Fyra busiga beauceroner

Beauceron – naturligtvis!

Positiv förstärkning/klickerträning i vardagslydnaden

Det här med vardagslydnad och klickerträning är ibland omdiskuterat. Har ni hört någon som säger ”Jag kör gärna positivt i lydnadsträningen men i vardagen måste man ställa krav och då räcker det inte med positiv förstärkning utan då behövs även korrigeringar.”

Så där rakt upp och ner låter det ju rätt vettigt att vi måste ställa krav på att hunden sköter sig i vardagen, eller vad tycker ni själva? Det låter ju bra och tydligt och självklart. Men vad innebär det rent praktiskt vad gäller träningen av vardagslydnaden? Det är ju faktiskt en träning det också, precis som på tävlingsplanen så utför hunden beteenden, många av dem är dessutom ganska lika i tävlingslydnad respektive vardagslydnad – inkallning, ställande, läggande, fjärrdirigering, apportering – alla de här momenten används på tävling men många av dem har också sin motsvarighet i vardagslydnaden. Det ligger ju dock en hel del med allvar i momenten som används i vardagslydnaden, men det vet ju faktiskt inte hunden om…. det är vi människor som vet att det är otroligt mycket mer viktigt att hunden kommer på en inkallning när vi är ute och rastar än när vi står på en tävlingsplan.

Att rätta till ett tävlingssmoment som inte fungerar kan väl vara nog så frustrerande men innebär ändå inga direkta risker, kanske med undantag för en frustrerad förare samt kanske en del förlorade pengar i form av tävlingsavgifter…När det handlar om vardagslydnaden kan det ju vara så mycket mer som står på spel – om hunden inte kommer på inkallning när en bil närmar sig kan det sluta illa, likaså om hunden jagar iväg efter vilt så kan naturligtvis gå riktigt illa, för både hund och vilt eller för bilister som försöker väja för en hund som döv och blind för omvärlden rusar efter en hare rakt över vägen. Dessutom är det ju faktiskt olagligt att låta hunden springa omkring hur som helst – den problemställningen har man ju förvisso inte när det gäller tävlingslydnaden, även om man blir diskvalificerad om hunden lämnar planen. Irriterande men sällan livsfarligt, såvida inte planen ligger utmed en trafikerad väg eller liknande.

Nå, tillbaka till det här med krav. Vad ordet krav innebär varierar från person till person. För min egen del skulle jag ibland vilja ersätta ordet ”krav” med ”ansvar” eller något liknande. Jag vill att det ska vila ett visst ansvar på mina hundar att lyssna på vad jag säger och t.ex. komma när jag kallar, stanna när jag säger till etc. för att få sin belöning samt för att få privilegiet att vara lösa. Lyssnar man inte får man inte vara lös och röja och ha roligt….

Jag kan dock inte se att korrigeringar egentligen skulle göra hundar mer benägna att lyssna; det krävs i så fall ganska rejäla korrigeringar för att hundarna ska uppfatta situationen som så pass obehaglig att de hellre väljer att avstå än att riskera att ”åka på” en korrigering igen. Och hur lätt är det att utföra en rejäl korrigering när hunden är 20 meter bort och vägrar komma? Inte så enkelt, vilket många frustrerade förare fått märka.

Jag ska här försöka beskriva några sätt man kan jobba med vardagslydnad med hjälp av positiv förstärkning/klickerträning.

Börja med att hitta bra belöningar för just din hund!

En grundläggande sak för att komma någonvart med klickerträning/positiv förstärkning är bra belöningar. Med det här tankesätet formar vi ju hunden genom att belöna korrekta beteenden och ignorerar felbeteenden, eller ser till att hunden inte har möjlighet att göra fel. Men för att metoden ska fungera krävs ju att vi har belöningar som hunden finner åtråvärda. Börja tidigt med valpen och bygg upp en ”belöningsbank” med saker som din hund gillar. Och observera – det ska verkligen vara saker som hunden gillar. Det är inte ovanligt att man använder en belöning som hunden inte är så där väldigt entusiastisk inför, kanske för att man som förare tycker att det är en bekväm (för en själv) belöning och då har man tappat ett viktigt verktyg.

