Fyra busiga beauceroner

Beauceron – naturligtvis!

”Nytt hem sökes”

I den här artikeln har jag försökt samla mina erfarenheter av omplacering av hund. Jag har själv omplacerat två hundar och inte mindre än fem hundar har kommit till mig som omplaceringar. Idag består flocken av fyra beauceronhanar, varav en är en omplacering.

Jag gjorde precis en liten ovetenskaplig undersökning – kikade in på en större hundsida där det finns annonser, och tittade på omplaceringsannonserna. Det fanns ca. 15 renrasiga hundar för omplacering och 13 blandraser, men det här är inte hela sanningen då många omplaceringshundar istället ligger under ”säljes”.

En stor annonssajt (ej enbart hund) uppvisar närmare 50-talet annonser om man söker på ”omplacering” och ”omplaceras”, sen finns det säkert flera stycken som inte nämner ordet omplacering i texten utan bara står under ”säljes”.

Orsaker till omplacering

Varför omplacerar man då sin hund? Ja, det finns naturligtvis många olika orsaker. Läser man annonserna så är tidsbrist en vanlig orsak.Man har fått ändrade arbetstider, man har fått barn, eller något annat har hänt som har gjort att man känner att man inte har tid med sin hund. I många fall stämmer det här säkert och jag tycker att om man känner att man inte kan ge sin hund den tid den behöver för att må bra så kanske det är bättre att omplacera.

Men, jag vill utfärda en liten varning, om ni nu funderar på omplaceringshund och läser annonser för glatta livet – många gånger står det tidsbrist när det egentligen handlar om helt andra problem.

Man träffar ibland på annonser där det tydligt och klart står ”problemhund” och där nuvarande ägare mycket noga beskriver exakt hur hunden är, vad den behöver och vad man förväntar sig av nya ägarna. Man skulle kunna tro att sådana här hundar är svåra att hitta nytt hem till, och visst är det väl så att de kräver sin ägare, men överlag verkar det inte alls vara omöjligt att omplacera även en lite mer krävande eller besvärlig hund. Framför allt inte när man som säljare är noggrann med att gå ut med hundens problem redan från början.

Tyvärr är inte alla så noga. Många gånger anges det som anledning tidsbrist eller att hunden kräver mer aktivering än vad de hade räknat med, eller någon liknande formulering. Vad det tyvärr i många fall (absolut inte alla, men allt för många om jag själv ska gissa) egentligen betyder är att ägaren inte längre klarar av sin hund utan har hamnat i en situation där man känner att man inte orkar ha kvar hunden längre.

Jag skulle dock önska att folk kunde vara lite mer ärliga; som jag skrev tidigare så går det faktiskt att hitta hem till lite ”svårare” hundar också. Är man ärlig när man beskriver hunden så är chansen till en lyckad omplacering mycket större. Att försöka släta över saker som man själv ser som problem är inte så klokt; dessa saker kommer ju ändå att komma fram så småningom. Dock kan det förstås ta lite längre tid att hitta den rätta nya ägaren och ofta vill man nog bli av med hunden så snabbt som möjligt….

Vad som sen kan anses som nackdelar eller problembeteenden är ju också väldigt varierande beroende på vem du frågar. Många gånger är ”problemhundarna” egentligen bara hundar som uppfostrats fel, som har mer drifter än vad ägaren trodde från början och som kanske har vissa beteenden som ägaren inte alls hade tänkt sig i sin hund –valpar ÄR söta och det är förstås lätt att falla för en urgullig valp utan att fundera mer på vad det egentligen ska bli av den när den blir stor. Framför allt tror jag det här gäller blandrasvalpar – här blandas det ju ofta friskt mellan inte bara raser utan även rasgrupper och det kan ge högst oönskade kombinationer av beteende och skapa riktigt svåra hundar. Dessutom är det faktiskt så att många blandrasuppfödare är mest intresserade av de inkomster som en valpkull genererar. Det finns en hel del seriösa säljare av blandrasvalpar men det finns tyvärr många fler oseriösa och många gånger känner köpare nog att man ändå gjort en ”god gärning”, räddat en valp från ett värre öde. Visst räddar man en valp men tyvärr hjälper man också till att skapa den marknad som faktiskt finns för blandrasvalpar.

