Kul vinteraktivitet – sparkkörning med hund

Redan vintern 2009 blev jag sugen på att köpa en spark och träna hundarna att dra den men när jag fick den idén så var vi inne i februari och då fanns det inte längre sparkar att tillgå, de var slut överallt…

Nästa vinter var jag ute i lite mer god tid. Jag beställde min spark via nätet från en butik långt upp i norr, passade även på att beställa så kallade snömedar – plastskidor som man monterar på medarna så att det går lättare att köra när underlaget är mer snöigt än isigt. I efterhand köpte vi även ett par bättre fotstöd, det följde bara med ett när man köpte sparken men det fanns bra metallfotstöd att köpa till rimligt pris så det var bara att beställa två sådana.

Så var det ju det här med att dra….

Jag hade läst om och pratat med andra som provat på att köra drag så här på hobbynivå med sina hundar och för många verkade det bara vara att sela på hunden, koppla fast den och sen whoooosh iväg. Nu var det förvisso mest malle- och schäferägare som berättat om ”full fart från start” och riktigt så enkelt blev det inte för oss…

Jag ska börja med att nämna att våra hundar inte är vana vid att dra, vi cyklar inte mycket med dem så de har ingen större vana vid att ligga på och dra i selen; själva selen är de dock vana vid från spårträningen. Jag har också gått en del med unghundarna i sele och expanderkoppel så att de har fått ligga på och ”dra” mig, men då går de på vanligt koppelavstånd och det är helt klart inte samma sak som att ligga några meter före en spark… När vi spårar ligger de förvisso på rejält i selen men det är ju en helt annan situation som skapar eget driv framåt genom att de vill följa spåret.

När vi nu alltså satte sele på dem och kopplade dem framför sparken (efter att först ha låtit dem kolla in sparken och röra sig lite framför den så de skulle vara vana vid ljudet) så resulterade det inte alls i att de satte av i full fart framåt… Nej, istället hade vi förvånade hundar som undrade varför det tog emot och som tolkade det som att ”nej, inte tillåtet att dra” – som det brukar vara i halsband.

Något snopna var vi väl, men efter lite funderade och diskuterande kom vi fram till att det kanske vore lämpligt att lära hundarna var det innebär att dra…

Sagt och gjort – första ”lektionen” bestod i att jag tog hunden/hundarna – vi har kört både med en ensam hund och två tillsammans – och ledde den/dem i koppel medan husse ”körde” sparken utan att stå på den, dvs. bara lät den glida fritt på snön. Sparken är ju lätt och glider fint så det var inget konstigt alls tyckte hundarna. När detta fungerade bra så fick husse börja ställa sig på sparken med en fot och hjälpa till att sparka på framåt samtidigt som jag hjälpte till med lite drag framåt genom att ta tag i selen och hjälpa till.

Vi valde att göra detta en dag när det var väldigt fint före och sparken gled lätt samt att vi gjorde det på slät mark eller nedförsbacke så att de inte fick allt för mycket tyngd bakom sig utan istället vande sig vid hur man jobbar som draghund.

En av de svåraste sakerna har varit att lära dem att det inte är tillåtet att nosa, kissa, hoppa ut i det snötäckta diket, leka, kampa med linan etc. när de drar… I början hade vi sele på under hela promenaden eftersom det var enkelt att låta dem dra en bit, sen gå lösa en stund och sen få dra en bit igen, men det var dumt insåg vi och ändrade snabbt på det – numera har de enbart sele på när de ska dra och då är det helt enkelt ”jobb” som gäller, dvs. inget nosande, kissande eller annan egen aktivitet. När vi tycker att de dragit klart för en stund så tar vi av selen och de får springa lösa. Naturligtvis har vi rastat dem ordentligt innan vi börjar dra, dels för att de ska hinna uträtta sina behov men framför allt för att värma upp dem och undvika skador.

Det går framåt!

Så här efter kanske ett tiotal gånger totalt så börjar polletten trilla ner och hundarna har förstått vad det innebär när selen kommer på. Om jag går iväg 100-150 meter framför ekipaget så blir det rejäl åkning av för husse sen… att dra utan någon som lockar eller går/springer med dem börjar faktiskt även det fungera nu men det krävs nog ett antal gånger till innan vi har hundar som springer så fint som man ser slädhundarna göra.

Det går undan!

Man ser dock skillnad på hur de jobbar i selen, de har lärt sig hur man lägger tyngden rätt och nu börjar de även klara av att starta även när den som står på sparken inte hjälper till och sparkar igån utan står med båda fötterna på sparken – det är tungt att komma igång och det har varit det de haft svårast för; att verkligen ta i och dra när det tar emot. När sparken väl är igång och glider är det mycket lättare, då ska bara farten bibehållas och då finns ju redan rörelsen framåt.

Roligt!

Hur roligt är det då att köra spark med hund som draghjälp? Jätteroligt, om du frågar oss! Även hundarna verkar tycka att det är en rolig aktivitet, speciellt nu när de börjar förstå vad det är vi vill.

Chili, som är en ganska försiktig hund som gärna vill göra rätt i alla lägen, tyckte först att det var väldigt konstigt och han var mycket skeptisk till att dra. Han fick jobba ihop med Sigge, som inte har så väldigt mycket skepsis till några sådana här aktiviteter – ”full fart framåt” är Sigges motto och med honom har det svåraste varit att få honom att inse att man inte kan kampa med linorna, hoppa i snöhögarna eller kolla in intressanta lukter medan man drar – och så fick Chili hänga på och bara gå i selen utan att dra, men om han tog i och drog lite så berömde vi direkt.