Kamplek uppskattas av många hundar

Kamplek uppskattas av många hundar. Foto: Martin Persson

Godis är bra på det sättet att det går snabbt att dela ut, hunden sväljer det snabbt, speciellt om man väljer mjukt godis, och är sedan redo att jobba för nästa godisbit. Nackdelen med godis är att det till viss del är dämpande; det finns tillfällen när man vill dra upp hunden lite mer och då kan lek/kamp/jakt vara betydligt bättre att använda. Börja redan tidigt med valpen och lär den uppskatta dragkamp, jaktlekar etc. Jobba också tidigt med att valpen ska komma tillbaka till dig, så att du inte får en hund som tar leksaken och springer iväg och lägger sig och tuggar i ett hörn. Det blir ingen vidare effektiv träning av det…

Glöm inte heller bort social belöning – dvs. klappar, kel, röstberöm. Många hundar går igång väldigt bra på det; föriga hundar med stor vilja att vara till lags blir ofta väldigt glada om husse eller matte visar sig bli nöjd med vad hunden presterar. Man måste inte begränsa social belöning till en liten klapp utan det kan vara högljudda glada tillrop, rejäla omklappningar, hunden kanske får hoppa upp och ”kramas” eller slicka dig i ansiktet. Speciellt om hunden själv tycker att det här är jättemysigt men du själv inte gillar det så blir det en effektiv belöning att använda vid speciella tillfällen när man vill ha en riktigt högvärdig belöning.

Det händer att jag hör eller läser om någon hundägare som är väldigt stolt över att han/hon minsann INTE använder leksaker eller godis, utan ”hunden jobbar för min skull”. Jag tror helt klart att det finns hundar som finner förarens beröm vara den bästa belöningen de kan få, men ärligt talat – hur många av er har hundar som går in och jobbar ett rejält lydnadspass utan någon annan belöning än att föraren blir nöjd? Förmodligen inte så många…. Men helt klart är det förstås så, att om du har en hund som värdesätter just social belöning högst av allt, ja då har du förmodligen en hund som tycker att det bästa som finns är när föraren blir glad.

Man får ju dock inte blanda ihop det här med arbetsvilja/motor! Har hunden en vilja att jobba så kommer den att jobba, därmed inte sagt att det jobb den gör är just det vi hade tänkt oss att den skulle göra… En hund som brister i sin arbetsvilja kommer inte att ta i och jobba på lite extra oavsett hur bra belöning du presenterar. Så – vill man jobba med sin hund så underlättar det om den har arbetsvilja. Finns viljan så kan man sen själv välja hur man vill jobba med hunden – om man vill köra med belöningsbaserad träning eller om man vill köra lite mer ”traditionellt” med korrigering och belöning. Hunden kommer förmodligen, om du inte misslyckas riktigt ordentligt under inlärningen, att jobba därför att den tycker att det är kul att jobba, för att den anser jobbet vara värt det – antingen för att jobbet i sig själv är så roligt eller för att belöningen är tillräckligt bra.

Sigge älskar att leka med föremål

Sigge älskar att leka med föremål. Foto: Martin Persson

Att komma på inkallning och att lyssna när man är lös…

Hundar är inte dumma; de lär sig snabbt att sköta sig inom en viss radie där föraren kan ingripa, men så fort de är utanför den här radien så är det ”fritt fram” – även om det kanske till slut ändå resulterar i en korrigering så kan hunden anse att det den hinner göra innan föraren får tag på hunden är väl värt den korrigering som sen kommer. Då står man där som förare och har en hund som så småningom inte går att släppa lös då den bara sköter sig sämre och sämre när den väl är lös.

Att få till det rätt och bra från början med en liten valp är kanske inte så svårt. Men om man får en omplaceringshund med något bristande inkallning, stora reaktioner på omgivningen (allt nytt, om så bara en pinne på marken eller en nyutslagen blomma som inte fanns förra gången man passerade, upptäcks direkt och måste kontrolleras) samt en hel del jaktlust? Hur löser man en sån sak utan att riskera hunden, sin egen mentala hälsa och ibland även omgivningen?

