blev en citronkladdkaka som blev vansinnigt god – jag bytte bara ut vetemjölet mot lite mer glutenfritt mjöl och det blev helt perfekt – samt glutenfria pitabröd som blev riktigt riktigt bra! Dessutom lagade jag pulled pork på ca. 1 kg fläskkarré, skulle velat kört den på 85 grader men det blev 125 och ca. 4 h då tiden inte riktigt räckte till. Med pitabröd, grönsaker och yoghurt blev det hur gott som helst, men nästa gång ska jag definitivt öka på kryddningen, den var alldeles för snäll. 😉