Fyra busiga beauceroner

Beauceron – naturligtvis!


4 kommentarer

Det funkar bara inte….

… när Garibaldi och jag ska tävla… 😦  Igår gjorde vi ett nytt försök – det femte i ordningen – med att starta i lydnadsklass 2, på hemmaplan då jag ville ha den fördelen i platsliggningen.

Vädret var väl inte idealiskt; 27 grader varmt och eftersom jag är väl medveten om att Garibaldi har dålig kondis kombinerat med att vi inte har tränat mycket i det här varma vädret så väntade jag mig en relativt seg hund.

Jag lyckades dra startnr 1, vilket är rätt skönt för då har ju Gari bara hund på ena sidan av sig på platsen.  Han var lite seg och la sig inte på mina första två platskommandon, utan det tog ett ”ligg” för att få ner honom, sen låg han lugnt men rullade över i sidled två gånger, troligtvis pga värmen. Han såg dock helt avkopplad ut i själva situationen, förutom att han flåsade som en tok av värmen… så det var ju i alla fall en stor framgång. Här gäller nog bara mängdträning, nya miljöer och nya hundar så blir det nog bra med tiden.

Lydnaden däremot… ja, vad ska jag säga? Den fina lydnad som vi har på träningen, även när vi kör tävlingsmässigt, har vi bara inte med oss in på tävlingsplanen. Den försvinner i samma ögonblick som vi börjar gå och jag blir så less och frustrerad på det. Idag var han lite seg i fria följet, men hängde med rätt bra ändå och jag kände att det var ju inte SÅ illa… men plötsligt så försvinner hunden från mig och dyker upp på min högra sida… på väg ut i kanten av planen om jag ska döma av huvudriktningen?!? Men va fan? Ett rejält fot-kommando fick in honom igen och sen var det inte mer med det.

Läggande under gång, förberedde honom som vanligt, helt ok framföring, bättre position än vanligt men det beror nog mest på att han var varm. Men… han la sig inte! Blev bara stående…. det här är ju ett moment som vi ofta får höga betyg på…

Nå, koeffecient 1 gör ju att det kan man missa så jag var inte så nedslagen av det, utan jobbade på ändå. Inkallningen var bra, lite segare än vanligt men det var ju vad jag räknade med i värmen. Rutan – där stannade han precis på fel sida om kantbandet, så jag fick ta ett extra kommando, men sen gick han in fint och stannade mitt i. Så långt allt rätt ok ändå.

Men… apporteringen… hyfsat gripade, men släpper han den framför mina fötter när han kommer in mot mig?!

Nästa katastrof – hoppet – han tänker sticka vid sidan, jag får bryta och ta tillbaka honom och då är ju nollan ett faktum.

Slutligen fjärren, där det faktiskt gick rätt bra, ett dk för att få honom att sitta första gången men sen satte han sig direkt andra gången. Däremot satte han sig upp innan mitt kommando när jag var tillbaka vid sidan.

Totalt sett, ännu en skittävling och vi kan tydligen inte ens ta oss igenom en enkel klass 2 – SÅ svårt borde det ju faktiskt inte vara, när man har en hyfsat genomtränad hund på snart 5 år, men det går alltså bara inte. Gari är ju inte låg eller osäker på mig, utan han blir bara flummig och allt samarbete försvinner, fattar inte vad jag gör för fel. Kan ju absolut inte skylla det på hunden utan det här är ju något jag missat/gjort fel, jag kan bara inte riktigt komma på hur jag ska lösa det…

Ut och tävla mer kanske är modellen men det kostar trots allt 200 kr/tävling och jag vet inte riktigt hur det ska förbättra det hela heller; för varje dålig tävling vi gör blir ju motivationen hos mig lägre och jag kan inte tänka mig att den höjs hos Gari heller. 😦 Naturligtvis försöker jag belöna mellan momenten och har alltid sprungit ut och belönat efteråt, men det hjälper liksom inte alls.

Kanske ska jag helt enkelt ge upp tävlandet, köra vidare med agilityn och skita i resten. Köra brukset funkar ju inte heller då vi har lydnaden där med och eftersom vi just nu inte får plats med skott att funka så behöver vi en bra lydnad och det har vi alltså definitivt inte när det kommer till tävling.

Poängen blev så här:

Plats: 8,5  (vårt bästa resultat hittills faktiskt och just platsen var jag väldigt nöjd med)
Fritt följ: 7,5
Läggande: 0
Inkallning: 9
Rutan: 9
Apportering: 5
Hopp: 0
Fjärr: 7,5
Helhet: 8
Summa: 133 p, 3:e pris, placering 6/6

Och nej, det är inte bara att ”bryta ihop och komma igen” eftersom jag just nu har noll idéer på hur vi ska få det att funka. Usch så trött jag är på det här. Jag som egentligen tycker lydnad är jättekul men kan vi aldrig prestera bra på tävling så kan jag ju lika gärna lägga av att träna det också. Rent aktiveringsmässigt kan vi lika gärna köra spår eller nåt sånt istället.


