Fyra busiga beauceroner

Beauceron – naturligtvis!


Lämna en kommentar

Garibaldi RLD N!

Garibaldi och jag har nu klarat av tre starter i rallylydnad nybörjarklass och han har därmed kvalificerat sig för titeln RLD N (jag har dock inte skickat in pappret ännu, måste göra det så titeln blir registrerad). Sista starten gjordes i Hörby på nationaldagen, den här gången tog jag bara med Garibaldi, eftersom Indi håller på med så mycket annat (agility, lydnad, bruks) så kände jag att just nu får rallyn vänta lite för hans del.

Som vanligt är det lite påfrestande att åka bil med Gari… det var drygt 40 minuter till Hörby och han började pipa och hetsa i bilen redan efter 10-15 minuters resa… Sen slarvade jag och gick iväg och anmälde mig när jag väl hade parkerat bilen, nästa gång ska jag göra annorlunda, ska vara ute i god tid och parkera och sen sitta kvar i bilen en stund till han stressar ner, därefter ta ut honom en stund och först därefter gå och anmäla mig.

Nu hade jag näst sista start i vår klass så Gari hann ändå stressa av innan det var vår tur, men det märktes att han hetsat mer än vanligt idag för han var segare är normalt. Det var mulet och lite regn en stor del av förmiddagen, vi slapp dock åskan, sen lagom till vi skulle in på planen så kom solen fram… hade varit skönare med mulet tycker jag men det gick ändå helt ok, jag var säker på att vi inte gjort några större misstag, men samtidigt trodde jag att poängen skulle bli avsevärt lägre denna gången.

Även Helene och Ciel var med i vår klass och sen var det ett par beauceroner till, så rasen var väl representerad på den här tävlingen. Det slutade med att jag och Gari kom på 5:e plats med 96 poäng (betydligt bättre än jag hade väntat mig) och Helene och Ciel kom på 3:e plats med 97 poäng, det var dessutom deras debut i rally!

I fortsättningsklass vann Annica med Kompiz och Robban med Kaiza kom trea, så det var bra utdelning för beauceronerna! Mycket roligt!

Jag köpte en fin uppflyttningsrosett till Garibaldi och så poserade vi lite, tack Helene för hjälpen med fotograferingen!

Nu siktar vi på start i fortsättningsklass under sommaren, så får vi se hur det går. 🙂

Garibaldi RLD N

Garibaldi RLD N


1 kommentar

Deprimerande

Ja, rubriken avser framför allt valet igår… jag kan tyvärr inte dra någon annan slutsats än att en stor del av svenska folket är naiva och/eller dumma i huvudet på riktigt… varför skulle annars SD få så många röster?! I området där vi bor fick de ”bara” 18%, vilket i mina ögon är 18% för mycket men jämfört med andra områden där de hamnade på över 30% så känns det ju nästan uthärdligt med 18%. Vad är det för fel på folk?!? Jag är verkligen inte speciellt intresserad av politik, har inte tittat på en enda valdebatt, inte läst partiprogram etc. utan mest läst lite nyheter här och där, men man behöver ju faktiskt verkligen inte vara politiskt intresserad och heller inget geni för att inse vad SD står för. Åh, nog försöker de dölja det genom nån sorts polerad fasad, men jag känner vingslagen från 30-talets Tyskland sväva i bakgrunden som ett spöke… eller kanske är det stöveltrampet man hör…. är det dit vi vill? Fattar folk verkligen inte eller kan det vara så jävla illa att folk vill ha ett sånt samhälle?!?

Min kära make säger att det beror på att folk är missnöjda och känner att enda sättet att visa det ordentligt är att rösta på SD… vad nu det skulle leda till begriper jag dock inte. Om något är helt åt helvete så blir det väl för fan inte bättre av att man väljer något ännu värre?!? Fy för satan, rent ut sagt. Så, nu har jag svurit klart och mer politik än så här lär det inte bli i den här bloggen.

Ett helt annat ämne, inte alls viktigt i det stora hela men som ändå upptar mycket av mina tankar idag, är hundträning, eller snarare tävling. Mer specifikt tävling med Garibaldi. Jag var dum nog (kan jag i efterhand konstatera) att anmäla till Åhus BKs lydnadstävling som ägde rum igår, efter att ha tränat rätt mycket senaste veckorna, fått kommendering av Martin, kört mycket tävlingsmässiga kedjor, fått filmat ett pass som såg riktigt fint ut… kort sagt så hade jag vissa förhoppningar om att vi kanske skulle kunna göra en hyfsad tävling, inte med uppflyttningspoäng men ändå så att det kändes bra och jag fick se vad vi behöver träna på.

Vi måste ju tyvärr avstå platsen då Gari inte ligger om jag gömmer mig, men det är som det är och jag vill inte att det ska hindra oss, vi kan köra vidare ändå tycker jag. Men igår stod det smärtsamt klart för mig att antingen måste jag radikalt försöka ändra på något eller så pensionerar jag Garibaldi så här vid 7 års ålder och satsar enbart på Indigo istället…

Det hela bottnar i att Gari avskyr att tävla – eller snarare, han avskyr att göra något med mig när jag är nervös. Han är EXTREMT känslig – igår såg jag det väldigt tydligt. Ändå var jag inte alls så nervös som jag kan bli; jag fick i mig frukosten med god aptit (inte alltid jag har lyckats med det innan tävling tidigare) och jag kände mig relativt i form för att tävla. Men när vi skulle gå ut till bilen så vägrade Gari att följa med…. han stod i hallen och ville inte följa med ut genom dörren… redan hemma hade han alltså märkt av min nervositet.. . Han följde med när jag lockade lite men utanför dörren stannade han igen och ville inte gå. Jag kunde lagt ner redan där, inser jag i efterhand. 😦

Vi var fyra startande, jag drog startnr 2, sittandet i grupp var först och jag kände ändå att ”det här ska vi greja”. Var tydlig när jag lämnade G men när jag vänder mig om så står han upp…. sen stod han snyggt och prydligt hela momentet, rörde inte en tass men vad hjälper det?

Resten av tävlingen fortsatte i samma stil. Vi nollade hopp-apport, rutan, borde nog nollat fjärren men tror vi fick 5, snäll domare. Metallapporten och vittringen var undantagen, där fick vi 9 resp 8.5… i övrigt var det 5 och 7 som gällde tror jag.

Jag var riktigt ledsen när jag gick av planen, ledsen på hela situationen, jag skämdes över att ha gått ut på planen och visat upp en hund som såg ut som han aldrig hade ens tränat vissa av momenten och som verkligen inte såg ut att ha kul. Jag tror att om jag hade gått in med Indigo så hade han fått ungefär lika bra poäng, trots att det är flera moment han inte kan. Han hade förmodligen varit entusiastisk i alla fall och tyckt att det var roligt. Tack gode gud att han är en stabil kille som fullständigt skiter i att matte är nervös – ja, vi har ju inte tävlat så helt säker kan jag ju inte vara men jag har varit rejält nervös på utställningarna och han har varit precis som vanligt – han är mycket lik Kenzo i det fallet, Kenzo brydde sig heller aldrig om ifall jag var nervös. Faktiskt inte Chili heller; för Chilis del var det hans osäkerhet i gruppmomenten som ställde till det och så här i efterhand kan jag tycka att jag nog inte borde slutat tävla honom utan istället fortsatt och kört men hoppat över gruppmomenten…. lätt att vara efterklok och det här var ju synnerligen ett sidospår men det har helt enkelt blivit en massa tankar och funderingar senaste dygnet.

