Ett annorlunda hundliv

Här i Sverige finns omkring 800 000 hundar och de flesta av dessa tas väl omhand, de har ägare som delar sitt liv med en eller flera älskade hundar och som har dem som tränings- och tävlingskamrater, arbetskamrater och förstås, kanske först och främst, som vänner och älskade familjemedlemmar. Visserligen händer det att man läser tråkiga artiklar om hundar (och andra djur) som far illa men till syvende och sist så har nog större delen av Sveriges hundar ett bra eller väldigt bra liv. För katter är situationen tyvärr inte riktigt lika bra, framför allt så kallade ”bondkatter” (dvs. icke-raskatter) har väldigt låg status medan raskatternas status mer ligger i nivå med hundarnas.

Jag tror att många av oss, speciellt de som ofta reser utomlands, är medvetna om att det finns andra länder där hundarna inte alltid har det lika bra, men man slår ofta bort det med att det ändå inte är något man kan göra åt det, att det förhoppningsvis bara är några få fall man ser och ”man kan ju inte rädda alla djur”.

Hur illa kan det då vara? Ett land där man verkligen kan se hur illa det kan vara för hundar (och andra djur) är Rumänien. Här talar vi om en helt annan sorts hundliv…

I Rumänien är ett hundliv inte värt mycket. Faktum är att ”bondkatternas” status och situation här i Sverige nästan kan kallas för riktigt bra jämfört med hur hundar (och andra djur) har det i Rumänien. Följande text kommer från Hundhjälpens hemsida och publiceras med deras tillstånd.

”De rumänska gatuhundarna

Rumänien har ca 22 miljoner invånare och uppemot två miljoner gatuhundar. De rumänska gatuhundarnas elände började på 80-talet när Ceaucescu ville industrialisera Rumänien. Människorna flyttades från landsorten till städerna. Eftersom bostadsbristen blev stor, revs de små husen till förmån för stora bostadskomplex med små lägenheter. Djuren fick betala priset – de kastades ut på gatan när utrymmet krympte. Så småningom började de föröka sig och snabbt befolkades gatorna av herrelösa hundar, samt deras valpar.

I Rumänien finns idag stora problem med inflation, arbetslöshet och korruption, samt vad man ska göra med gatuhundarna. År 2000 beslöt dåvarande borgmästaren i Bukarest och numera Rumäniens president, Traian Basescu, att döda hundratusentals hundar i huvudstaden. Hundarna dödades medelst massförgiftningar eller så blev de ihjälslagna. Inledningsvis försvann hundarna från Bukarests gator men problemet återuppstod hela tiden i en enda ond cirkel. Tusentals hundar har sedan dess fått sluta sina dagar förgiftade, hängda, ihjälbrända eller hopträngda i små hägn, döende av brist på mat och vatten. Detta scenario är lika aktuellt idag, år 2011, som det var år 2000.

Sara Turetta, en ung italiensk kvinna som sedan 2002 har engagerat sig i gatuhundarna och som är drivkraften inom den italienska organisationen Save The Dogs, har genom sitt arbete visat att kastrering är den enda framgångsrika vägen. När hon kom till den lilla staden Cernavoda, med ca 3.000 gatuhundar, var hennes uppgift att skapa strukturer för arbetet med att samla ihop och kastrera hundarna, samt ge dem veterinärvård och vaccinationer. På mindre än två år visade Sara att detta var en effektiv metod och antalet gatuhundar har idag minskat till ca 300 hundar i staden. Sara Turettas framgångar fick borgmästaren i Cernavoda att lova att stoppa dödandet av hundar i sin stad, ett löfte som dock bryts med jämna mellanrum.

Trots att det numera är olagligt enligt den rumänska djurskyddslagen att döda friska gatuhundar, så sker det ideligen utrensningsaktioner i olika städer. Hundarna förgiftas systematiskt eller fångas in och blir antingen ihjälslagna, strypta eller släpas till döds efter bilar. Vissa kommuner betalar ut bidrag till privatpersoner som inkommer med avskurna öron för att bevisa att hunden har dödats.

De hundar som överlever dessa utrensningar, hamnar ofta i ett nytt helvete – kommunernas hundhägn. Kommunerna lejer ofta företag för att fånga in hundar som sedan placeras i kommunernas, eller det egna företagets, hundhägn. Hägnen är oftast fallfärdiga anläggningar utan tak och golven är fyllda av avföring och urin. Stanken är outhärdlig. Hundarna får utstå svält och grym behandling av de som är satta att se till hundarna. Skador som uppstår när hundarna slåss behandlas ej. Flera videoupptagningar från olika kommunala hägn visar hur svältande hundar äter på sina döda kamrater. Hägnen är oftast förbjudet för besökare att komma in i. Allt sker i tysthet och dolt från världens blickar.