Lämna en kommentar

Agility och rallylydnad

Jag ligger rejält efter vad gäller bloggandet om senaste tidens händelser, dels pga Sigges akuta sjukdom men även pga en för tillfället ganska kaotisk situation på arbetet, med rejält ökad arbetsbelastningen då vi har en person som blivit akut sjukskriven. Nu ska jag försöka komma ifatt lite med vad som hänt sista tiden – vi börjar med agility och rallylydnad.

Agility

Förra gången missade jag pga att jag satt hemma och väntade på att veterinären skulle ringa upp och meddela hur Sigge mådde. Gången innan det var vi däremot med och det bara att konstatera; det blir bara roligare och roligare för varje gång! Gari är superduktig och både han och jag tycker det är jättekul! Det här måste vi helt klart fortsätta med sen!

Den här gången testade vi slalom – med hjälp av sådana här genomskinliga slalombågar som hjälper hunden att gå rätt mellan pinnarna – och det var ju lite konstigt tyckte Gari men så småningom började han fatta. 🙂

Därefter blev det kombination med hopp – böjd tunnel – hopp och först fick vi räta ut tunneln och sen sakta böja den men sen gick det som tåget för honom genom tunneln. Den här gången var heller inte högerhandlingen något stort problem utan han gick fint in i tunneln även när han var på min högra sida och jag visade med höger hand. Den böjda tunneln gjorde ju att jag snabbt hann vidare och kunde positionera mig vid hindret så det hela blev jättebra! Hade godisskål bakom hindret några gånger men han är mer fokuserad på mig så sen började jag kasta fleeceflätan till honom efter hindret och det funkade kanonbra. En gång kastade jag så han grep flätan bara typ 1 meter från en annan av kurshundarna men Gari bara kastade en blick på henne och sen struntade han i det och fortsatte leka med flätan – duktiga fina killen!

Sen var det då en gång som jag missade – som tur var så var det mycket prat om inlärningsteori, target  och liknande, dvs. sånt som vi inte är helt obekanta med; det var nog bästa tillfället att vara borta för vår del. Nu i måndags var det däremot tur att vi var där; det blev  träning av alla balanshinder. Vi började med balansen, där de lagt delarna på bord för att göra det lite lägre. Inga problem tyckte Gari. Inte heller A-hindret var speciellt svårt – kanske inte nån match för en hund som klättrat ut ur sin hundgård… 😉

Gungan däremot, den hade jag haft en misstanke om att han inte skulle gilla och mycket riktigt; att gå upp på den var inga problem alls, men så fort de sänkte den det minsta lilla så hoppade han helt enkelt ner… tur att han är vig och smidig, det blev ju rätt högt… :S

Vi fick dock till det rätt bra i slutet, men vi ska hem och träna gungiga stökiga underlag och lära honom att även det är kul.

Sen fick vi köra kombinationer, vi började med hopp – rak tunnel – hopp och Gari gick som en klocka. En av instr. fick stå med fleeceflätan efter hindret och vips kunde G fokusera framåt istället för på mig.

Nästa kombination var egentligen däcket – hinder – hinder men eftersom vi missade inlärningen av däcket förra gången så började vi med det. Det gick dock åt skogen då däcket, som var av typen delbart, delade sig hela tiden, så vi hoppade över det och körde tre hopp på rad istället, men nu var nog G slut i huvudet för han försökte mest springa vid sidan… 😉

Avslutningsvis fick vi träna själv lite, jag fick hjälp att köra platta tunneln (säcken) som vi också missade förra gången, den var som väntat inte det minsta konstig för Gari. Sen körde jag lite högerhandling och där märks en stor svaghet, så det måste vi jobba massor med. Vi testade även lite slalom, 4 pinnar med bågar och jag tog det lugnt och lät honom gå sakta igenom och tänka till och det funkade riktigt riktigt bra! Är jättenöjd med hans prestationer, duktiga killen!

Rallylydnad

Förförra gången fick Chili följa med för första gången – egentligen var det ju honom jag skulle gått med redan från början men då han skadade sig för snart 6 veckor sedan så har han haltat och nu först börjar han bli bra. Han är fortfarande liiite stel i benet, speciellt när han vilat, men det blir bättre och bättre och han rör sig nästan helt rent nu.