Ja, i början ser man i alla fall till att ha hunden i koppel – vill man ge den lite mer rörelsefrihet använder man flexikoppel eller en lina. Allt för att se till att hunden inte får en chans att självbelöna sig. Oavsett vad hunden fått möjlighet att hitta på i tidigare hem så ska man stoppa alla sådana chanser direkt. Som jag skrev om i förra ”klickerartikeln” i DS nr. 1 – om man inte kan ha kontroll över förstärkningar så får man ha kontroll över hunden. . Förstärkare är ju allting som hunden upplever som positivt och som förstärker ett beteende; exakt vad som funkar som förstärkare är förstås olika från hund till hund. Är hunden totalt ointresserad av vilt så är ju en hare ingen förstärkare alls, är däremot hunden en jaktgalning är haren kanske en av de starkaste förstärkare som finns för just den hunden. Jag som förare vill ju styra vad som förstärks, speciellt i ett läge där man håller på att forma om beteenden, då får jag vara noga med att inte ge hunden chans att självbelöna sig.

Den här situationen, att få hem en unghund som var svår att styra och kontrollera, hamnade vi i när vi tog hand om Garibaldis kullbror Sigge. Jag ska försöka beskriva hur jag gick tillväga.

Först och främst gällde ju koppel på – i början hela tiden, lite längre fram så gällde det så snart jag kände att jag inte hade full kontroll på omgivningen. Vintertid när rastningen företogs i mörker de flesta dagarna så var flexikopplet en välsignelse, då fick han lite mer frihet men ändå inte chans att sticka iväg.

Sen belönade jag ofta – inför varje rastning fyllde jag fickan med vanligt torrfoder (på en kastrerad och matglad hund var det fullt tillräckligt med vanligt torrfoder – hade det inte räckt hade jag istället tagit till köttbullar, korv, torkad lever eller vad nu hunden hade uppskattat) och sen belönade jag all spontan kontakt samt att jag ofta bara kallade på honom med hans namn och i början då tydligt visade att jag hade godis. Ibland använde jag istället en trasa eller en boll, dock valde jag då helst boll i snöre eftersom jag på det sättet kunde behålla leken hos mig, istället för att han tog bollen och sen fick chansen att springa iväg en sväng och leka själv med bollen. Det var ju inte bara det här med inkallning som var lite halvt om halvt fungerande, utan även det här med att lämna av föremål…

Så fort han började bli hyfsat duktig att lyssna så behövde jag inte längre visa fram att jag hade godis/leksak, utan det visste han ändå. Jag belönade fortfarande väldigt ofta och man kan tycka att det är lite jobbigt att belöna så mycket i början men jag kan säga att det verkligen lönat sig. Idag är han väldigt lyhörd när jag kallar på honom. Det syns att det är skillnad för när husse kallar är Sigge inte lika snabb med att komma – husse jobbade heller inte riktigt lika mycket med att belöna all kontakt i början.

Sigge har även ett ganska stort jaktintresse. Det verkar variera hos vår ras – en del beauceroner är väldigt jaktbenägna, andra är mer eller mindre ointresserade, eller som i fallet med Kenzo, vår äldsta hane – han är väldigt intresserad av djuren, studerar gärna rådjur, harar och rävar som rör sig runt om oss (det blir lätt så när man bor på landet) men det finns hos honom inget som helst intresse att sticka efter; han är bara nyfiken och så länge matte inte sagt att han ska springa efter så tittar han bara och sen går han vidare. Sigges bror Garibaldi verkar ta efter sin mormorsbror och är väldigt nyfiken men inte intresserad av att sticka efter djuren.

