Fyra busiga beauceroner

Beauceron – naturligtvis!


1 kommentar

Deprimerande

Ja, rubriken avser framför allt valet igår… jag kan tyvärr inte dra någon annan slutsats än att en stor del av svenska folket är naiva och/eller dumma i huvudet på riktigt… varför skulle annars SD få så många röster?! I området där vi bor fick de ”bara” 18%, vilket i mina ögon är 18% för mycket men jämfört med andra områden där de hamnade på över 30% så känns det ju nästan uthärdligt med 18%. Vad är det för fel på folk?!? Jag är verkligen inte speciellt intresserad av politik, har inte tittat på en enda valdebatt, inte läst partiprogram etc. utan mest läst lite nyheter här och där, men man behöver ju faktiskt verkligen inte vara politiskt intresserad och heller inget geni för att inse vad SD står för. Åh, nog försöker de dölja det genom nån sorts polerad fasad, men jag känner vingslagen från 30-talets Tyskland sväva i bakgrunden som ett spöke… eller kanske är det stöveltrampet man hör…. är det dit vi vill? Fattar folk verkligen inte eller kan det vara så jävla illa att folk vill ha ett sånt samhälle?!?

Min kära make säger att det beror på att folk är missnöjda och känner att enda sättet att visa det ordentligt är att rösta på SD… vad nu det skulle leda till begriper jag dock inte. Om något är helt åt helvete så blir det väl för fan inte bättre av att man väljer något ännu värre?!? Fy för satan, rent ut sagt. Så, nu har jag svurit klart och mer politik än så här lär det inte bli i den här bloggen.

Ett helt annat ämne, inte alls viktigt i det stora hela men som ändå upptar mycket av mina tankar idag, är hundträning, eller snarare tävling. Mer specifikt tävling med Garibaldi. Jag var dum nog (kan jag i efterhand konstatera) att anmäla till Åhus BKs lydnadstävling som ägde rum igår, efter att ha tränat rätt mycket senaste veckorna, fått kommendering av Martin, kört mycket tävlingsmässiga kedjor, fått filmat ett pass som såg riktigt fint ut… kort sagt så hade jag vissa förhoppningar om att vi kanske skulle kunna göra en hyfsad tävling, inte med uppflyttningspoäng men ändå så att det kändes bra och jag fick se vad vi behöver träna på.

Vi måste ju tyvärr avstå platsen då Gari inte ligger om jag gömmer mig, men det är som det är och jag vill inte att det ska hindra oss, vi kan köra vidare ändå tycker jag. Men igår stod det smärtsamt klart för mig att antingen måste jag radikalt försöka ändra på något eller så pensionerar jag Garibaldi så här vid 7 års ålder och satsar enbart på Indigo istället…

Det hela bottnar i att Gari avskyr att tävla – eller snarare, han avskyr att göra något med mig när jag är nervös. Han är EXTREMT känslig – igår såg jag det väldigt tydligt. Ändå var jag inte alls så nervös som jag kan bli; jag fick i mig frukosten med god aptit (inte alltid jag har lyckats med det innan tävling tidigare) och jag kände mig relativt i form för att tävla. Men när vi skulle gå ut till bilen så vägrade Gari att följa med…. han stod i hallen och ville inte följa med ut genom dörren… redan hemma hade han alltså märkt av min nervositet.. . Han följde med när jag lockade lite men utanför dörren stannade han igen och ville inte gå. Jag kunde lagt ner redan där, inser jag i efterhand. 😦

Vi var fyra startande, jag drog startnr 2, sittandet i grupp var först och jag kände ändå att ”det här ska vi greja”. Var tydlig när jag lämnade G men när jag vänder mig om så står han upp…. sen stod han snyggt och prydligt hela momentet, rörde inte en tass men vad hjälper det?

Resten av tävlingen fortsatte i samma stil. Vi nollade hopp-apport, rutan, borde nog nollat fjärren men tror vi fick 5, snäll domare. Metallapporten och vittringen var undantagen, där fick vi 9 resp 8.5… i övrigt var det 5 och 7 som gällde tror jag.

Jag var riktigt ledsen när jag gick av planen, ledsen på hela situationen, jag skämdes över att ha gått ut på planen och visat upp en hund som såg ut som han aldrig hade ens tränat vissa av momenten och som verkligen inte såg ut att ha kul. Jag tror att om jag hade gått in med Indigo så hade han fått ungefär lika bra poäng, trots att det är flera moment han inte kan. Han hade förmodligen varit entusiastisk i alla fall och tyckt att det var roligt. Tack gode gud att han är en stabil kille som fullständigt skiter i att matte är nervös – ja, vi har ju inte tävlat så helt säker kan jag ju inte vara men jag har varit rejält nervös på utställningarna och han har varit precis som vanligt – han är mycket lik Kenzo i det fallet, Kenzo brydde sig heller aldrig om ifall jag var nervös. Faktiskt inte Chili heller; för Chilis del var det hans osäkerhet i gruppmomenten som ställde till det och så här i efterhand kan jag tycka att jag nog inte borde slutat tävla honom utan istället fortsatt och kört men hoppat över gruppmomenten…. lätt att vara efterklok och det här var ju synnerligen ett sidospår men det har helt enkelt blivit en massa tankar och funderingar senaste dygnet.

Ja, jag erkänner att jag är ganska ledsen just nu… jag har en hund med fin kapacitet men med en mentalitet som bara inte fixar att jag är nervös. Att jag ska sluta vara nervös är nog bara att glömma – även om jag skulle kunna träna upp mig till att vara mindre nervös så kommer jag nog aldrig att vara helt lugn. Så hur löser man det? Säg inte ”ta nya tag” eller ”ni fixar det nästa gång”… så enkelt är det inte. :-/

Just nu tar jag träningspaus med Gari och koncentrerar mig på Indi istället. Har varit ute och tränat ett pass lydnad ikväll och han är verkligen ett litet lyckopiller. ❤

Jag kommer säkert att vara nervös även när jag ska tävla med Indigo men samtidigt längtar jag jättemycket efter att komma ut på tävlingsplanen med honom, det ska bli otroligt roligt… 😀

Nästa vecka börjar Indi och jag för övrigt kurs, Agility Foundations som hålls här hemma i träningshallen av instruktör Ida Pettersson, det ska bli jättekul!