Ja, jag erkänner att jag är ganska ledsen just nu… jag har en hund med fin kapacitet men med en mentalitet som bara inte fixar att jag är nervös. Att jag ska sluta vara nervös är nog bara att glömma – även om jag skulle kunna träna upp mig till att vara mindre nervös så kommer jag nog aldrig att vara helt lugn. Så hur löser man det? Säg inte ”ta nya tag” eller ”ni fixar det nästa gång”… så enkelt är det inte. :-/

Just nu tar jag träningspaus med Gari och koncentrerar mig på Indi istället. Har varit ute och tränat ett pass lydnad ikväll och han är verkligen ett litet lyckopiller. ❤

Jag kommer säkert att vara nervös även när jag ska tävla med Indigo men samtidigt längtar jag jättemycket efter att komma ut på tävlingsplanen med honom, det ska bli otroligt roligt… 😀

Nästa vecka börjar Indi och jag för övrigt kurs, Agility Foundations som hålls här hemma i träningshallen av instruktör Ida Pettersson, det ska bli jättekul!


Lämna en kommentar

2013

På det stora hela får man nog säga att 2013 varit ett bra, om än omtumlande och hektiskt, år för oss. Mestadels positiva saker har hänt och vi hoppas väl att trenden håller i sig under 2014. En snabb tillbakablick över året som gått kommer här:

Januari:

Det blev en rejält kall och snöig vinter med underbara vinterdagar där solen strålade i den gnistrande snön. Största händelsen under januari var att min brorsdotter Aino föddes. ❤

Snörik vinter

Snörik vinter

Februari:

Ganska händelselöst, jag åkte på en rejäl förkylning, Gari och jag tränade agility i ridhus och vintern fortsatte vara kall och snörik. Martin jobbade sin sista månad nere i Huskvarna.

Vackra vyer

Vackra vyer

Chili och Sigge väntar snällt medan jag fotar

Chili och Sigge väntar snällt medan jag fotar

Finaste älsklingen!

Finaste Garibaldi!

Mars:

Nu började det hända saker… efter mycket funderade bokade jag en efterlängtad valp. Eva på kennel Silogården var till stor hjälp med att hitta en bra kull efter de förutsättningar jag sökte. En harlekinhane hoppades jag på, men man vet ju aldrig så det var bara att vänta. Martin började jobb hemifrån med ett stort projekt tillsammans med kollegor i USA.

Vintern hänger kvar och är långdragen men våren börjar ge sig till känna lite i alla fall och vi njuter allihopa.

Tre grabbar som myser  i vårsolen

Tre grabbar som myser i vårsolen

April:

En riktigt händelserik månad. Det föds valpar hos kennel La Noé d’Orient i Frankrike och till min glädje blir det tillräckligt många harlekinhanar så en av dem ska bli vår!

Garibaldi och jag är flitiga, vi tränar agility i ridhuset så länge hinderna är där, sen börjar vi tävlingskurs i agility på Linköpings BK och vi tävlar lydnadsklass 2, efter låååångt uppehåll och nu äntligen med fina resultat på de två starter vi gör (en tävling blev inställd)!

Dessutom hittar vi en intressant gård nere i Skåne och i slutet av april åker vi ner och tittar på den och fastnar direkt, trots att den verkligen inte är i bästa skick.

Inkörseln till den fyrlängade gården

Inkörseln till den fyrlängade gården

Gården från väster

Gården från väster

Maj:

Full fart framåt! Det blir klart att vi får köpa gården! Spännande och nästan overkligt!

Garibaldi och jag tävlar ytterligare en gång och lyckas ta LP2!

Det blir klart vem som blir vår valp och jag kommer fram till att han ska heta Indigo.

Gården blir besiktigad utan större katastrofer.

I slutet av maj åker Inger, Karin, Eva och jag ner till National d’Elevage i Gien, Frankrike. Träffar massor av fina beauceroner, bland annat Indigos pappa Flash Gordon samt hans ägare och tillika Indigos uppfödare, väldigt roligt att träffas! Vi har en kanonkul resa och allting går bra förutom att Karin blir matförgiftad. Chili fyller 11 år och är pigg och glad trots sin spondylos.

Uppfödarklass, inte riktigt som här hemma, alla uppfödare inne och har med sig poäng beroende på hundarnas resultat, ju fler meriterade hundar, desto fler poäng eller nåt sånt. ;)

Uppfödarklass på NE, inte riktigt som här hemma, alla uppfödare inne och har med sig poäng beroende på hundarnas resultat, ju fler meriterade hundar, desto fler poäng eller nåt sånt. 😉

Mina tre härliga reskamrater! Notera mörka molnen i bakgrunden, det var en rejäl hagelskur som drog förbi strax innan fotot togs

Mina tre härliga reskamrater!

Juni:

Största händelsen är att jag och Eva åker ner till Frankrike – timingen är helt otroligt bra och hennes inlånade tik Wilma (från hennes egen uppfödning) som ska paras med en hane hos just Indigos uppfödare löper lagom till det är dags att hämta Indigo och jag får även införseltillståndet i tid!

Vi har en suverän resa, även om vägen är lång och vi sträckkör ner, förutom några timmars sömn på en mack. Vi har sen en härlig vecka med tre bra parningar mellan Wilma och Eliott, vi bor på hotell med Indigo som sköter sig strålande och vi turistar lite och köper champagne. Även hemresan går som en dans, Indi är underbart enkel och jag är lycklig över min underbara lilla fläckis. ❤  Jag vill rikta ett jättestort tack till Eva som gjorde att hela grejen med att hämta valp i Frankrike faktiskt inte var så komplicerad!

Garibaldi och Sigge fyller 6 år… tiden flyger verkligen!

Avslappnad Indi, har redan koll på den klassiska beauceron-stilen

Avslappnad Indi på hotellet, han hade redan koll på den klassiska beauceron-stilen

"Vadå kliva ur buren, jag trivs ju här!"

”Vadå kliva ur buren, jag trivs ju här!”

Fönster i lite nyare stil, skapade av Marc Chagall

Fantastiska fönster i katedralen i Reims

Förspel, typ.... ;)

Wilma och Eliott – förspel, typ…. 😉

Juli:

Vi får nycklarna till gården och har svårt att fatta att vi verkligen ska bo där… vi vandrar omkring och tittar på allting och försöker förstå det hela. 🙂

Jag börjar min semester men Martins projekt drar tyvärr ut på tiden och medan han jobbar och sliter så försöker jag måla och fixa så mycket som möjligt uppe i Solgläntan inför att vi ska sälja.

Garibaldi börjar inse att Indigo är en kul lekkamrat och de två röjer som tokiga i trädgården varenda dag det är fint väder. Indi visar sig vara precis så lättsam och enkel som han var när jag hämtade honom. Han sover lugnt om nätterna, kan vara ensam i köket även om vi fixar med annat och är överlag en underbar liten krabat. Efter en lång kall vår blir det tack och lov en underbar sommar med massor av fint väder, härligt!

Snäll Garibaldi brukar ha valp hängande i svansen ibland...

Snäll Garibaldi brukar ha valp hängande i svansen ibland…

Smidig liten skruttvalp! :D

Smidig liten skruttvalp! 😀

Allra sötaste Indigo

Allra sötaste Indigo

Augusti:

Vi tillbringar ett par långhelger nere på gården och börjar bo in oss. Först känns det lite konstigt men ganska snabbt känner vi oss hemma. Hundarna älskar innergården. 🙂

Det fina vädret fortsätter även in i augusti.

Mina härliga Linköpingskollegor bjuder mig på kräftskiva i en stuga en bit från stan och vi har en jättetrevlig kväll.

Avskedskräftskiva

Avskedskräftskiva

wpid-20130817_164558.jpg

Bästa vänner ❤

Fyra utslagna grabbar

Fyra utslagna grabbar

Innergården samt nya hundbilen

Innergården samt nya hundbilen

Vardagsrummet - det behövs lite möbler... ;)

Vardagsrummet – det behövs lite möbler… 😉

Grabbarna vill följa med mig

Grabbarna bakom galler på innergården

September:

Jag flyttar ner ”på riktigt” fast med bara en liten mängd möbler och prylar så jag klarar mig. Martin blir kvar i Linköping för att fixa med huset inför försäljningen. Jag tar med mig Sigge, Kenzo och Chili medan Indigo och Gari får stanna hos Martin eftersom jag inte kan lämna Indi hur länge som helst och där Indi är där är också Garibaldi. Saknar mina grabbar rätt mycket, alla tre….