Själv har jag egentligen inget emot blandrashundar i sig, utan det är blandrasaveln (eller ska man kanske kalla det blandrasproduktionen…) som jag är ytterst tveksam till. Visst omplaceras även renrasiga, SKK-registrerade hundar, som ni såg i min lilla ”undersökning” i början av den här artikeln, men här finns ofta dels en uppfödare som kan vara till stöd och hjälp och en rasklubb som kan agera samlingsplats för annonser för just den rasen samt att man ändå har en ganska stor aning om hur hunden kommer att bli som vuxen.

Blandraser hamnar sämre till, pga lägre ”andrahandsvärde” eller hur man nu ska uttrycka sig – de är inte längre ulliga gulliga valpar utan kanske stora stökiga unghundar med beteenden som inte är helt önskvärda. Många blandraser som finns utannonserade för omplacering är blandningar med minst en bruksras i sig, många andra är border collie-blandningar eller blandningar med raser som ofta kallas ”kamphundar”. De här typerna av hundar är inte de allra lättaste och lägger man då till lite tonårshormoner, allmänt dålig uppfostran eller andra ”roliga” saker så får man hundar som inte ska hamna hos ”familjen Svensson som vill ha en snäll familjehund”.

 

Att tänka på

Ska man då akta sig för att överhuvudtaget ta en omplacering, ovasett renras eller blandras? Nej, det tycker jag aboslut inte, men man ska vara på det klara med ungefär vad man ger sig in på. Visst kan man hitta en helt fantastisk hund för omplacering; lydig, trevlig, okomplicerad. Men en omplacering är alltid en omplacering. Hunden har hunnit skaffa sig vanor, även om den bara är en unghund, och en del av dessa är kanske sådant som du inte riktigt hade tänkt dig att din hund skulle göra.

Är man bara beredd på att hunden kan ha utvecklat vanor som man antingen får stå ut med eller helt enkelt jobba med för att ändra, så tycker jag att man sen ska applicera lite sunt förnuft när man läser annonser. Det finns många bra hundar ute för omplacering, speciellt om man börjar titta på renrasiga hundar. Är man intresserad av en specifik ras är det ofta bäst att börja via rasklubben och uppfödarna.

När man väl hittat en hund som man är intresserad av så gäller det att vara noggrann när man kollar upp fakta. Naturligtvis hälsar man på hunden, dels i dess hemmiljö men försök även få till en promenad (med dess ägare som förare så det blir så ”normalt” som möjligt) i miljöer där du tänker dig att vistas med hunden – dvs. bor du mitt i en storstad så se till att kolla upp hur hunden fungerar där. En hund som är oerhört rädd för bilar är inte det roligaste att placera mitt i stan. Ofta går det att jobba bort eller åtminstone minska ner problembeteenden, rädslor etc. men det kan kräva mycket jobb och ta lång tid.

Låt ägaren visa hur det funkar när de klipper klorna, kammar/borstar och allmänt hanterar hunden om du vill vara säker på att sådant fungerar, eller åtminstone få en förvarning om det kanske inte fungerar… Det är naturligtvis inte säkert att det kommer att gå lika smidigt när hunden bytt hem, men då vet du ändå att det har fungerat och att det troligtvis bara är omställningen som gör att hunden inte beter sig som den brukat göra, och då kan man jobba utifrån det.

Att få hem en hund som skriker i panik när man försöker klippa klorna är ju kanske inte vad man väntar sig – det här är för övrigt ett självupplevt exempel. Nu gick det väldigt lätt att ändra på attityden hos just den här hunden; med hjälp av klickerträning tog det inte många dagar innan jag kunde klippa klorna under lugna former utan minsta tvång.

Med sunt förnuft kommer man ganska långt

Att läsa omplaceringsannonser är lite som att läsa husannonser, eller kanske bilannonser. Det brukar, sorgligt nog, vara vettigt att applicera viss skepcis till det som skrivs, möjligtvis med undantag för de annonser där ägaren är mycket noggrann och beskriver de problem som faktiskt finns med hunden. I bostadsannonser så kan ”pittoreskt” betyda ”gammalt, slitet och äckligt, kräver omfattande renovering”. Motsvarande i hundannonser kan vara att ”kan vara lös, kommer på inkallning” egentligen betyder ”kommer när du jagat hundskrället i två timmar och skämt ut dig hos alla grannarna”.