Riktigt lika enkelt var det dock inte med Sigge….Här finns ganska mycket jaktlust, på gott och ont. Det är naturligtvis en trevlig egenskap när den riktas mot rätt saker men när den används till att jaga saker som inte är tillåtna att jag är det plötsligt inte så roligt längre. Vi hade lite tur med Sigges träning, det ska jag erkänna. Det hände att det for upp harar men de gångerna var Sigge kopplad och han fick aldrig något tillfälle att självbelöna sig genom att sticka iväg på egen hand och eftersom vi samtidigt jobbade mycket med den allmänna kontakten och kommunikationen så blev det så att när det väl dök upp en hare framför honom så hade vi hunnit så pass långt att jag kunde kalla in honom trots att haren var bara 10-15 meter framför honom. I det här läget var han dock så uppvarvad att han inte tog emot godis, men han kom ju i alla fall när jag kallade, så jag såg det som en framgång ändå. Med tiden har han också börjat ta emot godis även i de här lägena – vi har stoppat honom på både rådjur och räv, men helt klart är det så att Sigge är en hund som kräver att man är uppmärksam vid promenaderna; man kan inte”gå och sova” sig igenom en promenad med honom, som man annars kan med de andra tre.

Han har fortfarande ett lite väl stort intresse för våra katter, så vi är noggranna med att alltid ta honom i koppel om katterna är ute och far omkring i trädgården. Det kan tyckas vara lite knöligt att behöva hålla sån koll, speciellt som Sigge visat att han inte tar ihjäl katterna (han vill bara leka fast hans lek är lite för våldsam för att katterna ska uppskatta det) men det handlar mycket om att vi inte vill ge honom chansen att lära sig att det är okej att dra iväg efter en katt, även om det bara är i trädgården – vi har inga staket och plötsligt en dag så kommer katten att fortsätta ner på vägen och så kan ni ju själva räkna ut vad som kan hända.

Att komma tillbaka med föremål

Det här kan vara ett stort problem för många hundägare. Hunden älskar föremål men man kan inte belöna med det för sen får man inte fatt på hunden igen. Naturligtvis är det frustrerande när man står där och inte kan få fatt på sin hund, dessutom brukar det inte bli så uppskattat på brukshundklubben om man har en hund som springer omkring och inte går att få tag på… Den lösning många tar till är att sluta använda föremål. Det är ju dock lite synd, eftersom det egentligen är en riktigt bra förstärkare, speciellt om det är så att hunden älskar föremål. Kanske försöker man kampa med hunden med en boll i snöre, som gör att man inte behöver släppa föremålet, men alla som någonsin kampat med en stor beauceron vet hur svårt det kan vara att hålla emot… speciellt om snöret börjar bli lite blött och kladdigt av att ha varit i hundens mun en stund. Dessutom så kan det hela sluta med att man har en hund som sitter fast i föremålet och inte släpper och att ”montera loss” en hund som inte vill släppa är ju heller inte det enklaste.

En sån här sak är definitivt lättare att träna redan från början med en liten valp. Med Garibaldi började jag tidigt; redan någon vecka efter att han kommit hem. Han gillade både bollar och trasor, men trasorna var lite extra roliga, vilket passade väldigt bra. Jag rullade bollen över gräsmattan, han sprang efter bollen och när han väl kom fram och tog den så tjoade jag och viftade med trasan och han kom springande tillbaka. Nu fick jag en del gratis eftersom han gärna tog bollen med sig tillbaka redan från början men gör valpen inte det så kan man jobba upp det senare.

Efter bara ett par gånger så behövde jag inte tjoa redan när han grep bollen utan kunde vänta tills han var på väg in till mig. Eftersom trasan var lite roligare än bollen släppte han snällt bollen och kampade sen trasa tills jag ”monterade loss” honom och rullade iväg bollen igen. Han lärde sig snabbt att det var betydligt roligare att komma tillbaka till matte än att springa iväg och ha bollen för sig själv. Här tycker jag att vi har en fördel med vår ras – många beauceroner verkar ha gott om samarbetsvilja och kommer gärna tillbaka för lek med matte/husse istället för att behålla föremålet för sig själv. Men alla hundar är olika och inte alla beauceroner har naturlig samarbetsvilja. Misströsta inte om du har en hund som inte har det ”av sig själv” – det går att jobba upp en betydligt bättre samarbetsvilja med lite tid och träning (och bra belöningar).

Så kom då Sigge hem till oss… vild, glad, galen, högtempererad, föremålstokig men med nästan noll intresse av att lämna tillbaka föremålet. Samarbete var inte riktigt hans grej, om man säger så. Åter igen började vi med att försöka ta bort alla chanser till självbelöning. Sen kunde han förstås ta en pinne och springa omkring med och då var det ju lite svårt att göra något när han redan hade pinnen, men ju bättre inkallningar vi fick, desto lättare var det att bryta honom, även om han oftast släppte pinnen innan han kom fram till oss. Han litade inte på att han skulle få behålla den.