Jag börjar jobba på Combitechs kontor i Kristianstad och får låna ett rum så länge då mitt rum varken har möbler eller datanät. Lite spännande och lite läskigt att börja på nytt kontor men jag blir väl mottagen och det känns helt ok.

Indigo debuterar i utställningsringen på Nordskånska KK ”Gröngölingsutställning”. Han sköter sig fint, speciellt med tanke på att vi knappt miljötränat med massor av hundar överhuvudtaget…

wpid-20130915_184406.jpg

Vackert landskap

wpid-20130913_073615.jpg

Chili, Kenzo och Sigge på promenad

wpid-20130909_063433.jpg

Utsikt upp mot byn

wpid-20130911_191947.jpg

Underbara höstdagar!

Oktober:

Martin flyttar ner lite mer permanent, men fortsätter att fara fram och tillbaka mellan Skåne och Östergötland. Indigo och Garibaldi stannar hos mig och det funkar fint att lämna Indi några timmar, jag jobbar delvis hemifrån och är som mest halvdagar på jobbet när inte Martin är hemma.

Det strålande fina höstvädret fortsätter och vi njuter alla av det. Chilis kullbror Pike får somna in pga en tumör i mjälten och jag funderar ofta över hur länge vi kommer att få ha kvar Kenzo och Chili – det är bara att vara tacksam för varje dag som de är med oss.

wpid-2013-10-06-18.32.30.jpg

Backen ner från Olseröds by

wpid-2013-10-03-14.37.03.jpg

Bästa kompisarna har dragkamp

wpid-20131003_133404.jpg

Solbadande grabbar i underbart höstväder

November:

Årets enda riktiga katastrof inträffar när Garibaldi blir förbannad på Måns-Oskar och biter honom illa. Prognosen ser inte bra ut och vi väljer att låta Måns-Oskar somna in. Det här tar oerhört hårt på mig och jag klandrar fortfarande mig själv för att jag förmodligen var delaktig i att utlösa attacken (eftersom jag matade katterna från bordet och Gari inte alls gillade det). Det tar tid för mig att släppa det och även att hitta tillbaka till mitt goda förhållande till Garibaldi, men det är väl tyvärr bara att inse att såna här saker kan hända när man har djur.

Solgläntan är till försäljning via mäklare, det ser hyfsat lovande ut på visningen och så småningom drar budgivningen igång och stiger riktigt bra.

Garibaldi och jag debuterar i lydnadsklass 3 i Skurup, ganska dåligt resultat då vi avstår platsen samt nollar ett antal moment men det kändes helt ok att tävla ändå.

Kenzo fyller 13 år, älskade gammelmannen!

Min fina Måns-Oskar, sommaren 2007

Min fina Måns-Oskar, sommaren 2007

December:

Vi adventspyntar gården och det blir riktigt fint.

Kontraktet för Solgläntan skrivs på och äntligen kan vi beställa flytt. Den 12:e december kommer våra möbler ner och det blir lätt kaos lite här och var. Vi kämpar på med att få ordning och det BLIR faktiskt klart till jul.

Kenzo får problem med en tand och det slutar med operation. Nervöst men han klarar det bra, får dock hosta efteråt precis som för knappt två år sedan, förhoppningsvis går den över inom några veckor.

Julen firas med Martins föräldrar och är synnerligen lugn efter all stress innan. Mellandagarna är ännu lugnare; vi slappar, äter god mat och går långa promenader med hundarna.

När det här skrivs är det nyårsaftons kväll, vi ska fira i lugn och ro här hemma och hoppas på att det inte smäller alltför mycket – svårt när man flyttat till nytt ställe och inte vet alls hur det brukar vara.

Ljusslinga på stallet

Ljusslinga på stallet

Vardagsrummet från innergården

Vardagsrummet från innergården

Pyntat

Pyntat

wpid-20131212_094535.jpg

Kaoset den 12 december när allting flyttats ner från Linköping

wpid-20131223_144219.jpg

Vardagsrummet julpyntat

wpid-13876637632641.jpg

Vi önskar alla en underbar och avkopplande jul med det här julkortet.

wpid-1388009356678.jpg

Ett litet julkollage

wpid-13879056157721.jpg

Vår fina gran samt i bakgrunden akvarierna, både det lilla provisoriska och det stora som fiskarna ska flytta över i snart

GOTT NYTT ÅR!!


Lämna en kommentar

Debut i lydnadsklass 3

I söndags debuterade Garibaldi och jag i lydnadsklass 3 i Skurup. Vi var inte mindre än tre beauceroner i klass 3 och en i klass 1, kul! Jag är inte direkt bortskämd med att det är så många andra beauceroner när jag tävlar så det var väldigt trevligt. 🙂

Som vanligt var jag nervös, inte för att jag vet varför. Jag valde att avstå platsen eftersom jag är helt säker på att Gari inte ligger kvar om jag går och gömmer mig, inte när det finns en massa främmande hundar runt omkring och definitivt inte när vi inte tränat det på jättelänge (alltså tillsammans med andra hundar – ensam ligger han lugnt). Tänkte att sitt i grupp klarar han nog men tji fick jag… när jag vände mig om så stod han upp… där rök 20 poäng, jaja. Så klart mitt fel som förväntade mig att han skulle klara av att sitta i grupp när vi inte tränat det nästan alls. Han stod dock kvar stilla på sin plats hela tiden (han tog nog ett steg i början för han var lite längre fram jämfört med de andra) så hade jag bara fått honom att sitta lugnt när jag lämnade så hade han nog suttit hela tiden. Träna, träna, träna. 😉

Jag hade startnummer 4 och det kändes rätt ok att gå in på planen. Fria följet var inte jättebra, han var lite ofokuserad och i nån stegförflyttning satte han sig inte i halten… såg mest frågande ut. Sitt under gång kändes bra, men vi fick nerdrag på att han satte om, inget jag är medveten om att han gör men det kanske var något som råkade hända just nu. Ska filma det och se om jag ser något sånt när vi tränar. Inkallningen – alldeles för lång stoppsträcka, synd, han kan stanna mycket snabbare.

Rutan har vi kört mycket sista veckorna eftersom jag upplever att han inte är helt säker. Nu sprang han fint ut, men kom in från sidan (vänster) något som jag märkt att han gör rätt ofta även vid träning, så det är något jag måste ta tag i och träna om. Men jag var nöjd att han hittade rutan när det väl kom till tävlingsssituation. Vi behöver även träna ingången vid sidan då jag fick ge ett fot-kommando för att stoppa upp honom.

Hopp-apport har vi heller inte tränat på länge och det märktes direkt, hoppade ut bra (fast lite dåligt tryck), tog apporten och… gick tillbaka vid sidan om hindret, jag hann tyvärr inte reagera och styra honom med handtecken eller extra kommando. Onödig nolla på det.

Metallapporteringen var bra, vi fick nerdrag på ingången, vet inte om domaren tyckte det var för långsamt, han saktar alltid av lite i ingången och jag kan helt enkelt inte få bort det så det får banne mig vara så. Inte alla domare som drar på det. 😉

Vittringsapporteringen var mycket spännande – vi har aldrig kört det ”på riktigt” – dvs. med någon som lägger ut pinnarna åt oss utan bara kört själv hemma på gården. Däremot har vi tränat det flitigt senaste veckorna och det märktes direkt – Gari gick ut, i en vid båge vänster och jag tänkte först att ”nu missar han dem”, men det visade sig att han använde vinden (som kom från höger) och helt enkelt jobbade sig fram till pinnarna i vinden, plockade upp en pinne och kom in, lite dåligt tempo in vilket vi fick avdrag för men RÄTT PINNE och det lilla tugget drog domaren inte för. Duktig Gari!

