Fyra busiga beauceroner

Beauceron – naturligtvis!

Klickerträning – att träna med positiv förstärkning

När man pratar om klickerträning så kan det betyda helt olika saker beroende på vem man pratar med. Många hundägare som säger att det tränar med klicker menar egentligen att de använder den som förstärkare; hunden gör rätt och föraren klickar och belönar. Man använder sig dock fortfarande av korrigeringar och man lockar/visar hunden vad man vill att den ska göra och ska man vara korrekt så är detta inte klickerträning.

Ska man se till hela konceptet med klickerträning (som faktiskt inte behöver innebära att man använder en klickerdosa) så handlar det om mycket mer än att bara ”klicka och belöna”. Det handlar om en hel träningsfilosofi, där man jobbar med positiv förstärkning, frivilliga beteenden, shaping etc.

Klickerträning är ingen ny företeelse, även om det kan tyckas så inom hundvärlden. Metoden utvecklades redan på 40-talet för att träna delfiner och valar och har visat sig vara ytterst effektiv på alla sorters djur.

Uttryck som kan dyka upp när man talar om den här typen av träning är:

  • Frivilliga beteenden
  • Shaping – man formar (shape=form på eng.) fram beteenden
  • Positiv förstärkning
  • Negativt straff
  • Utsläckning
  • Premacks princip

Det kan vara på sin plats att kommentera användningen av positiv och negativ i dessa sammanhangen – det handlar inte om något värde av bra eller dåligt utan det handlar om att tillföra/öka samt ta bort/minska.

Positiv förstärkning – genom att tillföra en belöning vid ett beteende så ökar sannolikheten att detta beteendet kommer att upprepas.

Negativt straff – genom att ta bort möjligheten till att få belöning så minskar vi chansen att ett beteende upprepas.

Utsläckning – man låter bli att belöna ett beteende och med tiden så släcks det ut då det inte finns något värde i att utföra beteendet.

Premacks princip – beteenden med större sannolikhet kan förstärka beteenden med mindre sannolikhet. Det här är liksom hela grunden med belöningsträning. Belöningar är också beteenden – äta godis är ett beteende, jaga boll är ett annat, kampa med föraren ett tredje. Alltså använder vi ett ”belöningsbeteende” som hunden verkligen vill utföra för att öka sannolikheten att den utför ett beteende som inte är lika viktigt/intressant i hundens ögon.

Förstärkningskvalitet – ett mått på hur bra belöningar man har

För att träning med positiv förstärkning verkligen ska fungera så måste man ha bra förstärkare – dvs. belöningar. Med dåliga förstärkare kommer man inte långt. Mat är en väldigt bra förstärkare förutsatt att hunden gillar det. Det går lätt att belöna, godbiten äts snabbt upp och hunden är direkt redo att jobba igen. Nackdelen är att det kan vara svårt att få en hund lika intensiv med matbelöning som den blir med t.ex. lekbelöning. Har man å andra sidan en hund som är galen i sin boll så är det oftast mer lämpligt att använda den men kanske ta till godis när man jobbar med beteenden där hunden ska vara extra lugn, t.ex. platsliggning, kryp etc.

Det finns några enkla grundregler för hur man ska använda förstärkare:

Så många förstärkare som möjligt ska komma via föraren. Ju mer hunden får gratis, desto mindre kommer den se någon poäng i att jobba för det. Försök begränsa tillgången till sådana förstärkare som motverkar ditt jobb. Saker som är mer intressanta än belöningarna du erbjuder gör det mycket svårare och du kanske måste begränsa tillgången till sådana störningar under en period medan du jobbar tillbaka kontroll och fokus. Förstärkare som du erbjuder ska alltid accepteras av hunden.

Andra viktiga saker att tänka på är kriterier och timing. Kriterier är helt enkelt vad hunden måste göra för att vi ska förstärka beteendet (eller vad den måste göra för att undvika obehag om man tränar med korrigeringar). Timing är inte bara det här med att klicka vid exakt rätt tidpunkt, det innefattar också att man som förare ser vad som ska förstärkas. Det är allt för lätt att förstärka beteende som vi egentligen inte vill ha.