Numera har Chili helt klart förstått att det är bra och uppskattat om han drar och häromdagen drog han för första gången alldeles ensam och låg fint på i selen! Det är härligt att se hur han utvecklats – även lite äldre hundar kan lära sig nya saker om man bara har lite tålamod.

Ett bra alternativ till drag av spark är skidåkning med hund men det har jag inte vågat mig på då min balans inte är den bästa, jag kan se katastrofscenariot framför mig och jag känner inte för att gå på kryckor… så nix, inga skidor här. Spark må vara lite vingligt ibland, speciellt om det går fort eller snön är lite lös men det är oerhört mycket stabilare än jag på skidor. Men är du en hyfsad skidåkare så är säkert skidorna ett lika bra alternativ som sparken.

Vad behöver man för utrustning?

Det finns riktiga slädar att köpa men de är ganska dyra, så en spark är ett bra alternativ. En ny vuxenspark kostar strax över en tusenlapp men det finns även begagnade till brådelen av det priset. Hittar man en begagnad riktig dragsläde till vettigt pris så hade jag nog själv valt det men de verkar vara ganska dyra även som begagnade. Ska man bara låta hunden dra matkassar, ett eller två mindre barn eller liknande där man själv kan gå bredvid hunden och styra så kan man säkert klara sig med en vanlig pulka.

Var noga med selen – den ska vara anpassad för drag och ligga rätt på hunden, en nomesele är bra men det finns även andra bra seltyper – x-back, r-back, combined, nordisk etc.

Ska man bara dra en lätt pulka med en matkasse då och då och har en hund i beauceronstorlek går det säkert att använda en sele av den typen man ofta använder för cykel/spår/promenad, men vill man att hunden ska kunna ta i och dra lite tyngre saker så måste selen sitta riktigt bra, inte skava eller trycka, inte hindra andningen etc. Det finns bra beskrivningar på nätet om hur en sele ska sitta, det finns även olika företag som måttsyr selar och det kan vare ett bra alternativ om standardmåtten på selarna inte passar. Kostnaden för en måttsydd sele är heller inte enorm jämfört med de färdigsydda selarna.

Som lina kan man använda ett koppel men tänk på att det måste ingå en expander någonstans mellan hunden och det den drar, annars blir det alldeles för mycket hårda ryck för hunden. Vi har använt ett koppel med inbyggd expander, nackdelen med just det kopplet är att det är ganska tungt och därmed hänger ner lite för lätt och det har varit lite för lätt att råka köra fast det under medarna så vi kommer nog att uppgradera till nån form av lina istället. Jag läste någonstans i en draghundsblogg att en vanlig spårlina i kombination med en bit expander fungerar utmärkt om man vill göra sin egen lina.

Man måste också se till att hunden/hundarna kommer tillräckligt långt fram så att man inte riskerar att köra på dem vid minsta temposänkning från deras sida. Vårt expanderkoppel kombinerade vi med ett koppel på 3.5 meter så totalt är draglinan mellan 3.5 och 4 meter, beroende på om vi kör med en eller två hundar – vid två hundar agerar expanderkopplet som v-lina. En del av linans längd går bort då vi dragit den genom sparkens framstag och sen upp via handtaget på sparken.

Det kan också vara klokt att inte koppla linan i sparken utan istället hålla dem i handen eller använda ett speciellt hundförarbälte med snabbutlösare. Bältet är väldigt bekvämt och köper man till benremmar så sitter det stadigt på plats och man kan snabbt koppla loss linan med snabbutlösaren om det blir kris. Sitter linan fast i sparken kan det, om olyckan är framme och du ramlar av sparken, får effekten att sparken kör i full fart rakt på hunden och skadar den eller så ser du spark och hund försvinna i fjärran ifall du inte har ett bra stopp- eller inkallningskommando…

Den stora nackdelen med en spark kontra en draghundssläde är att det inte finns någon broms på sparken. På slädarna har man en rejäl fotbroms och det behövs när man ska försöka sakta in eller stoppa ett spann springtokiga draghundar. Men det hade faktiskt inte varit fel att ha en sådan broms på sparken för ibland går det lite väl fort och att köra ner foten i marken och bromsa gör inte jättestor nytta på halt underlag, dessutom blir sparken instabil när man bara står med en fot på medarna.

Det enda tillbudet vi haft hittills kom när vi skulle fotografera till den här artikeln… jag stod på ca. 150 meters avstånd med kameran i högsta hugg och zoomade in när husse, med Sigge och Chili framför sparken, kom i full fart mot mig. När de närmade sig släppte husse linan för att kunna bromsa sparken, oturligt nog så valde hundarna då att springa på varsin sida om mig… och vips så låg jag på rygg i en snödriva, de formligen slog undan benen på mig. Kameran höll jag dock upp i luften så den klarade sig och själv fick jag bara ett blåmärke på benet där linan träffat. Så kan det gå när hundarna har bråttom till matte….

Jag leker nu med tanken att köpa en trehjulig cykel så jag kan fortsätta köra under barkmarkssäsongen, för det här var en riktigt rolig grej och en kanonbra konditionsträning för både hund och förare. Jag kan verkligen rekommendera det!

Chili, matte och Sigge

Artikeln är tidigare publicerad i Dubbelsporren nr 1-2011.