Fyra busiga beauceroner

Beauceron – naturligtvis!


Lämna en kommentar

Farligt att slappa framför tv:n…

Ja, det pratas ju ibland om att det är farligt att sitta stilla för mycket, typ sitta i tv-soffan och glo istället för att röra på sig. Tydligen är det så… så här ser baksidan av mitt lår ut (precis ovanför knävecket). Dålig bild, jag vet – det är svårt att fota sig själv i knävecket kan jag meddela…  😉

Mitt ben

Mitt ben efter tv-tittande…. 😉

Vad jag gjorde? Ja, säg det…. i fredags kväll satt vi och tittade på tv och jag försökte samtidigt stretcha ut vänsterfoten (min icke-trasiga fot) lite, jag hade en ömmande muskel där som visserligen inte var så allvarligt men jag tänkte att jag skulle försöka sträcka och massera lite när jag ändå bara halvlåg och slöade i soffan. Inte min bästa idé får jag medge, så här i efterhand, men hur skulle jag kunna veta det? 😉

På något sätt lyckades jag tydligen vrida till benet och plötsligt kändes det som en vidrig kramp i hela låret, mest på insidan, från knäet upp till höften. Ajajaj… det var hur nära som helst att jag svimmade! Jag är inte den som är superkänslig för smärta men fy f-n, det här var inte att leka med. Har slitet av några ledband och även fått nån muskelbristning men aldrig att det gjort riktigt så här ont.

Efter att ha haft huvudet hängande ner en liten stund så avtog svimningsskänslan och istället blev jag illamående. Martin fick hämta en hink och jodå, nog behövdes den… inte jättemycket men ändå… ni kan ju gissa hur ont jag hade när jag till och med spydde av det. Martin trodde först knappt på mig när jag akut bad om en hink.

En stund senare kunde jag faktiskt stå på benet men det har varit stelt och ömt hela helgen och jag har varit synnerligen försiktig med hur jag rör mig. Igår kväll utbrast Martin. ”Jävlar vilket blåmärke du har!” och det hade jag alltså… rakt över hela benet precis ovanför knävecket och sen lite blå streck upp i mitten, upp längs muskeln som jag gjorde illa. En rejäl muskelbristning alltså – men hur sjukt är inte det att man lyckas med det halvliggande i tv-soffan?!

👿


Lämna en kommentar

Från höst till vinter

Den här hösten har ju inte varit så rolig vädermässigt men vissa dagar glimtar det ändå till:

Utsikt från mitt fönster på jobbet

Utsikt från mitt fönster på jobbet

 

I torsdags drog vintern däremot in över Östergötland. På 20 minuter kom det 2-3 cm snö…. När snövädret dragit förbi kom solen igen och det var bara att ge sig ut på promenader i det härliga vintervädret. 🙂

Här kommer lite fler bilder från ljuvliga höstkvällar och från den plötsliga vintern – klicka på vilken bild som helst så får du se alla bilder i större format:

 

 


Lämna en kommentar

Skön måndag

Så var det måndag igen, veckorna går fort – snart bara 2 månader till julafton…

Kort dag på jobbet för mig idag och när jag kom hem tog jag med mig Sigge ut i skogen en sväng. Tog med en påse och hoppades hitta lite svamp, man vet ju aldrig. 🙂

Sigge fick gå kopplad, jag litar inte helt på honom med vilt, människor eller hundar, speciellt inte nu sedan han var sjuk; det känns som att han inte alltid lyssnar eller klarar av att fokusera lika bra som han gjorde tidigare. Dumt att riskera något, alltså valde jag att ha honom kopplad.

Han fick sitta och vänta när jag hittade svamp – det fanns faktiskt en hel del trattkantareller, även om det inte var något överflöd som det varit vissa år. Jag fyllde dock ganska lätt påsen jag hade med mig, hade nog kunnat ha en större utan problem. 😉 Sigge satt snällt under tiden och såg något uttråkad ut men skötte sig fint.

Sigge väntar tålmodigt medan jag plockar svamp

Sigge väntar tålmodigt medan jag plockar svamp

Trattkantareller

Trattkantareller

En del trattisar var rejält stora

En del trattisar var rejält stora

När jag var klar med svampplockningen fick Sigge sin belöning för sitt tålamod – jag hade med mig ett par bitar vanlig trädgårdsslang, ca. 15 cm långa och dessa kastade jag ut i skogen så han fick jobba lite med att leta upp dem. Avslutade med att han fick leta upp sin älskade boll några gånger, sen var det en nöjd Sigge som traskade med mig hem. Lilla hjärtat, han är så söt!