Skämt åsido – det är tyvärr inte helt ovanligt att det är så här. Man försöker skriva så ”bra” annons som möjligt; kanske försöker man lura sig själv med att hunden kanske, förhoppningsvis, beter sig bättre i nästa hem…

Betydligt bättre blir det om man vänder sig till någon av de organisationer som hjälper till med omplaceringar. Observera att jag nu menar de som jobbar med svenska omplaceringshundar! De organisationer som jobbar med utländska hundar har jag ingen erfarenhet av men det jag har förstått av diverse undersökande tv-program och artiklar är att här bör man se upp, då många utländska hundar kan bära på smittsamma sjukdomar som är svårbehandlade och ibland kroniska.

Men det finns alltså en hel del organisationer som jobbar med att omplacera svenska hundar och även om man säkert bör applicera visst sunt förnuft även här så är de stora, mer välkända, organisationerna väldigt noga med vem som får ta hand om en hund. Hundar som inte fungerar i samhället kommer troligtvis att avlivas istället för att man försöker omplacera och kanske skapar en situation som går ur händerna på hundägaren.

Vid privat omplacering finns inte några sådana här ”skyddsnät”. Du måste inte vara väldigt hundkunnig för att ta en omplacering, men om problem uppstår så är det helt klart enklare om man har viss erfarenhet av hundar, kanske även av problembeteenden, sedan tidigare.

Är det bara problem?

Det kan tyckas att jag räknat upp en hel massa negativa saker med att ta omplaceringshundar. Finns det något positivt med det? Ja, själv tycker jag att det finns otroligt många saker som är bra med att ta en omplacering. En av de viktigaste, i mitt tycke, är att hunden får en ny chans. Inte alla hundar får det – det finns tyvärr allt för många fall där folk avlivar sina hundar hellre än att omplacera, trots att hunden i fråga lätt hade klarat en omplacering och kunnat få många fina år till.

Samtidigt är det tyvärr så att vissa hundar faktiskt borde avlivats istället för att omplaceras. Jag är en hopplöst positiv människa och jag vill gärna tro att de flesta hundar kan finna nya bra hem, men till och med jag inser att vissa hundar helt enkelt inte klarar leva i vårt samhälle.

Risken med ”svåra” hundar som hamnar i fel händer är att de nya ägarna inte klarar av hunden och därmed försöker sälja den vidare och så vandrar hunden runt i en massa olika hem, mår sämre och sämre och kanske ställer till riktiga problem – biter människor, biter andra hundar, tuggar sönder saker och förmodligen mår hunden själv inte speciellt bra under tiden.

Det finns egentligen ingen riktig balans här utan hundens välbefinnande ligger i ägarens händer och väljer ägaren att avliva en frisk och mentalt stabil hund så finns det inget mycket man kan göra åt det. Jag tror inte (eller i alla fall så hoppas jag att det inte är så) att folk avlivar hundar för att det är lättare än att försöka omplacera, utan det görs nog mycket pga att man inte tror att hunden mår bra av att byta hem.

Samma sak gäller förstås de motsatta fallen – om ägaren väljer att omplacera istället för att avliva i de fall där det faktiskt hade varit betydligt mer barmhärtigt för hunden att få somna in, så är det inte mycket man kan göra åt det heller, såvida man inte själv köper hunden och sen låter den somna in. Men hur många som har lust att lägga ut pengar på att ”rädda” en hund till avlivning vet jag inte….

Min kära sambo brukar säga att det är tur att jag inte jobbar på en veterinärklinik eller inom en omplaceringsorganisation, för då hade vi nog haft ännu fler hundar (och katter med för den delen) än vad vi har idag… Jag ska erkänna att jag har mycket svårt att se nån mening med att fysiskt friska och mentalt hyfsat sunda hundar avlivas. Sen finns det som sagt hundar som jag definitivt anser hade mått bättre av att somna in, men faktum är att jag tror att de flesta hundar klarar en omplacering betydligt bättre än vad vi människor tror – hundar är faktiskt generellt sätt väldigt duktiga på att anpassa sig. Det riktigt svåra i sammanhanget är nog snarare att hitta rätt hem redan från början, så att hunden inte blir en ”vandringspokal” som så småningom ändå avlivas.

Sen ska man förstås inte glömma bort att det finns en hel del hundar som med få eller inga problem alls smälter in i sitt nya hem och bara fungerar utan några större insatser. Många hundägare har fått sina bästa hundar genom att ta en omplaceringshund och många hundar har hittat sin rätta plats i livet, utan att man någonsin hör något om det, just för att det ”bara fungerar”.