Slutligen fjärren och här märktes vår dåliga träning mycket; han var ofokuserad och förmodligen lite trött i huvudet av alla intryck och jag fick använda många kommandon för att få honom att skifta. Alldeles för många kommandon, så här nollade vi. Synd, vi kunde haft en 5:a på fjärren, en 8 på apporteringen och en 10 på sitt i grupp och då hade vi landat på 220 poäng, men nu blev det väldigt blygsamma 156 poäng. Jaja, som debut räknat, med tanke på att vi verkligen inte tränat vettigt, så var det helt ok. 🙂

Vann klassen gjorde Susan och Grand Lutin Zenta – kul med en beauceron som klassvinnare! De fick ihop 243 poäng och hade bara ynka 13 poäng kvar till ett förstapris, så de ska nog fixa det framöver.

Själv vet jag att jag måste träna mer i miljöer med mycket hundar, folk etc för att få momenten stabila. Det är en sak att ha fina moment hemma på gården i lugn och ro, men en helt annan sak att ha det med en massa saker runt omkring. Nå, bara att jobba på. Kul ändå att ha kommit ut och tävlat, det kändes riktigt bra när jag åkte hem och det är väl det viktigaste.


Lämna en kommentar

LP2… lite i efterskott

Tiden flyger iväg och jag har inte hunnit blogga senaste veckan kom jag just på…

Förra helgen tävlade Garibaldi och jag vår sista gång i klass 2. När jag tidigare i våras fick min aha-upplevelse och insåg att vi behövde träna på att tävla och att det enda sättet att göra det faktiskt var genom att… just det…. tävla… anmälde jag oss till fyra tävlingar under våren. Den i Boxholm blev inställd men resten blev som tur var av – svårt att träna på att tävla om tävlingarna blir inställda liksom….

Sist ut var nu alltså tävlingen i Mjölby förra helgen. Vi var väldigt få ekipage, 2 i vardera klass 1, 2 och 3 samt en i elit… Jag drog startnr 2 och på vägen ut till planen kändes det att Garibaldi var VÄLDIGT taggad. Vädret var soligt och fint men ganska blåsigt och jag vet inte om det var det eller bara överskottsenergi samt att han börjar känna igen rutinerna som gjorde honom pigg och galen…

Jag var i alla fall lite orolig för hur stökig han skulle vara på platsliggningen men det enda som hände var att han redan i början vek in framtassarna, en i taget, och när han gör det så flyttar han rumpan… Resten av tiden låg han stilla förutom att huvudet gick åt alla håll, han skulle kolla in allting intressant som hände runt omkring, utom hunden som låg bredvid honom, den ignorerade han (ett beteende jag verkligen gillar). En 8:a lyckades vi få på platsen, vilket var en halv poäng bättre än tävlingen förra helgen, samma domare var det men den här gången slapp vi nerdrag för många kommandon vid nedläggandet, jag drog helt enkelt i med ett ”ligg” direkt och Gari la sig utan tjafs.

Känslan när vi gick in på planen sen var bara så himla härlig! För första gången kändes det nästan exakt som det gör på träning och det var helt underbart! Vi lyckades även denna helgen få en 9:a på fria följet, en bedrift med tanke på att mina hundar sällan går ett snyggt fritt följ… 😉 Den här gången missade vi heller inte läggande under gång utan satte det med en 10:a, skönt! Däremot hade vi lite slarvfel på apporteringen – han landade som vanligt med tassarna på apporten men inte nog med det… han TAPPADE den ur munnen när han plockat upp den och fick ta upp den igen, som tur var gjorde han det av sig själv, utan dk och i farten men ändå… lite VÄL slarvigt. Han slog också i hindret på uthoppet så det tjongade i det – detta är alltså samma hund som väldigt sällan river de tunna lätta agilityhinderna… 😉

Slutligen så slarvade han i fjärren, var faktiskt så pass taggad att istället för dk som förra tävlingen så fick vi istället att han satte sig INNAN mitt kommando på andra skiftet. 😉 Fast det där är ett fel som jag snarare är nöjd med… att han var så laddad att han faktiskt satte sig innan kommando är ju ett bra kvitto på känslan vi fick till den här gången! Så underbart!

Jag var inte säker på att vi hade klarat ett 1:a-pris men å andra sidan… vi hade ju två sedan tidigare så skit samma egentligen. Men det visade sig att vi fick ihop 168,5 p och vann gjorde vi dessutom (vår medtävlare fick ihop 166 poäng så det var synnerligen jämt och det var kul att vi båda fick 1:a-pris!).

Så…. på tre tävlingar, som egentligen bara var till för att träna känslan och samarbetet under tävling, så har vi alltså tagit tre 1:a-pris och även klassvinst varje gång! Underbara hund och faktiskt ger jag mig själv en klapp på axeln också som lyckats få mina dåliga tävlingsnerver att bete sig lite bättre, åtminstone tillräckligt bra för att Gari ska känna att vi faktiskt är ett team när vi går in på planen.

Jag hade inte tänkt ansöka om LP2, men sen ändrade jag mig – jag vet inte hur det kommer att gå framöver men nån titel ska väl hundstackaren ha…. så nu har jag ansökt om LP i alla fall. 😉

Nu måste jag verkligen ta tag i det här med att träna dold platsliggning – hemma funkar det hur bra som helst, härom veckan låg han 4 minuter och rörde sig inte alls men så fort vi är på klubben och det är andra hundar runt omkring så tappar vi stabiliteten. Det enda som kan göra det bättre är ju träning och åter träning men det är så jäkla segt eftersom vi MÅSTE åka till klubben eller andra ställen med mycket andra hundar (eller möjligtvis andra störningar) runt omkring för att träna det. Men det är väl bara att ta tag i det, för så länge jag bara funderar på det så lär inte momentet träna in sig själv…. 😉


Lämna en kommentar

Mycket på en gång

Det har inte blivit så mycket bloggat på några veckor nu, det beror förvisso mer på att det händer för mycket än på att det inte händer något att blogga om…. våren är en hektisk tid och när man har två intresseområden (hundträning och trädgård) som båda blir väldigt intensiva så fort vintern försvunnit så blir det lite svårt att få tid till något mer. Förvisso går hundarna alltid först, men även trädgårdens och växthusets växter är ju levande varelser som förtjänar att tas om hand, så lite konflikt kan det bli när det handlar om vad man ska prioritera.

Hur som helst – på hundfronten så började det med att vi flyttade alla agilityhinder, från Staby ridhus där vi tränat i vinter, tillbaka till klubben. Passade på att träna lite den kvällen, planerna var blöta men parkeringen var helt ok. 😉 Blev blandat lydnad och rally.

Sen hade vi en träningsträff förra tisdagen med Lydia och hennes fina working kelpie Dingo, det blåste halv storm och konerna som vi ställde ut för eliten (som L och D kör) blåste iväg över halva planen. 😉  Gari gick finfint, hur taggad som helst och låg även en bra plats.

Vidare har tävlingskursen i agility dragit igång, det var första gången förra måndagen och ikväll var det andra tillfället – vi kör med instruktör varannan gång och utan varannan, den instruktörslösa gången har vi fått övningar som vi ska träna på och så ska vi filma en av våra rundor.

I söndags var det dags för tävling igen, jag anmälde ju oss till flera lydnadsklass 2 eftersom jag inte hade en aning om ifall vi skulle klara det eller inte, samt att vi verkligen behöver träna på att tävla. Den här gången var det hemmaplan och jag borde inte varit nervös – vi är ju liksom redan uppflyttade – men det var jag ändå. Så, nyttig träning blev det. Gari låg en bra plats, men det krävdes tre kommandon för att få honom att lägga sig – jag ska nog testa att skippa ”plats” och bara säga ”ligg” nästa gång och med lite mer tryck i så han faktiskt lyssnar. Sen tyckte jag att han låg fint, mycket bättre än han brukar faktiskt, knödde in frambenet så som han gör, nosade pyttelite en gång och när det var typ 20 sekunder kvar så vägde han över på ena skinkan och la även ner hakan i backen. P0ängen blev pga de här sakerna inte så hög, 7.5 fick vi men jag var MYCKET nöjd med platsen ändå, för det här var som sagt den bästa plats han legat på väldigt väldigt länge. Så bara det var en vinst. 🙂

Sen gick själva programmet helt ok, jag tyckte att han var lite loj emellanåt, men vi fick fina betyg faktiskt – bland annat 9 på fria följet! Undrar om jag haft det med någon hund tidigare? Läggande under gång nollade vi dock – vete katten vad som hänt med det momentet för nu har det strulat två gånger på tävling och jag tror att det strulade även på träningen förra veckan (men det minns jag inte helt säkert). Det är ju fånigt nog ett sånt moment som Gari kunnat hur länge som helst… skumt det där. Tur ändå att det bara är koeff. 1 på det momentet 😉  men vi måste ju få det att funka igen liksom.