Söta Sigge, min följeslagare i svampskogen idag

Söta Sigge och dagens svampskörd

Sen blev det en promenad med de andra tre, här lyckades vi först stöta upp en hare ur högt gräs, ingen av hundarna såg den först (jag tror det var Kenzo som skrämde upp den men han reagerade ju verkligen inte) utan det var när haren försvann ut på fältet bakom oss som Chili och Gari fick syn på den. Jag var snabb och kopplade Chili, han har ibland lite väl mycket intresse för sånt där. Gari såg mest förvånad ut och lite förvirrad ”Vad var det, kastade du något matte, men det rör sig ju, ska jag hämta det?” – han brukar inte bry sig så mycket om vilt, eller rättare sagt – han är lik hur Kenzo var som yngre, nyfiken och vill gärna titta på viltet men inte intresserad av att jaga det. Härom veckan hade vi 5 rådjur som travade undan ca. 50 meter framför oss, Garibaldi var lös men slängde bara en blick på dem, sen en på mig ”Matte, ser du dem? Ska vi bry oss?” och sen gick han vidare när jag tyckte att de ju var fina men att vi inte skulle bry oss om dem. 🙂

Efter promenaden fick Gari ett kort pass med några enkla hoppövningar samt lite slalom – vilket är färskvara märkte jag…. jag måste försöka få till korta slalompass åtminstone 4-5 ggr per vecka för det är verkligen inte befäst. Idag gick det dock bra men så körde jag också lite allé snarare än att pinnarna stod helt på rad (4 pinnar kör vi på än så länge).

Avslutade med lite lydnad; först en plats när han var lite lagom flåsig och tyckte en paus var skönt – 3 minuter, halvdold matte (bakom en buske så jag kunde kika lite) och sen lite fritt följ och fjärrträning. Vet inte riktigt hur jag ska göra med uppsittet i fjärren; det är inte bra alls, han halvsitter ibland och ska jag få upp honom i fint sitt så får jag alltid ge dubbelkommando förutom de få gånger när han är tokladdad, som när han kommer direkt ur hundgården. Så laddad är han inte på en tävling så det blir till att fundera lite över det här momentet.

Nya bollen är för övrigt en favorit. 🙂

Dragkamp

Dragkamp

"Ska vi verkligen gå in?"

”Ska vi verkligen gå in?” Gari kan inte riktigt bestämma sig för om det är kul att gå in och få mat eller tråkigt att sluta träna… 🙂

Nu ska jag rensa svampen och lägga den i svamptorken plus att jag nog får ge hundarna lite mat… de börjar tycka att det är dags. 🙂


1 kommentar

Min konstiga hund…

Garibaldi är en underbar hund, han är också väldigt speciell, på lite olika sätt. En del av dessa sätten får mig dock ibland att undra hur det kommer sig att just min hund blivit så här… 😉

Lite galen Garibaldi

Lite galen Garibaldi – från förra sommaren men han har inte ändrat sig så där jättemycket. 😉

En sån grej är bilen. Eller rättare sagt bakluckan till bilen. Vår hundbil (Chrysler Grand Voyager) har en knapp som öppnar bakluckan – det här är nog på intet sätt unikt, sambons Volvo S60 har en knapp på fjärrkontrollen som öppnar bakluckan separat från resten av låsen. Skillnaden är dock att hans bil är en 2004 medan min Chrysler är från andra sidan millenieskiftet… Som varandes en gammal stadig 1900-talsbil, dessutom inte lyxmodell, så är det förstås inte elektronisk öppning av bakluckan som i sambons bil – Volvons lucka öppnas med ett tyst litet klick, men det gör inte Chryslerns lucka… det säger ”klonk”, som sådär man ser i filmer från gamla fängelser, när de låser celldörrarna ni vet?

Hur som helst, vad gäller bilen så har alla våra hundar en stor dragning till att åka bil – inte så konstigt kanske då bilen oftast tar med dem på roliga utfärder, träning etc och sen hem igen. Nån enstaka gång hamnar de förstås hos veterinären men det verkar inte påverka deras synnerligen goda förhållande till bilåkning.

Inte oväntat är det Garibaldi som åker mest bil nu för tiden. Ett beteende som jag noterade för ganska länge sedan hänger ihop med det här ljudet som låter när man trycker på knappen och öppnar luckan. Det började med att Gari började huka sig lite när det var dags att öppna luckan. Först undrade jag om han var störd av ljudet men det visade sig att det istället var ett beteende som visade på förväntan. När han var liten så smög han en del på de andra hundarna – det såg nästan ut som vallning – och det här beteendet liknar det smygandet. Ljudet är för honom kopplat till en rejäl förstärkning, mer än att klicka med klickern – han står och väntar, hur laddad som helst och när jag trycker på knappen så kastar han sig fram till bilen. 😀

För några veckor sedan betedde sig Garibaldi lite underligt när vi skulle åka och träna. När vi gick ner mot bilen så stannade han halvvägs nere i trappan och blev stående där. Jag lockade med honom och han hängde på, vi lastade in oss i bilen och åkte och tränade. Nästa gång vi skulle iväg hände samma sak – stopp mitt i trappan, den här gången valde jag att bara gå vidare ner till bilen. När jag så tryckte på knappen till bakluckan så *svisch* hade jag en hund bakom bilen som studsade av förväntan: ”Öppna, öppna, öppna” såg han ut att tycka. 😉 Sen har han hållit på så här ett par gånger när det varit dags att åka bil.