Egna erfarenheter

Några av de hundar som vi själva tagit som omplaceringar har väl inte direkt varit ”perfekta” hundar; de har haft sina brister, men ingen av dem har varit så dålig att de istället borde avlivats. Bristande tillgänglighet (två av våra omplaceringar har uppvisat detta) kan vara jobbigt, men för min egen del har jag inga problem med att ha en sådan hund; vi bor och lever så att en hund som är osäker på främmande människor kommer inte att ständigt bli utsatt för sådana möten.

Jobbigast var nog faktiskt den schäfer som vi för ganska många år sedan hämtade nere i Skåne… snäll och glad var han, men jag har då aldrig träffat en mer stressbenägen hund, som dessutom blev hysterisk (av lycka visserligen men hysterisk likafullt) när han såg andra hundar. Det var nog vår minst lyckade omplaceringshund, men även han fick ett ganska bra liv hos oss, tills fysiska sjukdomar till slut tvingade oss att avliva honom.

I dagsläget finns en omplaceringshund hos oss: Sigge, kullbror till vår yngsta beauceron Garibaldi. Hur mycket jag än propagerar för att man ska vara noggrann med att kolla upp hunden innan man tar en omplacering så kan jag erkänna att i Sigges fall gjorde vi inget sådant – jag såg annonsen och ringde direkt och frågade om vi kunde få köpa honom. Sen åkte vi och hämtade honom, det var liksom redan självklart för oss att vi skulle ha honom oavsett hur han var. Nu visade han sig vara en härlig hund, om än med vissa brister som dock inte är värre än att han fick en permanent plats i vår flock (vilket faktiskt inte var meningen från början…) och de två bröderna gjorde sitt bästa för att riva huset för oss när de leker.  Tyvärr så började det bli bråk mellan grabbarna efter några år, eller rättare sagt så flög Sigge på Garibaldi ett par gånger i situationer där vi aldrig fick någon varning. Det här tog hårt på Garibaldi och vi gjorde försök att omplacera Sigge, men då han definitivt får räknas som en svår hund att omplacera så var det inga vettiga människor som hörde av sig, så Sigge blev kvar, med förändringen att vi fick dela på bröderna och alltså lever med huset uppdelat med grindar här och där. Inte helt optimalt, men vad gör man inte när man älskar sina fyrbenta vänner?

 

Var beredd på att det ofta tar tid

Något som jag vill trycka på är att det tar tid för många omplacerade hundar innan de hittar ”sin plats” i sin nya familj/flock. Ge inte upp om det är stökigt i början. I Sigges fall har det tagit närmare ett år innan han ”hittat sig själv”, delvis pga. nytt hem men också säkert beroende på att han var unghund och mitt i en stökig period i livet när vi tog över honom.

Ibland tar det dock inte speciellt lång tid för en hund att anpassa sig. För några år sedan tog vi hand om en äldre beaucerontik, Diva. Hon var vid tillfället nio år och hennes matte hade pga. ändrade omständigheter i livet blivit tvungen att hitta ett nytt hem åt Diva. Tyvärr var det inte helt lätt; av någon anledning är folk tveksamma till att ta en äldre omplacering. Jag skulle vilja säga: ”Tveka inte!” – en äldre hund är SÅ mycket lättare att ta hand om. De har livserfarenhet, de är oftast otroligt enkla att ha att göra med och även en lite äldre hund kan ha många goda år kvar.

När vi tog hand om Diva så hade vi Kenzo och Chili; Kenzo var drygt tre år och Chili var två år. Diva tuktade snabbt till ”slynglarna” och sen fungerade det hela riktigt bra. Lite småstrul hade vi med katterna – Diva var inte van vid att bo ihop med katter, men det hela löste sig ganska snabbt och sen funkade det väldigt bra. Så oerhört enkelt att inkorporera en så gammal och sansad hund i flocken; Diva betedde sig mer eller mindre som om hon alltid hade bott hos oss

Tyvärr fick vi inte ha kvar henne så länge; en morgon, ungefär fem månader efter att hon flyttat in till oss, hittade vi henne i hallen, hon låg som om hon sov, men det var inte nån vanlig sömn… Diva hade somnat in för evigt under natten. Vi tröstade oss med att hon hade haft en underbar sommar hos oss. Kanske är det pga. sådana här saker som folk är tveksamma till att ta hand om gamla hundar… det är alltid hårt att förlora en hund. Men även om det var väldigt sorligt att förlora Diva så där hastigt så skulle jag aldrig vilja ha det ogjort – vi gav henne några fina månader. De flesta äldre hundar som omplaceras har många år kvar av sitt liv, kan man ge dem ett bra liv några år till så tycker jag själv att det är väl värt den sorg man sen får gå igenom.

