Fyra busiga beauceroner

Beauceron – naturligtvis!


Lämna en kommentar

Träning och sånt

Höstmörkret tar på min energi, trots att jag slutar tidigt flera dagar i veckan och det går tyvärr ut över hundarnas träning. Jag går och längtar efter att vår träningshall blir färdig för det kommer ju helt klart att underlätta en hel del att kunna träna i en varm och ljus lokal oavsett vädret och mörker ute.

Jag brukar inte vara riktigt så här slut på hösten/vintern tycker jag, speciellt inte sedan jag började jobba deltid, men nu tror jag att det är flera faktorer som spelar in – stress pga flytt, försäljning av gamla huset, allting med hallen och nya företaget, sorgen efter händelsen med Måns-Oskar (jag saknar honom väldigt väldigt mycket) och så ovanpå det så var jag ju först magsjuk i nästan 10 dagar och då tog jag inte Levaxin vilket borde kunna påverka ett tag efter (typ nu) och så har jag heller inte kunnat vara ute och röra mig så mycket som jag skulle behöva pga att jag sen skadade knäet. Det är 4 veckor sedan nu och det är helt klart bättre men fortfarande inte bra.

Men lite träning får jag till ändå och det tackar väl hundarna för. 😉

Garibaldis träning

För Garibaldis del har fokusen legat på lydnadsklass 3 då vi var anmälda till en tävling förra helgen och en nu i helgen som kommer. Helt klart är att momenten inte är färdiga för tävling (åtminstone inte om jag vill ha uppflyttningspoäng) men det var å andra sidan därför jag valde att anmäla – för att se hur vi låg till.

Det jag har noterat och som ju är ganska självklart är att träning gör stor skillnad… 😉 jag har de senaste veckorna kört en kampanj med rutan och vittringen inför tävlingarna och Garibaldi gick från att knappt ha kunnat vittringsapportering alls för några veckor sedan till att ta rätt pinne på tävling, trots att vi aldrig nånsin tränat med att någon annan lägger ut pinnarna. Jag har dock varit noga med att förbereda på rätt sätt, dvs vända mig om även när jag själv lagt ut pinnarna och kommandot ”leta apport” har helt klart blivit befäst. Där ser man hur bra det kan bli trots att vi inte tränat in hela momentet exakt som det ska vara på tävling. Likaså har vi aldrig haft någon som kommenderat vid rutan, inte den biten där jag går mot rutan och vinklar och sen vinklar tillbaka mot utgångspunkten igen och får order att kalla in hunden. Men den biten fixade han också utan problem.

Något som verkligen behöver tränas, men som kommer att kräva att jag åker till brukshundklubbar och hittar folk att träna med, är gruppmomenten.

Sen har vi fjärren…. den är inte bra alls; när han är laddad skiftar han snabbt och lätt MEN han flyttar sig både i sidled (VAD är det jag gör som gör att mina hundar flyttar sig åt höger – sett från deras håll – i fjärren?!? Kenzo och Chili gjorde likadant!!) och även framåt ibland, är han inte så laddad så flyttar han sig inte så mycket men det kan bero på att han helt enkelt inte utför alla skiften. På tävlingen i söndags fick vi en 0:a eftersom jag behövde alldeles för många kommandon för att få honom att skifta. Det är framför allt skiftet till stå som är problemet.

Så nu har jag dels börjat med en kampanj för att få honom att vara stilla med bakbenen – genom att han får stå med dem på en target – och dels ska vi träna fjärr med störning (av Indi och husse till att börja med) samt när han är lite trött efter rastning/träning/bus. Har testat lite med baktasstarget tidigare men inte fått till det riktigt, igår testade jag med en bit wellpapp och det funkade faktiskt riktigt bra. Han är rätt bredbent och sätter sig även med brett mellan tassarna så jag fick hitta en bit som var bred nog. I början var han väldigt fundersam men efter lite jobb med att få honom att förstå att det viktiga var att tassarna var kvar på pappen så kunde vi mot slutet faktiskt göra några skiften ligg-stå och stå-sitt. Långsamt gick det, men det är för att han är osäker på vad jag vill, det bör bli bättre med ökad förståelse för det hela.