Om t.ex. hunden inte är uppmärksam är det lätt att falla för frestelsen att locka på den med leksak eller godis, då har man genast förstärkt beteendet att inte lyssna. Man brukar prata om 80%-regeln. Den innebär att ju fler lyckade upprepningar man får, desto större chans att beteendet ”fastnar”. Man brukar säga att man ska hålla sig på 80% lyckade utföranden, dvs. om man tränar läggande så ska hunden lägga sig minst 8 av 10 gånger. Sjunker man under 80% så är kriterierna för höga/felaktiga eller så har man kanske fel belöningssätt.

Beteende

Hunden utför beteenden av två olika orsaker, och endast av dessa orsaker:

  • för att uppnå något den vill ha
  • för att undvika obehag

Man kan ganska ofta få höra: ”Nej, jag vill inte vara en godisautomat, jag vill att hunden jobbar för mig, inte för godis eller leksak”. Det får mig alltid att undra – vad finns det för anledning för hunden att arbeta för att göra föraren nöjd? Vad tjänar hunden på det? Jag har mycket svårt att tro att en hund jobbar för att föraren ska må bra och känna sig nöjd – någon form av antingen belöning eller obehag lär finnas, annars skulle inte hunden jobba. Så enkelt är det. Sen kan förvisso hunden jobba för att den helt enkelt gillar att jobba, men då är det ju så att själva arbetet är belöningen för hunden.

Det finns de som inte vill jobba med belöning i form av bollar, godis, kamp etc. utan väljer att använda enbartsocial belöning – kel/mys, röst, kanske bus och brottning. En anledning sägs vara att om man vill ha en bra relation med sin hund så får man inte det via godis eller leksaker, utan genom att belöna socialt, det stärker banden. Huruvida det är rätt eller fel vet jag inte, däremot vet jag att trots att jag är väldigt flitig med att belöna mina hundar med både godis, lek, kamp och rena sociala belöningar så har vi en väldigt fin relation och det även när inte nån ”extern” belöning finns med i bilden. Så som jag uppfattar det så ser hundarna mig som en väldigt viktig resurs/flockmedlem då jag ofta initierar kul saker; lekar, träning, jag bär hem mat och leksaker, det är jag (eller förstås husse) som tar med dem ut på promenader, bilturer etc. Jag kan inte se att relationen skulle blivit bättre om jag hade tagit bort leksaker eller godis. Så här ser jag det och det viktigaste är väl att det fungerar fint för mig och för mina hundar.

Hundar är definitivt opportunister – de gör bara sådant som det tjänar på. Men samma sak gäller faktiskt för oss människor – även när vi gör vad vi tycker är ”osjälviska” saker, som t.ex. ideellt arbete, skänker pengar till någon god sak, hjälper en vän som har det jobbigt, så får vi vår belöning för det i form av att vi mår bra, känner oss mer tillfreds, känner att vi gör en insats. Så egentligen skiljer det kanske inte så mycket mellan oss och hundarna …

Men vad gör man när hunden gör fel?

Många som tränar med aversiver (korrigeringar/obehag) har svårt att förstå hur klickerträning ska gå till, vad gör man när hunden gör fel om man nu inte ska använda korrigeringar? Står man bara och tittar sammanbitet på när det blir fel och hoppas att hunden så småningom gör rätt så att man kan belöna? Folk har faktiskt sagt till mig ”Sen kommer det en hare och då kan du ju stå där och locka med din köttbulle när din hund försvinner i fjärran…” Tja, det vore en variant, men det är då inte en metod jag tänkte testa. Av någon anledning känns det inte som att det skulle fungera så bra….