Vi fick två 10-poängare också! Rutan och hoppet, härligt! Slutresultatet blev 166 poäng (mest pga de låga poängen på platsliggningen, som ju har koeff. 4) och dessutom vann vi klassen! 😀  Lite fånigt är det ju ändå – jag anmälde till en massa tävlingar för att vi behövde träna på att tävla eftersom det gått skitdåligt innan och nu har vi tävlat två gånger och fått 1:a-pris och klassvinst båda gångerna… 😉  Jaja, bra träning blir det ju och jag kanske kan börja slappna av så småningom. Dessutom har det här visat väldigt tydligt hur mycket som hänger på MIN attityd – kan jag vara någorlunda i balans så gör Garibaldi det han ska. Det är både en fördel och en nackdel att ha en hund som är så samstämmig med mig; för det mesta är det underbart men när mina nerver ställer till det för oss så är det inte riktigt lika lyckat. Hur som helst hade jag inte velat ha honom annorlunda, han är underbar, min fina Garibaldi. 🙂

Förutom hundträning så har jag alltså sysselsatt mig en del i trädgården, i söndags planterade jag om ett antal tomat- och gurkplantor, tog ner bubbelplasten i växthuset och städade upp där så att tomat- och gurkplantorna fick plats. Har även ett antal småplantor av chili och aubergine, men de är lite för små ännu så de får växa till sig en vecka till tror jag.

Vädret har blivit bättre och bättre, nu är det ju 1:a maj i morgon och därmed ledig dag och väderprognosen visar på sol – härligt! Ska försöka ägna dagen åt trädgården men med lite inslag av hundträning.

Vi var för övrigt iväg en sväng till stan i lördags för att handla blommor och jord samt att vi åt middag hos Martins föräldrar, under tiden kom det en regn/hagelskur och när vi kom hem så visade det sig att det förmodligen även hade åskat, för Sigge var stressad och Kenzo var superstressad… Sigge hade inte ställt till något, det gör han ju inte, han gömmer sig bara och sitter och darrar, men Kenzo hade bitit eller krafsat sönder båda hundbäddarna i köket. Tur i oturen att han just nu går med tratt, för det gjorde att han inte kom åt att bita sönder något annat… Bäddarna (som är billiga Bia-kopior) fick lagas med svart vävtejp men lär behöva bytas ut snart ändå. Så ledsamt att han är så rädd och att han blir så ”galen” – det är förvisso lika synd om Sigge när han är rädd men han blir ju i alla fall inte destruktiv och det är ju nog bättre både för honom och omgivningen. Kenzo har ju bland annat slitit sönder nätet i hundgården och hur bra är det för tänder och tassar, liksom…. Usch, inte kul. Hoppas verkligen att det blir en sommar utan alltför mycket åska, för annars vete katten vad som händer.

Kenzo har för övrigt börjat tackla av känns det som… han blir 12 1/2 år nu i maj och det märks rätt mycket. Vi får se, jag hoppas att han i alla fall håller sig pigg över sommaren så han får njuta av att ligga ute i solen och ha det bra (och slippa åska) för han älskar verkligen att slappa på altanen och steka sig i solen. Han är inte dålig på något sätt, men han känns riktigt gammal nu och jag undrar om det är sista sommaren vi får med honom. Mycket ledsamt men det spelar ju ingen roll hur ledsamt det än är, man måste tänka på hundens bästa. Men det skär i hjärtat att skriva det här. Fina rara Kenzo.

Gammelpojken Kenzo myser!

Gammelpojken Kenzo myser – han älskar att ligga i fackverket till altanen… 😉 undrar vad han kommer att tycka när vi bygger klart altanen…. (när nu det blir av)

 

Igår var det åter igen dags för agilitykurs, den här gången utan instruktör. Tyvärr kom jag lite sent då vi först hade tävlingsmöte för en tävling som jag ska vara tävlingssekreterare på, så de hade hunnit köra en övning när jag anslöt men jag tror inte jag missade så mycket. Vi skulle filma en sekvens under kvällen, valfri och vi fick inte göra om den, jag valde helt enkelt att få filmat första försöket, vilket var en relativt enkel bana men med ett blindbyte och det är vi ju inte superbra på – eller rättare sagt JAG är inte så bra på det och visar jag fel så gör Gari fel. Den här gången lyckades jag dock förvånansvärt bra och det hela gick smidigt. Efterföljande övningar gick lite blandat och visade bland annat på att:

  • Jaako-svängar är jag inte nån stjärna på.
  • Visar jag rätt så gör Gari rätt så långt han bara kan.
  • Han drar iväg rejält på externbelöningen (boll) och får jättefin upploppssträcka, kul!
  • Icebug-kängorna är helt okej att springa med på lite lagom halt gräs och mycket bekvämare än mina fotbollsskor.
  • Blindbyte är svårt för man måste hålla rätt på fötter, händer, hinder och hund… puh. 
  • Linser är bättre än glasögon när det regnar…  😉

Kul och trevlig kväll som vanligt, det enda som stör mig lite är att det känns som att jag aldrig kommer att kunna se var det är lämpligt att göra olika byten, svängar etc.  Det är verkligen jättesvårt, eller så har jag helt enkelt inte nån riktig blick och talang för det…. kan ju iofs vara så enkelt. Nå, med tiden lär jag mig förhoppningsvis att känna igen vissa situationer. Tur ändå att jag har en så enkel och lättstyrd och snäll hund att lära mig på. 🙂


8 kommentarer

Härlig hundhelg!

Den här helgen har blivit synnerligen ”hundig”. Igår var jag och Garibaldi inbjudna av snälla Eva på kennel Silogården till hennes kennelträff, för att få chans att träna rallylydnad med en duktig instruktör.

Hemma hade det regnat hela natten men när jag kom närmare Hjortkvarn fick jag se att där hade det minsann inte regnat utan där hade det SNÖAT, rejält också… hua. Men det är ju som det är med vädret den här våren, bara att stå ut.

De andra deltagarna växlade mellan olika aktiviteter under dagen men jag och G hade fått förmånen att köra rally hela tiden, helt perfekt! Tyvärr hade vi lite otur, de drog igång och sköt rejält från skjutbanan en bit bort och det small ganska mycket. Garibaldi har visat reaktioner på skott, delvis framkallat av dumma mig, huruvida det är enbart pga mig vet jag inte men han var definitivt tagen av skotten nu. Första rundan blev alltså mest en stressad hund där jag försökte jobba med honom ändå. Han var inte mer tagen än att han i alla fall lyssnade hyfsat och han tar godis och så, men han tycker det är jobbigt.

Det blev sen fikapaus där det fortfarande smällde och Gari tyckte det var jobbigt även när han var i bilen. Han fick dock lite terapi sen – han fick leka med härliga Hejja som inte bekymrade sig alls om skotten och eftersom lek med andra hundar är något av det bästa Gari vet så var det en perfekt terapiverksamhet. Han var lite gladare efter detta och sen en stund efter fikat, fram emot lunchtid, slutade skjutandet och sen höll det upp i några timmar och då var det en helt annan hund jag hade att  jobba med!