När hundarna avlivas i hägnen görs det direkt bland de andra hundarna. Hunden hålls fast med en metallanordning och utan att något lugnande medel ges innan, så injiceras magnesiumsulfat direkt i hundens hjärta. Skulle hunden inte dö inom 20 minuter (preparatet hamnar ofta i lungorna istället), görs proceduren om och hunden plågas under tiden mycket svårt. De andra hundarna bevittnar i skräck dessa fruktansvärda scener.

Tusentals hundar dödas eller lemlästas också i trafiken. Det är få som bryr sig. Skadade hundar lämnas utan åtgärd vid vägkanten och får genomgå enorma lidanden innan de till slut dukar under av sina skador. Hundar med bara tre eller två fungerande ben som mödosamt släpar sig fram är vanliga syner i gatubilden.”

Gatuhundar i Rumänien. Fotograf: ogecep (bild från Flickr under Creative Commons-license)

Ofattbart

Jag får erkänna att jag tycker att det är svårt att riktigt ta in den här informationen….. 2 miljoner gatuhundar, kanske till och med upp emot 3 miljoner – av förklarliga skäl är siffran inte direkt exakt. Ställ detta mot Sveriges totalt ca 800 000 hundar och man häpnar. Förvisso lever säkert inte alla dessa två miljoner hundar i misär, men större delen lever troligtvis ett väldigt hårt liv. Det är knappt man tror att det är sant, men tyvärr så är det den bistra sanningen.

Borgmästaren i Bukarest beordrade alltså massavlivning av hundar för 12 år sedan. Resultatet blev att över 200 000 hundar förgiftades. Det var en tragedi av många orsaker – dels för att det är ett väldigt otrevligt sätt att avliva djur på och dels för att några år senare var antalet hundar lika stort igen. Förklaringen till det senare är att de revir som blir lediga när stadens hundar dödas snabbt intas av hundar från landsbyggden runt staden och sen finns det även lösspringade hundar som visserligen har ägare men där man helt enkelt löser sitt dagliga liv som hundägare genom att man släpper ut hunden att springa vind för våg. Dessa ägda men lösspringade hundar är så gott som aldrig kastrerade och de hjälper till att snabbt öka populationen av hundar i staden.

Faktum är att det stora flertalet gatuhundar i Rumänien på något sätt är ägda i någon form. Ett mycket vanligt förekommande fenomen är så kallade ”community dogs”; hundar som tas om hand av en större grupp människor, t.ex. i ett bostadsområde, men som inte har någon utnämnd ägare. Det betyder också att ingen har ett riktigt ansvar för dessa hundarna, samtidigt som det inte går att avliva dessa hundar hur som helst då de faktiskt kan sägas vara ägda av någon. Hundarna hamnar i nån sorts mellanläge där ingen riktigt bryr sig om dem tillräckligt men där man heller inte accepterar att myndigheterna tar sig an problemet och avlivar hundarna.

Man brukar prata om två grupper av gatuhundar – de som föds på gatan och de som överges av sin ägare. Båda dessa grupper skulle kunna minskas rejält om de flesta hundarna var kastrerade.

Finns det då någon lösning?

Ja, faktiskt finns det en lösning, som dessutom är välbeprövad och fungerar. Den kallas för TNR – Trap, Neuter, Return – och innebär att man fångar in hundar, kastrerar dem och sen släpper tillbaka dem ut på gatorna på samma ställe som man fångade dem. Hundarna behåller sina revir men kan inte längre föröka sig och populationen av hundar minskar sakta men säkert. TNR-metoden är internationellt erkänd som den mest effektiva och humana metoden för att få ner gatuhundspopulationer. Naturligtvis tar det tid, men det är ändå ett i längden vettigt sätt att minska populationen.

Ett annat, i mina ögon relativt vettigt, sätt att minska populationen av gatuhundar hade ju varit att avliva hundarna humant, så som vi avlivar hundar här i Sverige, dvs. med en spruta så att de helt enkelt somnar in. Visst är det hårt att tänka på att avliva kanske hundratusentals hundar men när livet är ett lidande är kanske inte döden det värsta som kan hända…

Förvisso avlivar man hundar i Rumänien, men det går inte riktigt till så som vi tänker oss när vi pratar avlivning…. och problemet med massavlivning är att det tar lång tid, man måste fånga i hundarna och förvara dem ett antal dagar för att ge ägare en chans att komma och hämta sina hundar (eftersom många, som jag nämnde tidigare, faktiskt har ägare) och hela den här logistiken blir ohanterlig.