Det var ju förstås en ny upplevelse för honom att komma in på en rallybana med alla skyltarna, så första rundan var han lite vimsig, okoncentrerad, nosade på skyltarna, pep lite efter de andra hundarna – han brukar alltid vara lite okoncentrerad när han inte varit på klubben på länge och nu är det nog nästan ett år sedan sist… Andra rundan gick mycket bättre, då blev vi även filmade och sen tittade vi på filmen när vi hade teori. Det såg ju riktigt prydligt ut, även om det finns en hel del att jobba på. Kul för Chili att få göra något, han verkade väldigt nöjd. 🙂

Förra veckan missade jag och nu i tisdags var det sista gången, jag skulle tagit med Chili men han har ont i sina baktassar, har nog felbelastat pga frambenet (som han nu är bra i) och då blev det för jobbigt för hans problemtår, så nu ska han få äta en kur Rimadyl så han blir fräsch igen. Han fick ju Rimadyl ett tag efter hältutredningen i höstas, kanske full dos en månad (då var han också rätt dålig) och sen sänkte vi och han gick på halv dos kanske en månad till och sen slutade vi, därefter har han faktiskt gått hela vintern utan att ha ont så jag tycker det känns väldigt bra, att han nu får äta en kur är ju inte så farligt, kan vi hålla det till att inte vara mer än någon gång om året så kan han ju lätt stå ut med det tror jag. I övrigt är han ju pigg och fräsch, fina gamlingen.

De var jättevarmt i tisdags och jag kände att Kenzo nog mest skulle vilja ligga och sova, Sigge är ju självklart konvalescent och Chili fick vila tassarna, så det blev helt enkelt Garibaldi som fick följa med. Lite kul för han har ju aldrig ens sett en rallyskylt/bana tidigare och det märktes första rundan då han nosade på flera skyltar, men andra rundan gick bättre, vår instruktör dömde och enligt henne – fast jag tror hon dömde väääldigt snällt – fick vi ihop 94 poäng! Lite kul ändå att han skötte sig så fint.

Det kommer att bli samträning i rallylydnad en gång i veckan under sommaren, jag tänkte att jag skulle köra med Chili och om Sigge mår bra så ska även han få träna rally, tror det kan passa honom väldigt bra, så får vi se hur det går och om vi kanske ska ge oss ut och tävla nångång eller om vi håller det på ren aktiveringsnivå. Oavsett vilket är det ju kul att kunna göra något med de andra tre och inte bara köra Gari hela tiden.

Jag tycker fortfarande att rallylydnaden är så där rolig, däremot är agilityn så roligt att jag definitivt kommer att försöka köra det även med nästa hund! Jag är helt klart biten! Men jag skulle verkligen behöva ha min fot ”lagad”… nu har jag i alla fall fått tid till sjukgymnast nästa vecka och sen ett läkarbesök veckan därpå, hoppas de kan komma fram till vad som är fel för nu vill jag kunna röra mig normalt igen.


7 kommentarer

Sigge

Jag hade, förra torsdagen, börjat skriva på ett inlägg som handlade om Sigge; mina funderingar över varför han kändes mer stressig, mer orolig, mycket mer ljudkänslig etc. Jag hade tänkt färdigställa det på fredagkvällen men ödet ville annorlunda… så nu blir det istället ett inlägg om vad som hänt senaste dryga veckan –  det har varit en turbulent tid med mycket oro.

När jag kom hem på fredageftermiddagen förra veckan så noterade jag att Sigge var ovanligt lugn, det skälldes inget och inte heller hoppade han omkring som han brukar när jag kommer hem. Men jag tänkte först att han bara legat och sovit. När jag sen skulle släppa ut honom i trädgården för att kissa så ville han först inte gå ut, stod bara med huvudet bortvridet från dörröppningen och jag fattade ingenting.

Fick så småningom med honom ut men insåg att han knappt kunde gå! Inte för att benen inte bar utan för att han bara snurrade åt höger hela tiden, gick in i träd, buskar, dörrposter… jag fick nästan panik och kastade mig på telefonen till Valla djursjukhus. De insåg allvaret och sa ”kom in direkt så får vi titta på honom”. En knapp halvtimme senare var jag där och Sigge fick vänta i bilen medan jag gick in. Sen när jag skulle ha in honom så höll jag på att knappt få honom med mig; han bara snurrade och snurrade, försökte kissa men höll på att ramla… puh. Fortfarande var han dock rätt lung, såg mest lite vimmelkantig och trött ut. Det hela förändrades när vi kom in på undersökningsrummet, han var inte mer borta än att han insåg att vi var på det avskydda stället och direkt började han darra och stressa. Själv var jag också tokstressad men lugnade ner mig medan vi väntade på veterinären.

Vet. visade sig vara samma kille som opererade Kenzos tand tidigare i vår, en kille som jag fick massor av förtroende för pga hans lugna sätt och noggrannhet i vad han berättade för mig. Så det kändes väldigt tryggt att det var han som tog hand om Sigge nu. Sigge hade dock inte samma åsikt utan morrade och skällde på vet men när munkorgen kom på var det sen inga problem att hantera honom. Han är ju inte dum, bara rädd och osäker.