Duktiga instruktören Cizzi byggde en lite svårare bana till oss, med bland annat sitt-kalla in, skicka över hinder, snurr, backa vid sidan och jäklar så roligt det var! Gari taggade till rejält, så det till och med kom lite pip från honom emellanåt – han som aldrig låter när vi jobbar… 😉  Körde en kanonrunda, sen skulle vi köra banan igen efter en stund men då började smällandet….

Jag påverkar honom helt klart, för jag gick fram mot starten, det small, jag sa något i stil med ”nu reagerar han” och jag fick efteråt veta att när jag börjar titta på honom och se att han reagerar så blir det bara värre. Som tur var så lyckades jag släppa det och så körde vi och efter tredje skylten, som var hoppet, taggade han till igen och vi tog oss igenom banan trots skott i bakgrunden! Usch så trött jag blir på mig själv, jag avskyr smällandet och det för jag helt klart över till Gari. Dumma matte och dumma skjutbanor. Jag är rent ut sagt jävligt trött på den som vi har i närheten hemma, oavsett om vi hade haft helt skottfasta hundar så stör det mig oerhört att många sköna sommarkvällar, när man bara vill sitta på altanen och koppla av så är det mer som att sitta i en jäkla krigszon… 😦 Eländes oljud är vad det är.

Hur som helst så blev vi sen stående kvar en stund och tittade på de andra och pratade med lite folk, under tiden ägnade sig Gari åt en annan favoritaktivitet, nämligen kela med en massa folk och det var nog jättebra, för jag såg att han visserligen inte gillade skotten – berörd är han helt klart – men kelet var ju mysigt och när jag såg att han trivdes ändå så kunde jag slappna av lite mer. Han är verkligen glad för folk, inte på det där hysteriskt översvallande sättet som Kenzo utan lite lugnare, lite mer Garibaldi-stil över det hela. Han hälsar mjukt och lugnt på en främling och sätter sig därefter på deras fötter så de inte ska gå iväg utan stå kvar och kela med honom. 😉

Valde att åka hem efter det här, klockan var strax efter 16 och jag hade en vansinnig huvudvärk, dessutom tyckte jag att Gari hade varit jätteduktig med allting och ville då inte lämna honom i bilen igen med skott i bakgrunden. Det var en kanonkul dag med massor av härliga människor och hundar – tack snälla Eva för att vi fick vara med och tack snälla Cizzi för fantasiskt fin peppning – din beskrivning av hur du jobbar med dina hundar på tävling var till jättestor hjälp för oss nu idag när vi tävlade!

Idag söndag har vi alltså tävlat… säsongsdebuten blev lydnadsklass 2 på Motala BK och jag insåg att det är typ nästan ett år sedan vi tävlade senast (förutom KM:et i agility i höstas). Det har varit ett år med många funderingar från min sida; varför får vi inte till det på tävling, hur påverkar jag min hund (massor, på gott och ont) och den här tävlingen var en ”smygis”, jag hade inte berättat för nästan någon att jag skulle tävla eftersom jag såg det hela mer som träning än tävling.

Målet var att få till en bra attityd från min sida, glad, positiv, stöttande till min hund. Känna att ”vi äger planen”, inte ”ursäkta att vi är här och gör bort oss…” ungefär. 😉  Kändes nervöst inför platsen – ett moment som ju inte bara är beroende av min och min hunds insatser utan hänger mycket på vad andra hundar gör – och jag tyckte nog inte att vi fick till den där riktigt bra kontakten, men jag lyckades inte fixa till det heller så det var ju bara att gilla läget och köra ändå. Gari la sig segt, krävdes faktiskt dk men det hörde tydligen inte domaren… tur det. Sen låg G rätt bra, med tanke på att vi inte tränat plats ihop med andra hundar sedan i höstas och inte alls mycket på främmande platser så var det riktigt bra! Lite nosande, det bryr jag mig inte om eftersom det är så lite, samt att han bytte ställning med bakdelen två gånger och la ner och tog upp huvudet en eller två gånger i samband med rumpflyttningen. Inte helt stabilt men ändå kändes han ganska trygg och jag hade väl räknat med en 8 men domaren var snäll (eller så såg han inte rumpflyttningarna) och vi fick 10.

Vi hade startnr 6 av 8 och när 4:an gick in på planen gick jag för att ta ut Gari, det var nog tur det för det ekipaget bröt tydligen rätt snabbt så det hela gick lite fortare än beräknat. Jag försökte, direkt från det att jag tog ut Gari, lyfta oss och G kändes väldigt fin, pigg och bra kontakt. Skillnaden nu mot hur det brukar vara är att jag lyckades hålla åtminstone en del av den kontakten och piggheten med oss in på planen. Den brukar annars vara puts väck så fort vi börjar gå i fria följet, men inte idag. Lite försvann men tillräckligt mycket fanns kvar. 🙂

Fria följet kändes faktiskt helt ok. Inte alls perfekt, men vi har haft mycket sämre. Läggandet kände jag på mig att han inte skulle göra – det var väldigt blött och kladdigt på planen, speciellt där vi gick just då och jag fick ge ett rejält dk, med både röst och kropp, så vi fick en 5:a, vilket dock var mycket bättre än 0. 😉 Vi hade ju iofs klarat oss med en 0:a här, i och med att koeff. bara är 1, men jag ville inte släppa igenom att han slarvar så, så då rättar jag hellre till det, speciellt när vi inte hade uppflyttning som mål utan mer att få allting att funka.

Inkallningen gick fint, han dunsade in i mitt ben lite vid ingången men i övrigt bra. Rutan – inte klockren, gick in från sidan och dk, jag noterade att alla hundarna gick in från den sidan (höger) – undrar varför? Verkade vara något intressant ut till höger, vad jag kunde se på de flesta hundars beteende.

Apporteringen – jättefin, inga tassar på apporten för omväxlings skull! Här hade vi nog snarare hjälp av det blöta underlaget… Gari gillar inte när det stänker. 😉

Hoppet – ja man kan ju inte tro att han kan ösa på när vi kör agility för här HÄVDE han sig över hindret nästan i ultrarapid, men inget islag, satte sig fint på andra sidan och gjorde fint återhopp, så full pott. 🙂

Mest syntes kanske vårt förbättrade samarbete i fjärren – här brukar hans energi vara helt borta och det brukar krävas många dk, men inte idag! Fina skiften, lite långsamma lägganden men det vet jag ju beror på kladdig och blöt plan. Så himla glad att se att allt jobb med både attityd och fjärren i sig faktiskt gett utdelning!

Jag tittade inte på en enda poängvisning, det gör jag aldrig och speciellt inte idag när målet bara var att få till känslan. Men vi fick fina komplimanger av domare och skrivare när vi var klara, de sa att det såg så trevligt ut och att det var roligt att se att jag var så glad och positiv. 😀  Härligt att höra, tack snälla ni!

Jag hade inte en aning om hur det gått rent poängmässigt men jag var mer än nöjd med mig själv och min fina hund! Vi myste en stund, sen köpte jag lite kaffe och sen tog jag ut G igen eftersom de skulle köra klass 1 också innan prisutdelning, det var bara 4 ekipage så det gick rätt fort. Solen hade vid det här laget kommit fram och Gari och jag satt och mös i solen, han är så härlig, klättar upp i mitt knä, kelar och pussas och bara trivs med att vara där med mig. Underbara hjärtegull!

Råkade se att de satte upp resultatlistor och då kunde jag inte hålla mig längre så vi gick och kollade… höll på att tappa hakan när jag insåg att vi vunnit klassen på 177 poäng och alltså blev uppflyttade till klass 3!