Vi ska också lägga lite energi på fritt följ med störning för han har lite för lätt att släppa blicken på mig och kolla på annat, då tappar han direkt en del koncentration (även om det inte blir så illa att han glider ifrån mig men i söndags glömde han sätta sig i nån halt och det är typiskt pga att han är lite okoncentrerad).

Indigos träning

Så har vi då lillfläck, alltså Indigo. Kan nog säga att han är den valp jag tränat minst med nånsin, pga flytt och allt så har helt enkelt träningen fått stå tillbaka. Lite småsaker har jag ändå kört, ska se om jag kan sammanställa lite.

Han har början till fritt följ/linförighet, med fin kontakt (en liten bit) och stort engagemang (utan att bli alltför yvig). Vi har påbörjat apporteringens gripande och hållande, det går hyfsat bra faktiskt. Stadga i stå, sitt och ligg fungerar fint, har tränat med omvänt lockande. Han är också duktig på att sitta eller ligga kvar om jag går iväg en bit. Jag har kunnat gå och lägga ut ett uppletandeföremål kanske 25 meter ut och han ligger kvar, jag har också kunnat lägga en boll i rutan och han sitter kvar (10-12 meter bort). Vi har alltså kört lite rutan-träning med boll eller godis i rutan. Även ställande under gång börjar arta sig.

Min plan när jag skaffade Indi var att han redan från början skulle kunna fotgående på höger sida lika bra som på vänster sida eftersom jag tänkte tävla bland annat rally med honom, men det har jag tyvärr slarvat med. Vanlig fot-ingång på min vänstra sida gör han väldigt fint medan höger har vi inte fått till riktigt men nu har jag satt igång en hårdträning med det. Vi håller nu även på att träna in ”sitt framför”, vilket gick lätt att få in.

Han är en rolig hund att träna, har massor av energi och vilja att jobba, men ibland är väl koncentrationen inte direkt perfekt… kanske inte så lätt när man är 7 månader och en liten slyngel. För det mesta sköter han sig fint, men det har kommit några saker på senare tid som gör att han känns mer som en unghund än en valp – härom dagen tuggade han plötsligt sönder en liggdyna som låg i sovrummet, efter att ha varit duktig med allting utom kartonger ända från valpstadiet… 👿

Chili skräms… kunde slutat illa

Nånting helt annat som hände härom dagen var att Chili skrämde oss rejält. Det var på morgonen och Martin skulle gå ut med Chili och Sigge, jag höll på att ge Torsten mat i pannrummet när jag hör Martin vråla på mig… jag rusar till vardagsrummet och undrar vad som har hänt, tänker på om Sigge lyckats sticka efter en katt eller nåt…. Men då visar det sig att Chili gått omkull på det hala laminatgolvet i vardagsrummet, han har ”fläkt” sig, dvs ett bakben ut år vardera håll och han kom inte upp, inte ens med hjälp… Jag stängde undan Sigge som oroligt for omkring och när jag sen vände mig om så lyckades Chili precis ta sig upp med hjälp av Martin. Han rörde sig utan problem och verkade inte ha fått några men av det men med tanke på hur hans rygg är full av spondylos så blir man ju orolig. Han fick en Rimadyl och sen fick han ha sitt Obtrack-täcke på hela dagen men på kvällen och dagen därefter travade han utan minsta problem så tydligen hände inget värre. Han hade pipit till när det hände, förmodligen gjorde det ont i ryggen och musklerna just då, men det verkar vara det enda som hände. Nu har han fått hålla sig i andra delen av huset och igår köpte vi fler gångmattor så att han alltid kan gå på en matta när han rör sig över vardagsrumsgolvet. Laminat är lite läskigt på det sättet att det är så jäkla halt för hundarna. 😦

Man blir ju orolig när gamlingarna gör sig illa… Chili blir för övrigt 11.5 år idag, tänk vad tiden har gått. Vår stora fläckis som mentalt aldrig riktigt blivit vuxen, som är världens snällaste och så mysig. ❤

Duktig Sigge!

