Fyra busiga beauceroner

Beauceron – naturligtvis!

Plötsligt händer det!

Lämna en kommentar

Jag har verkligen inte varit aktiv med min blogg, senaste inlägget var i februari 2017… Ärligt talat har jag inte haft nån vidare lust; sedan Indigo skadade sig för snart tre år sedan (alltså… fatta att det har gått nästan TRE ÅR! så när som på två månader…) så har mitt hundliv sakta men säkert kommit att handla mest om att tillgodose hundarnas behov av vardagsliv så gott jag kunnat trots noll inspiration samt att rehabba Indigo och ömsom hoppas, ömsom oroa mig för honom.

Visst, jag tävlade en del rallylydnad med Garibaldi tidigare och numera ägnar vi oss åt nosework, men Garibaldi och Sigge fyller 11 år till sommaren och även om de fortfarande är hur pigga och fräscha som helst så var det ju Indigo som var tänkt att bli min primära tränings- och tävlingskompis. Så när hans konvalescens bara förlängdes och det såg ut som att han nog aldrig skulle bli bra nog igen för att kunna träna och tävla så… tja, jag gav nog upp lite, får jag erkänna.

Men… ibland går det ju ändå bättre än väntat – Indigo är mer eller mindre friskförklarad nu! Självklart blir han aldrig som han var innan – tre stora knäoperationer sätter spår i kroppen och snedbelastningen han utsattes för under så många månader gjorde dessutom att han drog på sig ett diskbråck, men ändå… nu är han faktiskt riktigt bra! Själv tycker han att han är precis lika frisk som innan skadan, vilket ibland får mig att sätta hjärtat i halsgropen när han röjer loss. Det är en svår balans mellan att låta honom leva livet som hund och ändå se till att han inte tar sönder sig igen av ren otur.

Indigo själv har klarat de här jobbiga åren väldigt mycket bättre än vad jag har gjort, den saken är klar. Jag har nog inte alltid varit så rolig att leva med och min kära man ska ha en stor eloge för att han har stått ut med mig.

Så, nu blickar vi framåt – det har Indigo gjort hela tiden men nu gör även jag det. 😉

Idag var vi i Hässleholm för vattentrask för vad jag hoppas är sista gången, åtminstone som rehabåtgärd. Jag tror att detta var det 65:e besöket på djursjukhuset, varav 35 gånger har varit rehabbesök och de övriga varit veterinärbesök… Helt galet egentligen.

Nu hoppas jag att min nyuppväckta lust att blogga håller i sig… Just nu känns det i alla fall som att det kan tänkas göra det. Bloggen är ett synnerligen bra verktyg för att ha lite koll på träningen, plus att jag tycker det är kul att själv kunna kika bakåt och få hjälp med att komma ihåg vad som hänt i livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s