Snälla veterinären lät Sigge vara kvar på golvet och satte sig istället ner och undersökte honom där, medan Sigge halvt om halvt låg i mitt knä. Jag förstod rätt snabbt att reflexerna i hela Sigges vänstersida var mycket sämre än i höger, veterinären såg orolig ut och det hela kändes väldigt jobbigt. De tog blodprov och vi fick vänta på svar, under tiden pratade jag med Martin som var på väg hem från Huskvarna, tur i oturen att det var fredag och han ändå hade varit på väg hem. Han fick åka hem och ta hand om de andra hundarna så länge, veterinären hade även förvarnat om att han förmodligen ville remittera oss vidare till Strömsholm så jag förberedde Martin på det.

Blodprovet visade inget speciellt, förutom en lätt uttorkning, vilket kan ha varit delvis orsakat av den extrema stressen hos Sigge under vet.besöket, det rann om honom pga att han flåsade så mycket. Så vet. hade kontaktat Strömsholm och det var bara för oss att sätta oss i bilen och åka de nästan 19 milen dit. Oron var så klart jättestor och det var verkligen jobbigt. Vi fick lyfta in Sigge i bilen då han inte hade nån styrsel alls.

Resan tog knappt 2.5 h, när vi hade ungefär en timme kvar så verkade plötsligt Sigge piggna till lite. Han hade tidigare legat med huvudet böjt åt höger och förmodligen mått illa då han dreglade rejält, nu bytte han ställning, rätade ut halsen och tittade faktiskt rakt fram samt slutade dregla. Det kändes rätt skönt att han i alla fall inte blev sämre.

Vi kom fram till Strömsholm vid strax efter 21 och sen tog det inte så lång stund innan vi fick komma in. Sigge kunde nu gå några steg utan att snurra och verkade mer inkopplad, men fortfarande rejält stressad, som vanligt numera hos veterinären. Vet kom så småningom och undersökte honom men kom inte fram till mer än vad de gjort på Valla, utan ville lägga in honom. Hon konstaterade att det inte kunde bli någon magnetröntgen förrän på måndag, men det kändes ändå tryggare att ha honom på djursjukhuset med tanke på hans tillstånd. Det var dock inte lätt att lämna honom där och han visade tydligt att han INTE ville gå med sköterskan; spjärnade i alla fyra tassarna och ville inte alls följa med utan ville stanna hos matte och husse. Sånt får ju nästan ens hjärta att brista. 😦

Vi kom hem vid 1.30 natten till lördag, helt slut och jäkligt oroliga för vår stackars hund. På lördagen ringde jag upp på den anvisade tiden och fick prata med en sköterska, som berättade att Sigge inte trivdes, att han var rädd för personalen och morrade/skällde när de kom nära buren. Däremot gick det rätt bra att rasta honom och när de haft honom ute en stund fick de även klappa på honom och så. Det är ju Sigge i ett nötskal – det tar tid för honom, speciellt i sådana konstiga situationer där han dessutom inte mår bra. Senare på eftermiddagen pratade jag även med en veterinär som var lite tveksam till hur de skulle kunna ha kvar Sigge där om de inte ens kunde undersöka honom…. Jag påpekade att om de bara kunde få på en munkorg så skulle han nog inte vara något som helst problem att undersöka sen, det vet jag ju sedan tidigare. Hon lovade återkomma, men sen dröjde det några timmar och jag började undra vad som hände. Så småningom ringde hon dock upp och berättade, med betydligt positivare röst, att nu hade de testat att hantera Sigge lite mer och det hade gått bra, de hade kunnat sätta på munkorg och därefter var det som sagt inga problem att undersöka honom. Så han kunde stanna kvar…. tur det. Att åka fram och tillbaka mellan Strömsholm flera dagar i rad kändes inte jättekul, speciellt som Martin inte är hemma i veckorna utan jobbar nere i Huskvarna. Planen var att göra MR och ryggmärgsprov under måndagen om det hanns med – det var rätt fullbokat – eller annars tisdagen, så det var bara att avvakta.

Söndagen var det ingen förändring för Sigges del, han började dock acceptera personalen lite mer nu och det kändes väldigt skönt, framför allt för hans del. På måndagen skulle de ringa upp mellan 10 och 21, jag skulle varit på agilitykurs men eftersom mottagningen är allt annat än bra på klubben så vågade jag inte chansa utan stannade hemma. Vet. ringde vid 20 och beklagade att de inte hade hunnit med MR:n under dagen utan skulle göra sitt bästa för att hinna nästa dag. Inte mer att säga om det, jag inser ju att Sigge inte var tillräckligt sjuk för att vara akutprioriterad, han hade ju inte förändrats till det sämre från fredag när vi kom upp med honom. Gissningen från vet var just nu tumör eller blödning, eller möjligtvis hjärnhinneinflammation eller kanske mellanöreinflammation. Jag hoppades på mellanöreinflammation då det vore enklast att behandla, medan tumör vore det absolut värsta resultatet. Men det var bara att vänta…. jättejobbigt. 😦