Sen började jag träna inomhus för här var det inte lika frestande att kuta omkring med föremålet och det kom heller inte en massa andra störningar. Jag använde mig av riktigt gott godis (gärna mjukt, som korv, köttbullar etc. så att det går lätt för hunden att svälja och sen jobba igen utan någon direkt paus) och ett ganska tråkigt föremål (trasig tennisboll). Jag provade först med en hel tennisboll, men det visade sig snart att den var alldeles för tuggvänlig och rolig. Däremot var den trasiga bollen inte lika åtråvärd – den var väl inte lika kul, rullade inte så bra och var inte lika tuggvänlig…

Jag satte mig på golvet i hallen, slängde iväg bollen, Sigge for efter den och tog den och kom sen tillbaka med den… halvvägs. Han själv kom snällt ända fram men han släppte bollen ett par meter från mig, jag tror inte det var så mycket att han ville behålla den som att godiset lockade lite för mycket. Sen höll vi på så här ett tag (körde kanske 10 hämtningar på ett pass, några pass om dagen) och därefter började jag höja kriterierna, det vill säga att jag började kräva att han kom ända in med bollen. Jaha, men hur får man hunden att göra det om den nu inte kan det sedan innan? Ja, man väntar helt enkelt ut hunden, ger inget godis när den kommer, uppmuntrar med ett ”bra!” om hunden visar tecken till att vända tillbaka och hämta upp bollen igen. Ofta släpper hunden föremålet om man säger ”bra!” i det läget men det är bara att hålla inne godiset och vänta igen. Man kan säkert hålla inne det där ”bra!” också men jag tyckte att det kändes rätt att förstärka att han vände tillbaka och plockade upp föremålet igen.

Det tog inte Sigge många gånger att begripa att han skulle komma ända fram med bollen. Under ett par pass nöjde jag mig med det, därefter ökade jag åter igen kriterierna genom att kräva att han lämnade av i min hand. Det hjälpte väldigt mycket att Sigge var väldigt sugen på sin belöning och jobbade hårt på att få den.

Jag fortsatte att utveckla det hela inomhus, la på ett kommando (”tack”) för att han avlämnade i handen, använde roligare föremål, belönade ibland med kamp och sen godis. På köpet fick jag då även tränat in ett bra släppande; i början var det svårt att få Sigge att släppa när man kampade med honom men när han började koppla kommandot ”tack” till att få belöning så fick jag även släppandet att fungera riktigt fint.

Koncentrerad Sigge

Koncentrerad Sigge – numera när han gärna kommer tillbaka med bollen så är det en perfekt belöning att använda, eller bara en leksak att ha kul med, för den delen. 🙂  Foto: Martin Persson

Så småningom började jag även träna ett bra fasthållande, här hade jag stor nytta av hans numera väldigt positiva inställning till kommandot ”tack” och hans höga förväntning på belöning. Vid fasthållande-träningen använde jag mig också av omvänt lockande, det som ibland kallas ”Doggie Zen”, klickertränare började använda det här uttrycket för ca. 10 år sedan, det hämtades från zenbuddismens tro om att man ger upp något på jorden för att sen få en stor belöning i himlen. I praktiken betyder det att hunden lär sig att den måste avstå från något för att få något ännu bättre, t.ex. istället för att ta den tappade torrgodisbiten så sitter man kvar med ögonkontakt och får köttbulle istället. Ett annat exempel kan vara att hunden ligger kvar trots att man kastar en boll, för att sen få först godis och sen även springa och ta bollen, bara hunden väntar och lyssnar på förarens ”varsågod”.