Sigge skrämde mig igår kväll, men var också väldigt duktig… jag skulle släppa ut honom för kvällskissningen, jag brukar kolla så att det inte är några katter som far omkring på gården – är det fallet så tar jag ut Sigge i koppel – men nu var det lugnt, trodde jag….. precis när jag släpper ut Sigge genom dörren (och han far ut i full fart, typisk Sigge-stil) så kommer Torsten farande rakt över gården, tydligen hade vi glömt spärra kattkluckan för utgång.

Jag verkligen VRÅLADE ”Sigge!” med värsta rösten och Sigge tvärvände, snubblade nästan på katten som sprang rakt framför honom och sen rusade Sigge rakt in i hallen tillbaka till mig och såg väldigt mycket ut som ”oups, nu ställde jag till det”. Lika förvånad såg han ut när jag överöste honom med beröm, men han var snabb att i sann Sigge-stil hoppa upp med tassarna på mina axlar och pussas. Duktiga duktiga Sigge, fördelen med att han är så pass mjuk som han är, han lyssnar verkligen. Puh… jag är kanske extra lättskrämd nu efter olyckan för en månad sedan men Sigge är, till skillnad från Garibaldi, inte arg på katterna… han bara tycker att de är spännande jaktbyten, ungefär i klass med vilken hare eller kanin som helst. När jag då tog i med ”rösten” så fanns det ingen tvekan om vad han skulle göra, fina killen. ❤


Lämna en kommentar

Kenzo 13 år

Idag fyller vår fina gammelpojke hela 13 år. Ofattbart egentligen så fort tiden går… i drygt 12 år har han funnits i vårt liv och vi hoppas att han får hänga med ett tag till.

Han har inga direkta krämpor, men visst märks det att han är gammal. Hans fetknuta i ljumsken är riktigt stor nu, men enligt veterinären sitter den ”bra” och man ser aldrig att han är störd av den, han ligger lika gärna på vänster som på höger sida.

image

image

image


Lämna en kommentar

Debut i lydnadsklass 3

I söndags debuterade Garibaldi och jag i lydnadsklass 3 i Skurup. Vi var inte mindre än tre beauceroner i klass 3 och en i klass 1, kul! Jag är inte direkt bortskämd med att det är så många andra beauceroner när jag tävlar så det var väldigt trevligt. 🙂

Som vanligt var jag nervös, inte för att jag vet varför. Jag valde att avstå platsen eftersom jag är helt säker på att Gari inte ligger kvar om jag går och gömmer mig, inte när det finns en massa främmande hundar runt omkring och definitivt inte när vi inte tränat det på jättelänge (alltså tillsammans med andra hundar – ensam ligger han lugnt). Tänkte att sitt i grupp klarar han nog men tji fick jag… när jag vände mig om så stod han upp… där rök 20 poäng, jaja. Så klart mitt fel som förväntade mig att han skulle klara av att sitta i grupp när vi inte tränat det nästan alls. Han stod dock kvar stilla på sin plats hela tiden (han tog nog ett steg i början för han var lite längre fram jämfört med de andra) så hade jag bara fått honom att sitta lugnt när jag lämnade så hade han nog suttit hela tiden. Träna, träna, träna. 😉

Jag hade startnummer 4 och det kändes rätt ok att gå in på planen. Fria följet var inte jättebra, han var lite ofokuserad och i nån stegförflyttning satte han sig inte i halten… såg mest frågande ut. Sitt under gång kändes bra, men vi fick nerdrag på att han satte om, inget jag är medveten om att han gör men det kanske var något som råkade hända just nu. Ska filma det och se om jag ser något sånt när vi tränar. Inkallningen – alldeles för lång stoppsträcka, synd, han kan stanna mycket snabbare.