På tisdagen väntade jag hela dagen på ett samtal, jag hade vid det här laget ställt in mig på att det var en tumör och att vi skulle behöva avsluta Sigges liv… kanske lite dumt men samtidigt…. om det visade sig vara det så skulle jag ju vara lite förbered, om det visade sig vara något behandlingsbart och inte så illa så vore det ju bara en lättnad. På kvällen skulle jag varit på rallylydnadskurs men åter igen avstod jag pga att jag ville kunna svara i telefonen. Timmarna gick och ingen ringde…. nu började jag bli riktigt orolig och dessutom irriterad.

21.10 fick jag nog och ringde upp jouren. Tjejen sa något om att vet. fortfarande satt och ringde runt, men hon skulle kolla så de inte hade glömt oss. Det hoppas jag INTE, var mitt mindre glada svar… Om de inte hunnit ringa på hela dagen, från kl. 10 till kl. 21 så borde de kanske lägga om rutinerna? Så många inlagda hundar kan de väl ändå inte ha att 11 timmar inte räcker till att ringa alla ägare??

10 minuter senare ringer en veterinär som förklarar att hon inte är så insatt i Sigges fall och att hon hade väntat sig att den behandlande veterinären skulle ha ringt oss. Jag är vid det här laget väldigt väldigt irriterad och det får hon veta – dock med tillägget att jag egentligen inte klandrar henne, utan att jag bara är väldigt frustrerad och orolig för min hund. Hon låter väldigt ursäktande över hela hanteringen och försöker så gott hon kan att vara trevlig men jag kan ju säga att det var inte riktigt jag…. usch så arg jag var. Nå, hon berättar i alla fall att man gjort MR och ryggmärgsprov under dagen – något som borde gjort det ännu viktigare att ringa upp mig!?! Om de bara skulle ringa och säga att ”Sigge mår bra, vi har inte hunnit scanna honom idag heller” så hade det väl inte varit katastrof om de missat men hur sjutton kan de missa att ringa upp efter att de gjort en behandling som kostar drygt 10 000 kr och som förhoppningsvis skulle kunna svara på vad som är felet med min hund?

Hur som helst så visade varken MR eller ryggmärgsprov något….?! MR-bilderna var dock bara preliminäravlästa så de skulle slutavläsa också. ”När sker det då?” frågade jag och hon svarade att kanske under morgondagen…. men lät väldigt tveksam, varpå jag, nu ytterst irriterad, konstaterade att annars skulle det allså bli på fredagen då det var helg på torsdagen? Hon hummade lite och visste väl inte vad hon skulle svara den vansinnigt irriterade människan i telefonen… men hon lovade att de skulle återkomma under morgondagen. Fy så arg jag var, det är sällan jag skäller på folk så där men nu kände jag bara att det var alldeles för mycket.

Nästa dag, onsdagen alltså, ringde en veterinär upp mig redan vid halv elva-tiden… 😉 undrar om veterinären kvällen innan hade tryckt på att nu jäklar var det bäst att de ringde tillbaka snabbt? 😉  Vet. berättade att slutavläsningen av bilderna var gjord men att de inte kunde hitta något som kunde vara anledningen till Sigges symptom. Det de nu istället gissade på var parasiter, antingen Toxoplasma eller Neospora. Prover var tagna men det skulle ta en vecka att få svar, Sigge skulle behandlas med antibiotika och kortison men det fanns ingen anledning för honom att vara kvar på djursjukhuset för det utan vi kunde hämta honom ikväll om vi ville? Självklart ville vi det!! Underbara nyheter, även om det förstås innebar ytterligare väntan på provsvar men då skulle vi i alla fall ha Sigge hemma!

Så onsdag eftermiddag styrde vi åter igen kosan mot Strömsholm, den här gången med en mycket bättre känsla så klart. Vi kom fram en stund efter 20 och trots att det då var nattpersonalen som var i tjänst så gick det ganska snabbt och smidigt att få ut Sigge. Billigt blev det inte… ca. 29.000 kr innan direktregleringen, vår del att betala blev slutligen 17.000 kr. Jaja, det är ju inte direkt roligt att betala, speciellt som varken MR eller ryggmärgsprov gav något, å andra sidan gav det ju idéer på vad det istället kunde vara och även om de var sura pengar att betala så var det ändå ganska enkelt val – vi har ekonomin till det, vi älskar vår hund och pengar är ändå trots allt bara pengar…. om man inte har dem är det förstås väldigt jobbigt men för vår del resulterade det ”bara” i ett avsevärt minskat sparkonto och det gick ju att leva med, speciellt som vi faktiskt fick hem en levande hund. 🙂  Sigge blev VÄLDIGT glad när han insåg att det var vi som kom, älskade lilla sötnos!