Många försöker hävda att det här är hundar som är anpassade till att klara sig utomhus, de har rejäl päls, de vet hur man hittar mat etc. Men tyvärr är detta inte med sanningen överensstämmande – visst har många av hundarna en för klimatet hyfsat anpassad päls men det är lika många som inte har det. När skabben härjar så hjälper det heller inte att ha anlag för en tjock päls och dessutom föds många hundar med en tunn päls eftersom vi människor även avlat fram korthåriga hundar, absolut inte anpassade till att leva utomhus när det är minus 20 grader. Det är inga vargar vi pratar om, det är hundar, eftersom vi har velat ha dem på det viset.

En hund har sökt skydd undan väder och vind. Fotograf:  Andrew d’Entremont (bild från Flickr under Creative Commons-license)

Hundens förfader levde nära oss människor för minst 50 000 år sedan, kanske ännu tidigare. De senaste 15 000 åren har hunden varit domesticerad och levt i nära samarbete med människan. Vi har genom avel förändrat hundarna för att de ska passa till våra behov, vi har förändrat dem från vilda djur till att vara djur som har ett stort behov av människor för att överleva. Tyvärr lönar vi dem dåligt för alla års trogen tjänst när vi behandlar dem på det sätt som hundarna nu behandlas i bland annat Rumänien. Hunden kallas för människans bästa vän men frågan är ju om vi människor verkligen är hundens bästa vän?

De som försöker förändra

Tre organisationer som jag vet (det finns säkert fler) jobbar för att hjälpa Rumänska gatuhundar (och även andra djur samt ibland också människor) är:

Hundhjälpen – http://www.hundhjalpen.se

Dinas Ark – http://www.dinasark.se

DogRescue – http://www.dogrescue.se

Alla dessa finns även på Facebook där man kan följa deras ofta tröstlösa men ibland oerhört glädjande arbete.

Det är naturligtvis svårt att veta helt säkert, men dessa tre organisationer känns seriösa och bra, de redovisar tydligt vad pengarna går till och är aktiva med att informera om pågående arbeten. I dagens internetuppkopplade samhälle är det mycket lättare att sprida informationen och även visa upp resultaten.

Bilderna som visas upp är ibland fruktansvärda; skabb är vanligt hos hundarna och det anses inte som en sjukdom och eftersom man alltså inte får avliva friska hundar i Rumänien så får hundarna leva med sitt lidande. Små valpar, bara några veckor gamla, helt nakna pga skabb, mitt i vintern – det säger sig själv att de inte kommer att överleva länge och kanske är det bättre att de inte gör det men vilket oerhört kort och sorligt liv de har… Påkörda hundar får släpa sig omkring så gott det går, tills de dör av svält eller blir påkörda igen.

Men det finns tack och lov också glädjande bilder – hundar som när de togs omhand såg ut som vandrande skelett men som nu är fina i hullet, skabbhundar som har fått tillbaka sin päls och sin livsglädje, hundar som fått tillbaka sin tilltro till människor, bilder från hundar som kommit bort från eländet och nu lever ett bra liv här i Sverige, valpkullar som räddats från ett grymt liv på gatan till ett hägn där de förhoppningsvis så småningom kan få ett nytt liv hos någon som verkligen uppskattar dem.

Omkring dessa hägn som drivs av frivilligorganisationerna samlas halvvilda hundar och även dessa tas omhand så gott man kan. Vissa hundar lämpar sig inte för adoption då de helt enkelt har för dålig tilltro till människor, men genom att de blir så kallade sponsorhundar så kan de få leva resten av sitt liv i eller kring hägnet, med tillgång till omvårdnad, mat och skydd.

Vad kan DU göra?

Självklart kan problemen med Rumäniens gatuhundar inte lösas genom att alla hundar får nya hem i andra länder, utan det största jobbet måste göras på plats. Det ändrar ju dock inte det faktum att om du har möjlighet att ta dig an en hund därifrån så förändrar du livet för en individ och det må vara att det är en liten insats i det stora hela men för den hunden innebär det allt! En andra chans, ett liv som inte innebär lidande och svårigheter, svält och skador, ett liv med människor som inte skrämmer, skadar eller dödar….

Drar vi då inte in en massa sjukdomar i Sverige? Förvisso finns risken men jag tror att den stora risken att få in sjukdomar i Sverige inte är genom gatuhundar importerade via vettiga organisationer, utan genom den otäcka handeln med smuggelhundar samt även via turister som tar hit ovaccinerade hundar utan att ens fundera på att det kan ställa till problem.

Hundarna som hämtas från Rumänien undersöks noga av veterinär, nytillkomna hundar hålls till att börja med isolerade från resten av hundarna i hägnet, inom några dagar vaccineras hunden mot rabies, parvo, valpsjuka, leptospiros, hepatit samt kennelhosta. Den kastreras också så snart ålder och hälsa tillåter det. Innan transport till Sverige avmaskas hunden och testas för hjärtmask, leishmania, erlichia (anaplasma), babesia samt borreliainfektion. Medelhavssjukdomar som leishmania och hjärtmask är dock väldigt sällan förekommande då Rumänien har ett tempererat klimat med kalla vintrar, ungefär som här i Sverige. Det gör att riskerna med att ta hem hundar från Rumänien blir betydligt mindre än om man tar en hund från t.ex. Spanien, där sådana sjukdomar tyvärr är ganska vanligt förekommande.