Rutan har vi kört mycket sista veckorna eftersom jag upplever att han inte är helt säker. Nu sprang han fint ut, men kom in från sidan (vänster) något som jag märkt att han gör rätt ofta även vid träning, så det är något jag måste ta tag i och träna om. Men jag var nöjd att han hittade rutan när det väl kom till tävlingsssituation. Vi behöver även träna ingången vid sidan då jag fick ge ett fot-kommando för att stoppa upp honom.

Hopp-apport har vi heller inte tränat på länge och det märktes direkt, hoppade ut bra (fast lite dåligt tryck), tog apporten och… gick tillbaka vid sidan om hindret, jag hann tyvärr inte reagera och styra honom med handtecken eller extra kommando. Onödig nolla på det.

Metallapporteringen var bra, vi fick nerdrag på ingången, vet inte om domaren tyckte det var för långsamt, han saktar alltid av lite i ingången och jag kan helt enkelt inte få bort det så det får banne mig vara så. Inte alla domare som drar på det. 😉

Vittringsapporteringen var mycket spännande – vi har aldrig kört det ”på riktigt” – dvs. med någon som lägger ut pinnarna åt oss utan bara kört själv hemma på gården. Däremot har vi tränat det flitigt senaste veckorna och det märktes direkt – Gari gick ut, i en vid båge vänster och jag tänkte först att ”nu missar han dem”, men det visade sig att han använde vinden (som kom från höger) och helt enkelt jobbade sig fram till pinnarna i vinden, plockade upp en pinne och kom in, lite dåligt tempo in vilket vi fick avdrag för men RÄTT PINNE och det lilla tugget drog domaren inte för. Duktig Gari!

Slutligen fjärren och här märktes vår dåliga träning mycket; han var ofokuserad och förmodligen lite trött i huvudet av alla intryck och jag fick använda många kommandon för att få honom att skifta. Alldeles för många kommandon, så här nollade vi. Synd, vi kunde haft en 5:a på fjärren, en 8 på apporteringen och en 10 på sitt i grupp och då hade vi landat på 220 poäng, men nu blev det väldigt blygsamma 156 poäng. Jaja, som debut räknat, med tanke på att vi verkligen inte tränat vettigt, så var det helt ok. 🙂

Vann klassen gjorde Susan och Grand Lutin Zenta – kul med en beauceron som klassvinnare! De fick ihop 243 poäng och hade bara ynka 13 poäng kvar till ett förstapris, så de ska nog fixa det framöver.

Själv vet jag att jag måste träna mer i miljöer med mycket hundar, folk etc för att få momenten stabila. Det är en sak att ha fina moment hemma på gården i lugn och ro, men en helt annan sak att ha det med en massa saker runt omkring. Nå, bara att jobba på. Kul ändå att ha kommit ut och tävlat, det kändes riktigt bra när jag åkte hem och det är väl det viktigaste.


Lämna en kommentar

Katter söker nytt hem

Pga den hemska och sorgliga händelsen med Måns-Oskar så inser vi att vi måste omplacera Torsten och även de katter som vi fått ”överta” ihop med gården; en kattmamma (okastrerad) och hennes enda överlevande unge av en kull på (minst) tre. Mest akut är läget för Strunt och hans mamma eftersom de lever utomhus och nu kommer den kalla årstiden. De har visserligen en hel del uthus att gå in i men det är ändå inte ett riktigt bra liv för dem. Torsten kan bo kvar här ett tag, viktigast är rätt hem.