Det var dock inte mycket med honom när vi kom hem på onsdagnatten… fem dygn bland främmande människor och hundar, när man dessutom inte mår bra, är ju inte helt lätt, sen bilresa hem och så förstås fortfarande neurologiska symptom. Inte lätt för stackars Sigge, som under natten sen sov tätt tryckt intill oss. Lite piggare var han på morgonen, han petade i sig lite lite mat, sen ville han dock inte äta på kvällen. Han var väldigt lugn och blev fort trött, en kort promenad på ca. 4-500 meter tog hårt på honom, framför allt med alla intryck verkade det som. Vi introducerade Chili lite lugnt och det gick bra, men vi delade fortfarande på dem under natten, vi var inte riktigt säkra på hur Sigge skulle hantera det. Dock fick Sigge ett litet busryck i trädgården på kvällen, försökte få igång mig i lek, härligt att se, så bättre var han ju!

Trött och hängig Sigge dagen efter att vi hämtat hem honom

Trött och hängig Sigge dagen efter att vi hämtat hem honom

I fredags var det däremot en väldigt mycket piggare Sigge som glatt åt sin frukost, som faktiskt försökte kampa med kopplet med mig när vi var ute i trädgården, som var helt normal tillsammans med både Chili och Kenzo och som plötsligt faktiskt kunde vända vänster ibland, även om det var oftare som han svängde höger. Jag hade med mig lite köttbullsbitar och belönade när han gick på min högra sida och tittade upp till vänster på mig och efter att jag belönat ett par gånger så fick jag så klart fram mer av det beteendet, tänkte att jag kunde hjälpa honom lite att komma igång, helt frivilligt så klart men med lite belöning när han jobbade åt vänster.

Så här ser han ut i nacken där de tagit ryggmärgsprovet

Så här ser han ut i nacken där de tagit ryggmärgsprovet – pälsen börjar dock redan växa ut tack och lov

Idag, söndag, är det en ganska fräsch Sigge vi har här hemma. Han är fortfarande lite lugnare än vanligt, men kan röja och busa i trädgården om jag tar fram boll eller frisbee – han får naturligtvis inte fara omkring så mycket, utan jag bara testade om han var någorlunda sugen på att leka och det var han verkligen!

Fortfarande böjd åt höger lite svagt

Fortfarande böjd åt höger lite svagt, men mycket mindre än tidigare

 

Nu vrider han dock självmant huvudet åt vänster ibland

Nu vrider han dock självmant huvudet åt vänster ibland

Något mycket intressant att notera är att han är mycket lugnare i ögonen, inte drogad/sjuk utan bara lugn, så som han varit förr om åren. Från att vi fick hem honom vid ungefär ett års ålder och fram till kanske typ förra sommaren så har det stadigt gått framåt med det mesta för Sigges del; självkontroll/stadga, koncentration, ljudkänslighet – det enda som väl blivit sämre är hans och Garibaldis relation men det har nog mest med ”jämnåriga hanar” att göra. Däremot allt annat som stadigt blivit bättre har under senaste året kanske, allra mest under senaste halvåret i alla fall, blivit sämre och sämre. Sigge har varit mer och mer stressad och mer och mer känslig för ljud. Trots att vi jobbat massor med spårträning, som ju är något han blir mentalt trött av, så har han känts mer och mer uppskruvad för varje vecka. Ljudrädslan har eskalerat något enorm; från att han i somras låg på altanen och hörde att de sköt på skjutbanan och han bara sov vidare, till att han förra veckan for upp och tokskällde när de sköt när han var inomhus… Åskrädslan har också ökat; förförra sommaren var han nästan inte rädd alls, vi kunde leka med bollen när det blev som stökigast och han glömde nästan helt åskan. Förra sommaren/hösten var han totalt förstörd av åskan, fick äta lugnande. Han klarade heller inte längre av att höra den tryckluftsdrivna spikpistolen, förra veckan försökte Martin skjuta lite, på bortsidan av huset, Sigge var inomhus men det gick bara inte, Sigge blev hyperstressad och bara tokskällde.