Ja, där fick jag i alla fall ett rejält kvitto på att jag gjorde något rätt idag. Jag är så glad över att det funkade och det känns härligt att jag inte gav upp. Vore ju synd att ge upp med en hund som är så duktig, bara för att hans matte är lite hopplös. 😉

Resten av dagen har varit ganska avkopplad, ja nästan slö. Tog och klippte klorna på alla hundarna och sen tränade jag lite – Sigge fick leta föremål i trädgården, han är häftig att se när han far omkring och kämpar för att hitta var vittringen kommer ifrån, ska be Martin filma oss nån dag när vi kör det. Chili fick träna snurrar och backa upp på trappsteg, allt för att hålla ryggen smidig och bakbenen musklade. Det märks tydligt att vi jobbat med ökad rörlighet för nu snurrar han minsann kanonfint åt båda hållen, så härligt att se. 🙂

Även Gari fick lite träning, föremålssök som Sigge samt lite lite ”fram”-position för rallylydnaden. Trodde han skulle vara tröttare än han var faktiskt. Kul att se att han orkar hålla ihop så här först en dag med träning, ny miljö och all stress skotten innebar, sen tävling på okänt ställe nästa dag – han har ju inte en matte som lagt ner så där jättemycket tid på att träna på främmande platser direkt… 😳

Kvällen avslutades med kycklingvingar till kvällsmat för hundarnas del och vildsvinsytterfilé med hemgjorda pommes och tzatziki för oss tvåbenta. Nu väntar en ny vecka med nya utmaningar och dessutom verkar våren äntligen ha kommit – när jag rastade vid 19-tiden var det fortfarande över 10 grader ute! 😀  Och så fick vi se/höra det här:


4 kommentarer

Tävlat agility-KM!

Igår hade Linköpings BK klubbmästerskap i agility. De körde en ”blåbärsklass” för de som inte tagit pinne på tävling ännu eller som inte tävlat alls och sen körde de en öppen klass för resten. Redan när jag fick veta att det skulle vara KM så tänkte jag att det skulle Garibaldi och jag ju helt klart vara med på och det har känts rätt bra ända fram till några dagar innan, men sen blev det nervöst. 😉  I lördags var jag mycket fundersam – skulle vi verkligen ge oss på det här? – men samtidigt kände jag att det vore himla bra att börja vår ”karriär” på en sån här inofficiell tävling där allting blir lite enklare och folk förmodligen har mer överseende med förvirrade nybörjare. 😉

Så kl. 10 var jag på plats och till min glädje var även en av mina kurskompisar också där, det kändes skönt att inte vara helt ”ensam”. Blåbärsklassen gick till så att vi fick köra två rundor och så räknades den bästa rundan, dessutom tävlade alla storlekarna mot varandra.

Efter anmälning så hjälptes alla åt att bygga banan för blåbärsklassen, gick banvandring och värmde sen upp hundarna. Därefter började det med small, som hade en startande – min kurskompis och hennes lilla cavaliertik. De satte en snygg runda med 0 fel, fint jobbat! Därefter kom 4 mediumhundar och sen var det dags för large där det också var 4 starter.

Gari och jag hade startnr 1 och nu var jag rejält nervös. Vi trasslade oss igenom banan fast inte riktigt med den handling jag hade beslutat mig för under banvandringen 🙄 och dessutom visade jag nästan in honom i fel tunnelingång, som tur var så var min dirigering otydlig och istället för disk så fick vi en vägran. Därefter lyckades Gari passera på bortsidan om ett hinder på upploppet, något jag inte hade räknat med då vi verkligen inte brukar ha problemet att han glider ut från mig utan snarare har jag lite svårt att få ut honom i svängarna då han har så många års erfarenhet av att det lönar sig att jobba vid min sida. Men den här gången drog han alltså på utsidan – jag vet inte om det berodde på nån satt och fotograferade där men oavsett vilket så var det ju jag som förutsatte lite för mycket och då blir det som det blir. 😉

Andra rundan hade jag ju koll på vad vi ställt till i första och tänkte inte göra om de misstagen och den här gången satte vi nollan, kul! Jag var helt övertygad om att tiden inte skulle räcka till nån placering- Garibaldi kan nog vara snabb men än så länge har vi inte fått till handlingen så bra att jag kan skicka honom lite mer självständigt och det innebär att han många gånger väntar in mig vilket gör det hela rätt långsamt. Men placering var inte det viktiga utan jag var jättenöjd med att vi genomfört en bana trots att jag varit jättenervös – uppenbarligen stör det inte Gari alls på samma sätt i agilityn som det gör i lydnaden, det bådar ju gott för vidare tävling i agility! 😀

Den öppna klassen var uppdelad i storlekar och sen körde de en hoppbana och en agilitybana och räknade ihop resultaten. Vi som tävlat blåbärsklassen hjälpte nu till som funktionärer och det är ju himla nyttigt att vara med och lära sig lite mer. Efter avslutad öppenklass blev det prisutdelning och då visade det sig att Garibaldis och min runda räckte till en 3:e-placering! Duktiga underbara hund som kämpar på trots mattes vimsiga handling!

Vår kurskompis med sin cavalier blev 4:a, kul!

Vi fick en plakett och ett presentkort på 10% rabatt på Djur och Uteliv samt att vi fick välja en sak från ett prisbord – det fanns fleeceflätor, reflexvästar, bajspåsar och lite annat. Jag tog ett sånt där pressat ben till Baldi och han blev väldigt nöjd med det. 🙂

Det här var kul och jag är verkligen glad att jag ”tvingade” mig själv att åka. Sen är det nyttigt att se att även de duktiga och erfarna förarna och hundarna kan göra bort sig. Också nyttigt att se att vi kunde tävla trots min nervositet.  🙂

Garibaldi agilityKM

Garibaldi med sin 3:e-platsplakett


4 kommentarer

Det funkar bara inte….

… när Garibaldi och jag ska tävla… 😦  Igår gjorde vi ett nytt försök – det femte i ordningen – med att starta i lydnadsklass 2, på hemmaplan då jag ville ha den fördelen i platsliggningen.

Vädret var väl inte idealiskt; 27 grader varmt och eftersom jag är väl medveten om att Garibaldi har dålig kondis kombinerat med att vi inte har tränat mycket i det här varma vädret så väntade jag mig en relativt seg hund.

Jag lyckades dra startnr 1, vilket är rätt skönt för då har ju Gari bara hund på ena sidan av sig på platsen.  Han var lite seg och la sig inte på mina första två platskommandon, utan det tog ett ”ligg” för att få ner honom, sen låg han lugnt men rullade över i sidled två gånger, troligtvis pga värmen. Han såg dock helt avkopplad ut i själva situationen, förutom att han flåsade som en tok av värmen… så det var ju i alla fall en stor framgång. Här gäller nog bara mängdträning, nya miljöer och nya hundar så blir det nog bra med tiden.

Lydnaden däremot… ja, vad ska jag säga? Den fina lydnad som vi har på träningen, även när vi kör tävlingsmässigt, har vi bara inte med oss in på tävlingsplanen. Den försvinner i samma ögonblick som vi börjar gå och jag blir så less och frustrerad på det. Idag var han lite seg i fria följet, men hängde med rätt bra ändå och jag kände att det var ju inte SÅ illa… men plötsligt så försvinner hunden från mig och dyker upp på min högra sida… på väg ut i kanten av planen om jag ska döma av huvudriktningen?!? Men va fan? Ett rejält fot-kommando fick in honom igen och sen var det inte mer med det.

Läggande under gång, förberedde honom som vanligt, helt ok framföring, bättre position än vanligt men det beror nog mest på att han var varm. Men… han la sig inte! Blev bara stående…. det här är ju ett moment som vi ofta får höga betyg på…

Nå, koeffecient 1 gör ju att det kan man missa så jag var inte så nedslagen av det, utan jobbade på ändå. Inkallningen var bra, lite segare än vanligt men det var ju vad jag räknade med i värmen. Rutan – där stannade han precis på fel sida om kantbandet, så jag fick ta ett extra kommando, men sen gick han in fint och stannade mitt i. Så långt allt rätt ok ändå.

Men… apporteringen… hyfsat gripade, men släpper han den framför mina fötter när han kommer in mot mig?!

Nästa katastrof – hoppet – han tänker sticka vid sidan, jag får bryta och ta tillbaka honom och då är ju nollan ett faktum.

Slutligen fjärren, där det faktiskt gick rätt bra, ett dk för att få honom att sitta första gången men sen satte han sig direkt andra gången. Däremot satte han sig upp innan mitt kommando när jag var tillbaka vid sidan.