Själv använde jag det så att Sigge (och även Garibaldi) fick lära sig att hålla kvar apporten/föremålet även om jag höll fram godis i en öppen hand. I början höll jag i apporten/föremålet så de inte tappade den om de släppte – för släppte gjorde de garanterat de första gångerna – sen lärde de sig att om de släppte greppet om föremålet så knöt jag handen och tog undan godiset. Det tog inte så väldigt många gånger för dem att inse att om de höll kvar greppet i föremålet så kom det ganska snabbt ett ”tack” från matte och de fick släppa greppet och istället ta godiset. Därefter har det bara varit att utöka det hela; svårare föremål, längre tid innan de fick släppa föremålet, jag har utmanat dem en del genom att dra i föremålet, peta till det och liknande – de vet ju att om de släpper så försvinner godiset.

Omvänt lockande

Omvänt lockande vid fasthållande av apport. Foto: Martin Persson

Man ska dock se upp lite med just omvänt lockande/Doggie zen för om man använder det för mycket och för länge så blir det inte längre en utmaning för hunden utan istället en hjälp, som gör det enklare för hunden när jag lockar än när jag inte gör det – jag såg det plötsligt på Garibaldis apportering där han höll kvar apporten utan problem ända in till mig om jag lockade med godis/boll men om jag inte hade något så kunde han släppa halvvägs… Hoppsan, det där var klantigt tränat av matte… bara att inse och ta till sig och sen snabbt ändra om träningen.

Att inte dra i kopplet

Det här är nog något av det svåraste att få rätt på, oavsett metod, om man ska se till vad man får höra att hundägare upplever som problem när de går kurs, eller om man läser på hundforum eller bara helt enkelt tittar på hundar och ägare lite här och var. Det finns de som säger att mjuka metoder inte fungerar, men jag har å andra sidan sett många förare som korrigerar sin hund ganska hårt när den drar och ändå drar hunden i kopplet i alla fall. En gissning är att det här är en sak som är väldigt lätt att råka slarva med, oavsett vilken metod man använder…. Hur många av oss har inte varit trötta en dag och därmed inte orkat bry oss om ett lätt drag i kopplet? Eller att man tappar uppmärksamheten på hunden en stund – man kanske är några stycken som går och rastar tillsammans och därmed går och pratar. Vips så har hunden fått belöning för att den drar i koppel – den kommer framåt lite fortare, kanske lyckas den även hinna nosa på något intressant, och obehaget att det tar emot i halsbandet verkar inte alls vara starkt nog att överstiga den positiva effekten av att komma framåt.

Så här vill man ju helst inte ha det när man går på promenad med kopplad hund...

Så här vill man ju helst inte ha det när man går på promenad med kopplad hund… Foto: Martin Persson

Hur gör man då för att lyckas? Ja, jag tror att det handlar om att man måste vara konsekvent, till 100 %. Vill man ha en hund som aldrig drar i kopplet så får man se till att hunden aldrig får någon som helst vinst av att dra i kopplet. Eftersom man inte är mer än människa och därmed benägen att göra fel ibland (åtminstone gör jag det) så blir det kanske inte lika konsekvent som man hade tänkt sig.

Dessutom är det här med att gå i koppel något som används ganska ofta, mer frekvent för de som bor i stadsmiljö, oftast något mindre frekvent om man som vi bor mitt ute på landet. Men även våra hundar måste vara kopplade ibland – när man möter bilar, cyklister, när man ska försöka få bröderna bus att inte busa. Och kopplet är många gånger ett bättre alternativ än att ”tjata sig blå”, men som sagt, det är lätt att man råkar låta hunden dra någon gång då och då. Här ser man verkligen effekten av variabel förstärkningsfrekvens – dvs. att man inte behöver belöna varje gång, utan att det till och med kan vara mer förstärkande att bara belöna någon gång då och då. Samma sak kan ses när hundar tigger vid bordet – det behöver inte alls vara så att de får smaka något varje gång de tigger, nej det räcker med att de får smaka någon enstaka gång, ändå tigger de lika intensivt (om inte till och med mer intensivt) än om de hade fått varje gång.

Nå, om man då vill jobba med mjuka metoder/positiv förstärkning vad gäller just koppelgåendet så gör man ungefär så här: Varje gång hunden drar stannar man, det ska ske omgående och inte när hunden dragit i 20 meter och man börjar tröttna… man kan dock själv välja en nivå på hur hunden ska bete sig innan ”gränsen är nådd”, dvs. får hunden lägga ett lätt tryck i halsbandet, eller måste den gå i helt slakt koppel. Försök dock undvika nivåer som ”hunden får dra i tre meter, sen får den inte dra mer”. Nog för att hundar är kloka och läraktiga men det där blir bara förvirrande för dem (och troligtvis för föraren också).