Torsten:

Torsten är 6 år, född på sensommaren 2007. Han är en stor (ca. 5 kg) svartvit långhårig kastrerad bondkatt, social och trevlig, gillar både människor och hundar, duktig musjägare, gosig kelkatt. Han är van vid att både vara ute och inne, så han vill komma till någon som kan ge honom samma möjligheter även i fortsättningen, utan risk att bli påkörd av bilar förstås!

Torsten i november 2007, då var han 3 månader och fick testa att gå ut i snö första gången....

Torsten i november 2007, då var han 3 månader och fick testa att gå ut i snö första gången….

Torsten, foto från 2008

Torsten, foto från 2008

Han är frisk och kry, har blivit huggormsbiten för några år sedan men repade sig utan problem, har haft en sårskada men i övrigt ingenting konstigt. Han är inte helt lätt att hantera när man måste ge honom medicin, men det är enda gången han är svår. Klorna har vi aldrig testat att klippa eftersom han lever delvis som utekatt, vi tycker han behöver sina klor då.

Torsten, hösten 2013

Torsten, hösten 2013

Hans päls har en tendens att tova ihop sig vid fällningsperioder så man måste vara noggrann med att kamma honom, annars tovar den snabbt ihop till en stor kaka och då får man raka honom istället…. något han står ut med men inte uppskattar jättemycket. Sommar och vinter är det inga problem utan det är i övergångarna, när han byter från sommar- till vinterpäls och tvärtom som det tovar sig rejält.

Han är uppväxt med hundar, dels hos uppfödaren och sen hos oss och är mycket förtjust i våra hundar, kelar gärna med dem och skulle säkert uppskatta hund i sitt nya hem också. Han verkar ganska snabbt ha kommit på hyfsat fredlig tass med de vilda katterna här, även om han inte gärna vill ha in dem inomhus så har jag sett honom, Strunt och Strunts mamma samsas i lugn och ro ute på innergården, med lite lagom distans till varandra.

Torsten är veterinärvårdsförsäkrad i Agria, försäkringen följer natutligtvis med och man får även med (om man vill) en toalettlåda, transportbox, matskålar samt ett stort katt-torn med liggplatser och klösmöjligheter.

Strunt:

Vi har även en liten sötnos som vi döpt till Strunt, eftersom han var bara var en liten struntsak när vi flyttade in här, halvsvulten och med två syskon som tyvärr inte överlevde, de dog troligtvis av svält innan vi hann mata dem tillräckligt. Trots denna hårda start så har Strunt visat på fin vilja att överleva och är nu vid 5-6 månaders ålder visserligen ganska liten men pigg och kry. Han är inte kastrerad ännu då han är så ung och ganska efter i fysiska utvecklingen. Han är avmaskad, men inte försäkrad.

Även han är långhårig, blågrå med vita tecken och silvriga toppar i pälsen. Han har en liten ”knick” på svansen.

Vacker färg har han, blir nog en ståtlig herre med tiden

Vacker färg har han, blir nog en ståtlig herre med tiden

Kelig Strunt

Kelig Strunt

Strunt har utvecklats något helt fantastiskt, från att vara en rädd och mager kattunge till att bli en social och enormt kelig ungkatt som väldigt gärna skulle vilja komma in i huset till oss. Han har också börjat vänja sig vid hundarna, det är framför allt Kenzo och Indigo som har hjälpt honom med det. Även Strunt ska bo så att han har möjlighet att både vara ute och inne, jag tror inte han kommer att trivas som enbart innekatt men han vill heller inte bara bo utomhus, det är han för kelig och social för.

Båda katterna finns alltså i Skåne men kan levereras längs vägen mellan Skåne och Linköping om det skulle vara så att någon är intresserad.