Igår gick jag ut och rastade och när vi stod nere på uppfarten så sköt Martin tre spik uppe snett bakom huset, det small rätt bra men Sigge viftade inte ens på öronen! Idag har han legat i hundgården när jag höll på utanför växthuset, Martin har sågat och hamrat och bankat på andra sidan huset utan minsta reaktion från Sigge… Jag hoppas att det är ett tecken på att han mår bättre nu och att han kanske burit på de här parasiterna ganska länge, innan det kom till det här ganska dramatiska uttrycket för det vore underbart om vi kunde få tillbaka den lite mer trygga och lugna Sigge som vi vant oss vid under åren. Vi får se, vi tar en dag i sänder, vi har i alla fall en levande och glad Sigge här hemma idag och det är just nu fullt tillräckligt. 🙂

Sigge med sin älskade boll

Sigge med sin älskade boll

 

Söt-Sigge, lugn och fin i ögonen och ganska pigg och fräsch trots allt

Söt-Sigge, lugn och fin i ögonen och ganska pigg och fräsch trots allt

Jag kommer naturligtvis att uppdatera mer efterhand som vi får veta mer och Sigge förhoppningsvis blir bättre och bättre. Just nu är det enda jobbiga att han äter stor os kortison och därmed kissar floder, men dosen ska sänkas efter 10 dagar och sen sänkas ytterligare efter ytterligare 10 dagar så förhoppningsvis lugnar det sig då. Som tur var har vi ju hundgård, annars kunde det blivit lite jobbigt på dagarna när jag jobbar för han behöver kissa ofta, ofta. Men är det inte värre problem än så, så ska vi nog lösa det. 🙂

Helt nöjd med Strömsholm är jag i alla fall inte. Jag tror dock att de hanterat och behandlat min hund väldigt väl, där känner jag ingen oro eller tveksamhet, men däremot vad gäller deras bemötande mot mig som kund när jag har en ganska svårt sjuk hund inlagd – den delen är jag allt annat än imponerad av. Har enormt mycket bättre erfarenhet av klinikerna här i stan och förhoppningsvis ska det räcka att åka dit, det är väl tack och lov inte så ofta man har en så akut sjuk hund att man måste åka 20 mil, men visst…. att de finns och har jouröppet dygnet runt är ju gul värt den dagen man behöver det, det förnekar jag inte.


3 kommentarer

Barcelona

Har haft lite dåligt med tid att uppdatera här efter Barcelona-resan, det är så mycket på gång nu, både hemma och på jobbet, men nu så, äntligen kommer här lite bilder samt lite av mina intryck från resan:

Casa Milà - La Pedrera ("stenbrottet") ritat av Antoni Gaudí

Casa Milà – kallas även La Pedrera (”stenbrottet”) – ritat av Antoni Gaudí

La Sagrada Familia med hundrastgård framför

La Sagrada Familia med hundrastgård framför

På väldigt många balkonger stod det växter

På väldigt många balkonger stod det växter

Entrén till fantastiska Parc Güell

Entrén till fantastiska Parc Güell

Utsikt över delar av Barcelona från Parc Güell

Utsikt över delar av Barcelona från Parc Güell

Entrén sedd inifrån parken

Entrén sedd inifrån parken

Lunch - tapas på bläckfisk - väldigt gott!

Lunch – tapas på bläckfisk – väldigt gott!

Trappan ner från vår lägenhet

Trappan ner från vår lägenhet

Längs strandpromenaden, soligt men lite blåsigt väder

Längs strandpromenaden, soligt men lite blåsigt väder

Två av alla de hundar som fanns överallt

Två av alla de hundar som fanns överallt

Det var en mycket trevlig resa och Barcelona gav mersmak. Det finns hur mycket som helst att se och jag skulle gärna åka tillbaka. Vi hade hyfsat väder, fredagen och lördagen var mulna och lite svala, söndagen var solig men blåsig och vi brände oss alla (trots solskyddskräm) när vi tillbringade dagen på stranden/strandpromenaden…

Den här lägenheten hyrde vi och den var helt ok, kanske inte riktigt så fräsch som den såg ut på bilderna men ändå godkänd. Området som den låg i – El Born – var mycket trevligt, med massor av smala gator och gränder med mängder av olika affärer, kan helt klart rekommenderas!

Parc Güell hade jag och flera andra blivit tipsade om och den var helt klart värd att ta sig till. En härlig park med fantastiska stenskapelser, mosaik och mängder av växter. Mycket folk men ändå inte så att det kändes överbefolkat, mer än precis vid entrén.

På fredagen valde vi att köpa biljett till de sightseeing-bussar som går runt via olika rutter; blå, röd och grön. Man köper biljett för en eller två dagar (kanske fanns längre med, men det minns jag inte) och sen kan man kliva av och på precis som man vill, bussarna går med typ 5-10 minuters mellanrum. I priset ingick ett par enkla hörlurar som man sen pluggade in sig med och valde vilket språk man ville ha guidningen på. Mycket smidigt och välfungerande. Vi hoppade av och på ett antal gånger, men hann ändå inte åka så mycket som vi hade tänkt. Man hade nog lätt kunnat tillbringa två dagar med att åka omkring om man ville åka både röda och blå linjerna (som var de som var längst). Den gröna gick ut längs med stranden och var inte så lång och heller inte så intressant.