Sen ser man till att belöna när hunden går som den ska, dvs. utan att dra i kopplet. Använd en högvärdig belöning, det kan behövas då faktorerna som får hundar att dra i kopplet verkar vara rejält förstärkande, oavsett om det är ”komma framåt” eller ”nosa på intressant fläck” eller ”komma ifatt den roliga kompisen framför”.

Se bara upp så att du inte belönar en kedja där hunden börjar med ett felbeteende, får hjälp av föraren att bryta det och sen får belöning när den utför det korrekt. I början kan man belöna även när man fått hjälpa hunden, t.ex så kan man belöna om hunden inte står och ”hänger” i halsbandet när man stannat för att den drar. Att då belöna hos föraren gör ju att hunden bryter drag-beteendet, men om vi upprepar det här lite för många gånger så skapar vi snabbt en situation där hunden faktiskt får belöning för att dra och sen stanna när man håller emot. Det är också väldigt lätt att man stannar för att hunden drar, hunden kommer självmant tillbaka och går sen snyggt vid förarens sida eller i slakt koppel framför föraren. Det ser ju fint ut och man vill förstås gärna belöna det och det kan man också göra, i början….. men se upp för ganska snabbt har hunden kedjat ihop det till ”dra i kopplet, det tar emot, gå in snyggt vid mattes sida, få belöning” och så har man istället faktiskt belönat att hunden drar…

Ett sätt att undvika det här är att belöna innan hunden ens hinner dra. Men som sagt, det här verkar generellt vara en svår sak att få till riktigt bra. Här är klickern verkligen till nytta för det är ofta mycket lättare att hinna klicka vid rätt tillfälle än att få fram ett ord.

Om vi tar vårt lilla ”projekt” Sigge som exempel igen så hade han när vi fick honom en ganska ful ovana. Han drog inte så farligt i kopplet faktiskt, jo de första dagarna, men sen lugnade det sig. Däremot så kastade han sig i kopplet… när han fick syn på något som intresserade honom (och eftersom han är en hund med stort kontrollbehov så var det mycket som intresserade honom) så gjorde han det inte så enkelt att han bara drog, nej istället vräkte han sig fram till det han var intresserad av. Naturligtvis var vi inte beredda på det här och därmed fick han förstås vinst med beteendet ett antal gånger i början. Sen började vi lära oss att se vad det var som intresserade honom och kunde därmed ta spjärn när han kastade sig och istället för att han nådde fram så tog det bara stopp… Snopen blev Sigge men relativt snabbt insåg han att det inte funkade att kasta sig fram. I samma veva började jag försöka lära honom att be om att få kolla saker – tar man bort det som han såg som sin möjlighet att få undersöka saker när han var kopplad, så får man ju ersätta det med något tänkte jag och började försöka lära honom att om han la lite lagom tryck i halsbandet och visade vad han ville fram till så släppte vi fram honom. Det fungerade faktiskt förvånansvärt bra.

Idag är det tack och lov relativt sällsynt att han gör de här riktigt våldsamma rycken, vi köpte även ett ryckdämpande koppel som skonar både hans nacke och våra armar. Jag ska väl inte påstå att Sigges koppelgående är perfekt, men det är i alla fall betydligt bättre. De brister som finns kommer sig mer av att vi varit lite slarviga (inte 100% konsekventa, den saken är säker…) och det kan man ju inte skylla på metoden utan det är husses och mattes fel.

Det här var några tips om hur man kan jobba med positiv förstärkning i vardagslydnaden, jag hoppas att det kan vara till nytta, även om man inte kör helt ”klickerskt” så kan man säkert ha nytta av vissa bitar.

Sigge går fint vid sidan, i spänd förväntan på bollen.

Sigge går fint vid sidan, i spänd förväntan på bollen vilket får honom att se liiiite galen ut.  Foto: Martin Persson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s