Strunts mamma

Även Strunts mamma, en liten och nätt blågrå hona av okänd ålder (förmodligen bara 2-3 år gammal) skulle kunna behöva nytt hem. Hon är inte kastrerad men skulle verkligen behöva bli det innan hon blir parad på nytt och får fler ungar som inte överlever. Vår möjlighet att ha en katt inomhus för konvalescens var inte jättebra redan innan och det har inte blivit bättre nu när vi måste dela av Garibaldi från alla katter. Den här honan, som vi bara kallat för ”mamma” är lite skyggare än sin son och har inte gjort lika stora framsteg, men hon går att klappa när hon kommer och äter om man bara är lugn och försiktig. Hon är numera mycket mindre rädd och uppehåller sig gärna runt benen på oss när vi är utomhus, speciellt när hon väntar på mat. Får hon möjlighet att bli kastrerad och kanske hållas inomhus några månader så tror jag hon kommer att bli en jättetrevlig katt, men hon kommer nog att vilja bo med möjlighet att gå ut då hon är en utpräglad gårdskatt.

Mamma och unge, fortfarande väldigt hungriga trots regelbunden (två gånger om dagen) utfodring...

Mamma och Strunt, bild från september

Hör av er här eller maila mig på asa@kfib.org om ni vill ge nån av katterna ett nytt hem.

Min fina Måns-Oskar, sommaren 2007


19 kommentarer

När tragedin slår till

Ibland är livet som djurägare inte alls roligt och just nu är det ett sådant tillfälle… tårarna bara rinner.

I lördags slog tragedin till här hemma… vår katt Måns-Oskar blev illa biten av Garibaldi, det hela handlade om matförsvar men det var verkligen en onödig olycka då det var vår mat som Gari vaktade….  Vi panikringde djursjukhuset i Hässleholm som tack och lov har öppet till 22 alla dagar (klockan var ca. 19 när det hände tror jag) och Martin (som kunde köra, mitt skadade knä hindrar mig just nu) åkte direkt dit.

Jag var helt chockad… Garibaldi har visserligen haft tendenser till att inte vara riktigt snäll mot katterna i just matsituationer tidigare, men att han skulle göra något sånt här hade nog ingen av oss ens kunnat drömma mardrömmar om. Han är en hund med ett synnerligen tydlig och bra hundspråk och han har inga tendenser till att bråka med hundar. Visst, han vaktar ben och mat men inte värre än nån av de andra i flocken och även här är han tydlig med vad han menar. Men tydligen gäller inte samma regler när det handlar om katterna. Vi insåg att vi aldrig kommer att lita på Garibaldi ihop med katterna och det betyder att vi måste hitta nya hem till katterna…

Måns-Oskars skador var dels en bruten underkäke och dels förmodligen skador på balanssinnet pga smällen. Idag, tidsdag, ringde vet. och meddelade att röntgenbilderna på käken var så pass svårbedömda att de skickade dem till en ortoped på Helsingborgs djursjukhus, men inte heller de kunde bedömma hur käken såg ut. De ville göra en CT-skanning och därefter bedöma om operation. Balanssinnet verkade ha hämtat sig, nu var käken det stora problemet.

Vi funderade länge och väl men kom till slut fram till att det här inte var hållbart att utsätta stackars Måns-Oskar för alla dessa undersökningar, inte veta om han blir bra och sen dessutom behöva omplacera honom, försiktig och skygg som han alltid varit med alla utom oss. Så vi tog det oerhört svåra beslutet att låta Måns-Oskar somna in, bara 9 år gammal.

Det gör så jäkla ont just nu att jag inte vet var jag ska bli av. Måns-Oskar har alltid varit ”min” katt, min favorit och jag är så otroligt ledsen att det slutade så här. Att det dessutom var min älskade hund som skadade min älskade katt, det har jag riktigt svårt att fatta. Enda trösten är väl att Måns-Oskar hade 9 fina år hos oss, har aldrig varit skadad eller sjuk och har haft ett fint liv. Men det gör ändå så ont, så ont….

Min fina Måns-Oskar, sommaren 2007

Min fina Måns-Oskar, sommaren 2007