Maten var allt från okej till väldigt god; vi åt mycket tapas och vi drack en hel del cava – jag kan definitivt rekommendera att man skippar sangrian och dricker cava istället. 🙂  Får erkänna att jag önskade att jag fortfarande åt gluten för det fanns mängder av bakverk som såg helt fantastiskt goda ut… vi hade ett konditori/café i bottenvåningen på vårt hus och där köpte vi kaffe och lite god choklad och jag hade gärna testat deras fantastiska kakor också, men jag vet ju att jag mår bättre av att låta blir så det var bara att härda ut. Något som jag däremot åt flera gånger var bläckfisk som jag tycker är väldigt väldigt gott. De övriga i sällskapet såg skeptiska ut när de tittade på min tallrik. 😀

Vi hade blivit varnade för ficktjuvar men det kändes som att om man bara var hyfsat normalt uppmärksam så borde det inte vara någon fara. Jag hade en ganska liten axelväska som jag lätt kunde dra fram och ha ”på magen” när det var mycket folk. Tror att de stora turiststråken som t.ex. La Rambla är farligast och säkert mycket värre när det är mer turister; nu var det inte mycket trängsel och därmed heller inte så enkelt för ficktjuvarna som när folk är packade som sillar.

Intrycket av Barcelona-borna var positivt; de hade en vänlig och trevlig inställning kändes det som. Kanske också är sånt som ändrar sig lite när turistsäsongen är som värst men just nu var det positiva bemötanden överallt.

Däremot blir jag väl mer och mer trött på att flyga med Ryan Air, de må vara billiga men de är extremt petiga med handbagaget; du får ha ett handbagage, som får väga max 10 kg och de kollar stenhårt att väskan är rätt storlek, däremot verkade de inte alls bry sig om vikten…. Passar inte väskan i deras ”ställning” där man testar måtten så får man checka in den och då kostar det 50 €…. Man får heller inte ha sin kabinväska plus en hand-/axelväska, i alla fall inte när man går genom gaten, däremot kan du sen på planet ta ur din väska igen… det blir inte jättemycket logik i det hela. En av tjejerna i vårt sällskap fastnade på vägen hem, hennes väska passade men hon hade även en sån här magväska, när hon stoppade ner den i kabinväskan så gick väskan inte längre ner i ställningen, då fick hon order att checka in väskan. Hon packade om lite; tog på sin jacka och när de inte tittade så åkte magväskan på igen under jackan som hon sen knäppte, då gick ju väskan i ställningen och vips fick hon gå ombord. Personalen vid gaten var också oerhört stressade och nästan irriterade, medan däremot kabinpersonalen var trevlig och hjälpsam. Sen sitter man ju inte jätteskönt heller och drygt 3 h var lite för länge för att sitta så pass obekvämt, jag kan nog lätt tänka mig att välja ett lite dyrare flyg nästa gång för att få lite mer bekvämlighet, i alla fall om resan ska överstiga 1.5 – 2 h.

Just ja, jag måste ju nämna alla hundar! Barcelona kändes som att det kryllade av hundar, i alla möjliga varianter och storlekar. Jag såg allt från huskeys och weimaraner till chihuahua och grand danois. Många gick lösa och som alla andra storstadshundar jag sett så sköter de sig utmärkt; bryr sig inte om folk, nosar kanske lite vänligt på nån mötande hund och har hyfsad koll på var matte/husse tar vägen. Intressant var att väldigt många kopplade hundar hade sele, inte halsband, det hade jag kanske inte riktigt väntat mig. Såg två hundar med stackel och en som var rejält fet, samt ett par stycken med munkorg på och några där munkorgen hängde runt halsen men inte användes, men i övrigt såg alla hundar väldigt välskötta och nöjda ut. Till skillnad mot Paris så behövde man inte se upp för hundbajs var man än gick, folk verkade plocka upp efter sina hundar, jag såg flera med bajspåsar knutna i kopplet.

Intressant nog var det även mängder av hundar på stranden och strandpromenaden. Ingen verkade irriterad över att det for omkring lösa hundar på stranden; oftast var de nån hund vars ägare gick eller sprang längs strandpromenaden och där hunden tog en snabb avstickare ner i vattnet för att svalka sig och sen direkt upp och ifatt sin ägare igen utan att ens kasta en blick på alla människor den passerade. Som svensk hundägare blir man onekligen lite avundsjuk på det väldigt avslappnade sättet som folk verkade behandla det här med lösa hundar, på stranden dessutom… jag kan se hur reaktionerna skulle bli om samma sak hände i Sverige.

Sammantaget så kan jag i alla fall helt klart rekommendera Barcelona som resmål, vill man ha värme så ska man kanske vänta några veckor till, typ fram till nu i maj, men å andra sidan var det inte extremt med turister när vi var där vilket var skönt.