 

När man måste omplacera sin hund

Om du nu själv hamnar i en situation där du måste omplacera en hund så gäller sunt förnuft även här. Var tydlig och klar i annonsen, berätta om eventuella problem och brister som hunden har, men nämn även sådant som fungerar bra och som hunden är duktig med. Försök specificera vilken typ av ägare ni söker – vill ni ha någon som är aktiv inom träning och tävling så skriv det redan från början. Det kan skrämma bort några men det kan också dra till sig rätt personer. Sedan får man gå på ”magkänslan” – verkar den tilltänkta ägaren vettig, har han/hon sunda åsikter om hundhantering etc.

Enklast är det ju om man inte har någon brådska med att bli av med hunden, utan man kan ägna sig åt att i lugn och ro hitta rätt person. Gäller det en renrasig hund så brukar det vara klokt att nyttja rasklubbens hänvisningsservice (om sådan finns). Väldigt ofta kan hundens uppfödaren vara behjälplig med råd och tips, ibland kanske de till och med har blivit kontaktade av någon som söker just en omplaceringshund, så att ha god kontakt med uppfödaren lönar sig definitivt. En del uppfödare är intresserade av att köpa tillbaka en hund som behöver omplaceras. Hur som helst så tror jag att de flesta uppfödare har förståelse för att livet ibland ändrar sig och att en valpköpare måste ta ett sådant steg som omplacering innebär.

I de fall man måste omplacera en hund så ska man inte känna det som att man misslyckats, oavsett vad som hänt. Ibland blir livet inte som man hade tänkt sig, eller så får man inse att man tog sig ”vatten över huvudet” när man köpte sin hund. Det man däremot SKA göra, tycker jag, är att dra lärdom av det. Ja, kanske inte i de fall där det handlar om plötsliga förändringar i livet; sådant kan man inte planera för. Men om det handlar om att man köpt fel ras eller fel typ av hund – ja, då tycker jag att det är viktigt att försöka tänka efter vad som gick fel, så man inte gör om samma misstag igen. Kanske ska man t.ex. välja en hund ur en annan rasgrupp nästa gång.

Vad man heller inte ska göra är att känna att man måste behålla hunden för att man skäms över att man ”misslyckats”. Förmodligen leder det här inte till något positivt för varken en själv eller hunden. Det ska trots allt vara roligt att ha hund och om man känner att hundägandet blivit ett enda stort misslyckande så tvivlar jag på att man har så väldigt roligt tillsammans med sin hund.

Tänk också på att det som för en person är problembeteenden, är för en annan person kanske bara småsaker som man lätt står ut med. Själv har jag som sagt inga problem med att ha en hund med bristande tillgänglighet – det är inget jag strävar efter hos en hund, men om jag får en sådan hund så kommer det inte att innebära några större problem för mig. För någon annan, med en annan livssituation, kan en sådan här hund vara det värsta man kan råka ut för. En hund som avskyr barn och uttrycker det genom att försöka nafsa eller bita är inte den rätta hunden i en barnfamilj, oavsett hur bra den fungerar ihop med familjens egna barn. Plötsligt en dag så missar man att ha koll och så kliver det in kompisar genom dörren och katastrofen är ett faktum. Men hos någon som inte har barn kan en sådan hund fungera hur bra som helst.

Själv skulle jag till exempel helst inte vilja ta en hund som inte fungerar i en hundflock, med tanke på de erfarenheter vi haft med hundar som inte går ihop, medan det säkert finns många i det här avlånga landet som tycker att det där inte är något problem alls eftersom de  bara vill ha en hund och dessutom inte kräver att hunden ska kunna leva tillsammans med flera andra hundar, sådaa hem är ju helt rätt  för en hund som inte klarar av livet i en större hundflock.

 

Tidigare publicerad i Dubbelsporren.

En tanke på “”Nytt hem sökes”

  1. Hej! Vi har tränat i er hall idag, första gången för mig o dotter, trevligt. Läst artikeln ang omplaceringar, vår gamla hund fick vi som 2,5 åring…han har inte varit lätt men så kul vi har haft. Han blev enda dotterns agilityhund, han blir 15 år nu i april:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s