I helgen utökade han detta beteendet genom att bli stående uppe på altanen. Nu blev jag lite fundersam, kunde det vara så att han faktiskt inte ville åka bil? Jag gick hur som helst ner till bilen och när jag tryckte på knappen och det sa ”klonk” när bakluckans låsmekanisk öppnades så kom det farande en väldigt laddad hund som såg jättenöjd ut med sig själv. 😀

Jag undrar hur mycket vår träning med starter i agilityn – där jag sätter honom och går en bit och sen ger frikommandot ”kör” – har påverkat det här… han verkar köra sin egen variant av starter, där frikommandot är klonk:et från luckan. Jag observerade honom när han stod mitt i trappan en av de där gångerna och han stod lätt hukad och såg enormt koncentrerad ut.

Det är nog bara att konstatera – min hund är inte riktigt som alla andra. Fast på ett bra sätt då. 😉


4 kommentarer

Tävlat agility-KM!

Igår hade Linköpings BK klubbmästerskap i agility. De körde en ”blåbärsklass” för de som inte tagit pinne på tävling ännu eller som inte tävlat alls och sen körde de en öppen klass för resten. Redan när jag fick veta att det skulle vara KM så tänkte jag att det skulle Garibaldi och jag ju helt klart vara med på och det har känts rätt bra ända fram till några dagar innan, men sen blev det nervöst. 😉  I lördags var jag mycket fundersam – skulle vi verkligen ge oss på det här? – men samtidigt kände jag att det vore himla bra att börja vår ”karriär” på en sån här inofficiell tävling där allting blir lite enklare och folk förmodligen har mer överseende med förvirrade nybörjare. 😉

Så kl. 10 var jag på plats och till min glädje var även en av mina kurskompisar också där, det kändes skönt att inte vara helt ”ensam”. Blåbärsklassen gick till så att vi fick köra två rundor och så räknades den bästa rundan, dessutom tävlade alla storlekarna mot varandra.

Efter anmälning så hjälptes alla åt att bygga banan för blåbärsklassen, gick banvandring och värmde sen upp hundarna. Därefter började det med small, som hade en startande – min kurskompis och hennes lilla cavaliertik. De satte en snygg runda med 0 fel, fint jobbat! Därefter kom 4 mediumhundar och sen var det dags för large där det också var 4 starter.

Gari och jag hade startnr 1 och nu var jag rejält nervös. Vi trasslade oss igenom banan fast inte riktigt med den handling jag hade beslutat mig för under banvandringen 🙄 och dessutom visade jag nästan in honom i fel tunnelingång, som tur var så var min dirigering otydlig och istället för disk så fick vi en vägran. Därefter lyckades Gari passera på bortsidan om ett hinder på upploppet, något jag inte hade räknat med då vi verkligen inte brukar ha problemet att han glider ut från mig utan snarare har jag lite svårt att få ut honom i svängarna då han har så många års erfarenhet av att det lönar sig att jobba vid min sida. Men den här gången drog han alltså på utsidan – jag vet inte om det berodde på nån satt och fotograferade där men oavsett vilket så var det ju jag som förutsatte lite för mycket och då blir det som det blir. 😉

Andra rundan hade jag ju koll på vad vi ställt till i första och tänkte inte göra om de misstagen och den här gången satte vi nollan, kul! Jag var helt övertygad om att tiden inte skulle räcka till nån placering- Garibaldi kan nog vara snabb men än så länge har vi inte fått till handlingen så bra att jag kan skicka honom lite mer självständigt och det innebär att han många gånger väntar in mig vilket gör det hela rätt långsamt. Men placering var inte det viktiga utan jag var jättenöjd med att vi genomfört en bana trots att jag varit jättenervös – uppenbarligen stör det inte Gari alls på samma sätt i agilityn som det gör i lydnaden, det bådar ju gott för vidare tävling i agility! 😀

Den öppna klassen var uppdelad i storlekar och sen körde de en hoppbana och en agilitybana och räknade ihop resultaten. Vi som tävlat blåbärsklassen hjälpte nu till som funktionärer och det är ju himla nyttigt att vara med och lära sig lite mer. Efter avslutad öppenklass blev det prisutdelning och då visade det sig att Garibaldis och min runda räckte till en 3:e-placering! Duktiga underbara hund som kämpar på trots mattes vimsiga handling!

Vår kurskompis med sin cavalier blev 4:a, kul!

Vi fick en plakett och ett presentkort på 10% rabatt på Djur och Uteliv samt att vi fick välja en sak från ett prisbord – det fanns fleeceflätor, reflexvästar, bajspåsar och lite annat. Jag tog ett sånt där pressat ben till Baldi och han blev väldigt nöjd med det. 🙂

Det här var kul och jag är verkligen glad att jag ”tvingade” mig själv att åka. Sen är det nyttigt att se att även de duktiga och erfarna förarna och hundarna kan göra bort sig. Också nyttigt att se att vi kunde tävla trots min nervositet.  🙂

Garibaldi agilityKM

Garibaldi med sin 3:e-platsplakett