2008 hände dock det som inte får hända; en gatuhund från Rumänien importerades till Sverige och visade sig ha en smittsam sjukdom, TVT (Transmissible Venereal Tumour). Det skrevs en hel del om det vid tillfället och det sades att organisationen i fråga hade ljugit om vad hunden var drabbad av och att medicinen hundägaren fått var för något helt annat. Det är naturligtvis svårt att avgöra vad som var sanning och inte samt vad som berodde på missförstånd och kanske språkförbistringar, men oavsett vilket är det ju mycket tråkigt när en sån här sak sker.

Organisationen som tog in hunden i Sverige införde efter den här händelsen nya rutiner och vad jag vet så har det inte hänt fler gånger. Självklart borde det inte ens fått hända en gång men det är ju nog så viktigt att man ser till att det aldrig sker igen.

Det finns dock många andra sätt att hjälpa förutom att ta hand om en hund (eller två…). Ett enkelt sätt är att skänka pengar, ett annat sätt är att sortera ut sina avlagda hundprylar – det finns stort behov av halsband, täcken, foder, vitaminer, medicinsk utrustning etc. Allra enklast, samt kanske viktigast av allt, man kan hjälpa till att sprida information om hur verkligheten ser ut!

Organisationerna brukar även kunna ta emot sms-donationer och när man skänker pengar kan man ofta öronmärka dem för t.ex. en kastereringskampanj, eller byggandet av ett nytt hägn eller andra specialprojekt. Möjligheterna att vara till hjälp är oändliga och det krävs faktiskt inga enorma summor – kostnaden för mat och veterinärvård är betydligt lägre i Rumänien än här. En kastrering kostar 100-150 kr, vaccination av en hund kostar ca. 20 kr, hundmat för en månad för en hund kostar omkring 100 kr. Alltså är även små summor till stor hjälp!

Tänkvärt

If you can’t adopt – foster

If you can’t foster – sponsor

If you can sponsor – volunteer

If you can’t volunteer – donate

If you can’t donate – educate, network and crosspost

Everyone can do something, large or small, to save a life!

Författare okänd

Garibaldi har ingen aning om hur bra han har det….

När jag sitter här och skriver detta, letar information på olika sidor och ser alla bilder av hundar i nöd så tänker jag på vilken oerhörd kontrast det kan vara. Mina egna hundar ligger här och vilar och tuggar ben i soffan, framför brasan eller i en bädd med ett gosigt fårskinn. De sover i vår säng på natten, de får kel och omtanke och är högt älskade familjemedlemmar. Jag önskar att jag hade mer tid och mer plats så jag kunde utöka flocken med en eller två hundar från Rumänien, men med fyra hundar i huset så är det inte vettigt att addera ytterligare en hund. Förhoppningsvis kan vi i framtiden utöka flocken med en rumänsk gatuhund och därmed åtminstone ha dragit ett litet strå till stacken. Tills dess försöker vi på andra sätt att hjälpa till – vi skänker regelbundet pengar och vi försöker sprida budskapet – ju fler som hjälper till, desto större chans att det blir en förändring, även om det kan ta lång tid.

Om nu någon tycker att jag borde se till att hjälpa hemlösa hundar här i Sverige istället för att bry mig om utländska hundar, så kan jag ju tillägga att här hemma finns idag en omplaceringshund och han är den femte omplaceringen som vi har haft. Anledningen till att jag känner så mycket för gatuhundarna är att de lever under helt andra förhållanden än våra svenska omplaceringar. De hundar som hamnar hos omplaceringsorganisationer här i Sverige kommer i värsta fall, om inget nytt hem dyker upp, avlivas lugnt och stilla. De svälter inte under tiden de väntar på ett hem, de fryser inte, de kliar inte sönder sig av skabb eller får hasa sig omkring med ett eller flera brutna ben tills de dukar under för svälten. Jag känner stor omsorg även om svenska omplaceringar men det är helt enkelt inte jämförbart med den misär som gatuhundarna i t.ex Rumänien lever i.

Oändligt långt ifrån en varm och trygg liggplats i en soffa…   Fotograf: Nick Moise (bild från Flickr under Creative Commons-license)

Jag avslutar den här artikeln med en enkel vädjan: nästa gång du ser en delad länk på Facebook, en banner på en hemsida eller någon annan form av rop på hjälp för hemlösa hundar – ta och avsätt en liten stund till att titta på filmer, läs texter och fundera på om kanske just du kan hjälpa.