Skämt åsido – först och främst så gör man det ”enkelt” för sig genom att ha lite styr på saker och ting – man använder sig inte enbart av belöning utan man förhindrar också att saker inträffar. Lite förenklat – vet du med dig att hunden kommer att smita in i fårhagen och äta bajs, släpp då inte lös hunden just när ni passerar hagen. Det här ingår i de grundregler för förstärkare som står lite längre upp här i texten.

Tänk på att mängder av saker fungerar som förstärkare och tyvärr är det inte bara våra belöningar som förstärker saker. Allt som är positivt för en hund blir en positiv förstärkare, att det sen inte alls förstärkte ett beteende som du som förare ville ha, utan kanske precis tvärtom, det tar varken hunden eller den oönskade förstärkaren hänsyn till. En hund som får chansen att jaga hare en gång får en kraftig positiv förstärkning och sannolikheten att beteendet kommer att upprepas är stor, väldigt stor. Det här blir en förstärkare som du som förare inte kan kontrollera och i det läget får man helt enkelt ha kontroll på sin hund istället.

Det låter enkelt i teorin, men alla som har eller har haft hund vet väl att det kanske inte alltid är lika enkelt. Det kräver att man som förare är lite ”vaken” och försöker gå händelserna i förväg genom att fundera ut vad som kan hända i olika situationer och sen förebygga det som skulle kunna bli fel. Jag tror att det kan vara en anledning till att vissa förare inte vill jobba enbart med positiva metoder – det är helt enkelt lättare att vråla på hunden om den skulle vara på väg att starta på en hare än att komma på ett bra sätt att förebygga att hunden ens hinner starta eller har möjlighet att dra iväg.

Att använda aversiver (obehag) i träningen

Då kommer frågan – fungerar det inte att använda obehag i träningen? Visst fungerar det. Det är nog ingen som påstår att den metoden inte fungerar. Som med så mycket annat så finns det ofta inte bara EN metod som ger resultat. Jaha, men om det nu faktiskt fungerar att använda obehag, varför vill man då inte göra det?

Jag kan bara svara för mig själv men anledningen till att jag gått över från den mer traditionella träning i form av korrigering & belöning beror helt enkelt på att jag inte tycker att det är speciellt roligt att korrigera mina hundar. Jag tror inte att de lider av det, jag tror inte att jag förstör dem för resten av livet, men det känns helt enkelt inte rätt för mig.

Det är drygt 20 år sedan jag kom in i hundvärlden, efter att i nästan 15 år varit aktiv ”hästmänniska”. Den träningsfilosofi som rådde på den tiden var den som jag kallar ”traditionel” tränings och det var så jag lärde mig träna hund. Med tiden lärde jag mig mer och mer om hundträning och började upptäcka att det fanns lite andra sätt att träna hund. När jag började klickerträna, för ca. 8-9 år sedan, använde jag till en början klickern enbart som en förstärkare. Så småningom läste jag mer och mer om klickerträning, positiv förstärkning och hela filosofin bakom den här typen av träning och insåg att det var så här jag ville träna hund.

Jag säger inte att den metoden jag använder är den enda rätta och att alla andra gör fel, däremot är det den metod som känns rätt för mig och det är också den metod som jag tycker känns trevligast. En sak man kan tänka på är att korrigeringar är en positiv förstärkare – för oss förare… En hund som utför ett beteende som är icke önskvärt kan lätt göra sin förare lite irriterad. Om man då som förare korrigerar sin hund får man ett visst utlopp för den irritationen och alltså känner man sig lite mindre irriterad efter korrigeringen = chansen att man upprepar beteendet (korrigera sin hund) fler gånger har genast stigit. Vi människor reagerar, precis som hundarna, på förstärkningar, positiva som negativa.

Nackdelen med obehag

Även om nu träning med hjälp av obehag faktiskt fungerar så finns det saker att vara uppmärksam på. När man (det här gäller både djur och människor) utsätts för obehag så stimuleras ett straffcentrum i hjärnan.

Då sker följande:

1. vi blir arga eller
2. vi blir rädda

Om man frekvent tränar med hjälp av obehag finns nog stor risk att det skapas stress som i längden absolut inte kan vara nyttigt. Att jobba med obehag kan i vissa fall resultera i en hund som inte tar egna initiativ. Det kan tyckas vara praktiskt med en lydig hund som inte .har en massa egna idéer. men för min egen del tycker jag det blir tråkigt. Jag vill ha en hund som tänker själv, som funderar och provar sig fram och jobbar hårdare för att få sin belöning.

Det är tack och lov inte så vanligt numera att man ser hundar som helt enkelt slutar jobba men bara härom dagen pratade jag med en förare som konstaterade att det var lite jobbigt eftersom hunden var så vek att den stack från planen till bilen om föraren började ”ta i” med hunden. Samma hund kunde vägra gå ut i sökrutan efter en korrigering i sökskogen. Föraren var överlag nöjd med sin hund och konstaterade att 90% av tiden så fungerade de väldigt bra tillsammans under träningen. Själv skulle jag nog bli väldigt fundersam om min hund flydde till bilen hellre än att träna men vi har alla olika sätt att se på det här med hundar och träning.

Vissa typer av hundar (ofta de raser som anses vara lite mer föriga än andra) ser ut att jobba väldigt bra trots korrigeringsträning. Svansen viftar ännu mer och hunden anstränger sig för att göra rätt. Men det betyder inte att hunden mår bra av att bli korrigerad – den jobbar bara hårt för att blidka föraren och undvika korrigeringar. Ett problem som många förare märker av är att på träning går det väldigt bra, hunden sköter sig strålande och alla moment fungerar, sen kommer man ut på en tävlingsplan och vips så är den lydiga, trevliga hunden som bortblåst.

Att notera är att det här inte enbart drabbar de hundar som tränats med korrigering utan även hundar som tränats med positiv förstärkning kan börja bete sig så här! Däremot är det av lite olika anledningar, beroende på vilken metod man använder. Den hund som är tränad med korrigeringar kanske råkar göra något som den på träning skulle blivit korrigerad för, men på tävlingsplanen kommer inga korrigeringar och alltså lever hunden i tron att den gör rätt eftersom den är van vid att felaktiga beteenden korrigeras. I sådana här fall hävdar föraren ofta att .hunden vet vad den ska göra men skiter i det. men faktum är att den uteblivna korrigeringen är en signal till hunden att den gör rätt! Alltså blir det istället en förstärkning för hunden att fortsätta bete sig som den gör! Det här ser jag själv som en av de stora nackdelarna med att träna med korrigeringar.

Hundar som tränats med positiv förstärkning inser efter ett tag att det inte kommer en belöning mitt under ett tävlingsprogram och då kan hunden helt enkelt tappa motivationen att jobba vidare. För båda gäller egentligen bara att träna mer tävlingslikt – för föraren som jobbar med korrigeringar gäller det att se till att hunden är så genomtränad att den helt enkelt inte gör fel under en tävling. För föraren som jobbar med positiv förstärkning gäller det att träna upp uthålligheten, att hunden ska klara fler och fler moment i rad och ändå ha hög förväntan på sin belöning.

Välj själv, men försök ha koll på hur det fungerar

Huruvida man ska jobba med positiv eller negativ förstärkning är något som man själv får ta ställning till, vilken metod man än väljer så är det väldigt bra att känna till båda varianterna och vilka resultat de ger. Många gånger väljer man kanske att träna tillsammans med folk som har samma filosofi som en själv när det gäller hundträning men det händer att man hamnar i grupper där båda metoderna används och då underlättar det väldigt mycket om man har god vetskap om båda sätten att träna eftersom träningssättet skiljer sig en hel del åt.

Källhänvisningar:
http://www.canis.se
http://www.klickerklok.se

Artikeln tidigare publicerad i Dubbelsporren nr 1-2009. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s