Totalt sett, ännu en skittävling och vi kan tydligen inte ens ta oss igenom en enkel klass 2 – SÅ svårt borde det ju faktiskt inte vara, när man har en hyfsat genomtränad hund på snart 5 år, men det går alltså bara inte. Gari är ju inte låg eller osäker på mig, utan han blir bara flummig och allt samarbete försvinner, fattar inte vad jag gör för fel. Kan ju absolut inte skylla det på hunden utan det här är ju något jag missat/gjort fel, jag kan bara inte riktigt komma på hur jag ska lösa det…

Ut och tävla mer kanske är modellen men det kostar trots allt 200 kr/tävling och jag vet inte riktigt hur det ska förbättra det hela heller; för varje dålig tävling vi gör blir ju motivationen hos mig lägre och jag kan inte tänka mig att den höjs hos Gari heller. 😦 Naturligtvis försöker jag belöna mellan momenten och har alltid sprungit ut och belönat efteråt, men det hjälper liksom inte alls.

Kanske ska jag helt enkelt ge upp tävlandet, köra vidare med agilityn och skita i resten. Köra brukset funkar ju inte heller då vi har lydnaden där med och eftersom vi just nu inte får plats med skott att funka så behöver vi en bra lydnad och det har vi alltså definitivt inte när det kommer till tävling.

Poängen blev så här:

Plats: 8,5  (vårt bästa resultat hittills faktiskt och just platsen var jag väldigt nöjd med)
Fritt följ: 7,5
Läggande: 0
Inkallning: 9
Rutan: 9
Apportering: 5
Hopp: 0
Fjärr: 7,5
Helhet: 8
Summa: 133 p, 3:e pris, placering 6/6

Och nej, det är inte bara att ”bryta ihop och komma igen” eftersom jag just nu har noll idéer på hur vi ska få det att funka. Usch så trött jag är på det här. Jag som egentligen tycker lydnad är jättekul men kan vi aldrig prestera bra på tävling så kan jag ju lika gärna lägga av att träna det också. Rent aktiveringsmässigt kan vi lika gärna köra spår eller nåt sånt istället.


9 kommentarer

Tävling x 2

Det har varit en hektisk helg för mig och Garibaldi med två tävlingar i lägre klass spår. Sedan tidigare hade vi kommit med till Tranås på söndagen, sen var vi även reserver till Vadstena på lördagen. Jag var dock ganska säker på att vi inte skulle komma med då ingen hörde av sig under torsdagen och fredagen. På fredag kväll skulle vi på konsert med Martins föräldrar, jag stängde av telefonen när vi gick in på konserten, vid 18.30 och tänkte att ”nu är det ju ändå ingen som ringer” men på vägen hem, kl. 21.45, ringde det och jag fick frågan om jag ville tävla nästa dag. Just då rasade det ner snöblandat regn och det kändes så där kul att tävla men jag tänkte att vi behöver alla chanser så jag tackade ja.

Av någon anledning blev jag sen toknervös…. Jag har otroligt dåliga tävlingsnerver, de har varit bättre ett tag då jag tävlade flitigt med Kenzo men nu har de blivit sämre igen och den här gången slog jag nog alla rekord. Jag tror inte jag sov många timmar alls natten mellan fredag och lördag, totalt kanske 2 h? Var extremt nervös även på morgonen, fattar inte varför men så var det bara, jag kan nog tycka ibland att jag är rätt hopplös men vad gör man? Alla försök att intala mig att det inte var så viktigt utan att vi behöver få kvitto på hur vi ligger till med träningen etc. misslyckades.

Nå, iväg med bilen, gps:en är en välsignelse, jag har – trots 12 år i Östergötland – aldrig tidigare varit på Omberg så det var skönt att bli ledd dit av gps:en. Kom dit i god tid som planerat, hann rasta Garibaldi och prata lite med några bekanta som också skulle tävla och även dricka en kopp kaffe. Kändes lite bättre, som vanligt är jag mest nervös innan det hela börjar… som jag sa – hopplös. 😉

Drog startnr 2, blev utkörd till mitt spår, tillsammans med en klubbkompis som fick spår nr 1. Rastade Gari lite kort, sen fick han sitta i bilen och tyvärr laddade han nog lite väl mycket på det. Domarna dök upp och min klubbkompis fick ge sig iväg på sitt spår, sen var det vår tur. Gari kändes väldigt laddad, jag selade på vid bilen och sen gick vi ut till spårstarten, kanske 100 meter från bilen. Han spårade hela vägen fram och jag tänkte att det var ju skönt att han redan hade näsan igång. Så kom vi fram, jag släppte på och Gari spårade iväg, 20-30, kanske 40 meter, sen började han slå. Lite tidigt för vinkel tänkte jag men jag är ju van vid att lita på min hund så jag väntade. Han slog och slog och slog, till slut ropade tävl.ledaren att det var inte rätt, spåret gick inte till vänster… tänk, jag hade nästan gissat det vid det här laget. Jag försökte röra mig några meter framåt och Gari slog och slog men nu började han se lite less ut, tittade ibland på mig som att ”Driver du med mig? Vad vill du att jag ska göra egentligen? Här finns ju inget spår!?”.

Jag insåg ju att det var kört, ena domaren kom ut och tyckte ”du har fortfarande dina 25 minuter så vill du försöka så gör det!” och jag tänkte att ok, det gör vi, så tävl. ledaren visade ungefär var spåret skulle fortsätta, jag bad Gari spåra och han kom så småningom igång men väldigt tveksamt och fladdrigt, inte alls som han brukar. Vi spårade på ett tag men jag kände aldrig att han riktigt hade fäst och det dök då inte upp några pinnar – jag hade full koll på marken, som var rätt fin och jag såg inte en enda pinne, så när vi hade ”spårat” kanske 4-500 meter så bröt jag honom och så gick vi tillbaka till bilen. Tack och lov för gps i telefonen, nu hade jag nog hittat tillbaka ändå för jag har rätt gott lokalsinne men det underlättade ju att kunna följa där vi gått. Såg ingen pinne på tillbakavägen heller, däremot en snitsel så vi var nog ganska rätt, men vad hjälpte det?

Kändes som ett rätt stort antiklimax alltihopa, jag var inte alls missnöjd med Gari; jag VET att han är duktig spårhund och så här har jag aldrig sett honom förut, så det måste ha varit svårt. Min klubbkompis hade tagit sig runt sitt spår men hade tre missade pinnar, troligtvis pga att hans hund hade sneddat nånstans, däremot hade de fullt på upptaget så de hade ju ändå så det räckte i specialen, kul att det i alla fall gick bra för dem. 🙂

Så det var bara att packa ihop och åka hemåt. Jag kände mig rätt bedövad just då, inte direkt ledsen, mest ”ok, nu ska jag åka hem och sova en stund…” men framåt eftermiddagen, när jag sovit en stund på soffan, då kom tankarna. Kände mig inte alls peppad att åka till Tranås nästa dag…

Martin hjälpte mig med ett spårpåsläpp på eftermiddagen, det gick hyfsat och jag analyserade dessutom lite av beteendet som Gari har – han är ju en förhållandevis stabil hund MEN han har rejäla stresspåslag så fort han går upp i förväntan. Och det gör han i bilen när vi kör småvägar… så han låg nog lite väl högt i stress när vi släppte på i spåret där på morgonen, men det förklarar ju inte allt, för jag har sett honom så här tidigare och så fort han får fäste i spåret så brukar det ändå inte vara några problem. Men jag bestämde mig i alla fall för att försöka ha lite andra rutiner i fortsättningen.

Min nervositet hade också minskat ganska rejält, kanske för att jag tappade alla förväntningar på Tranås-tävlingen. Det var iofs bra, för jag sov betydligt bättre den här natten. Kom iväg mot Tranås vid 6.30 på söndag morgon, i strålande frostigt väder. Gps:en ledde mig snyggt och prydligt fram till Tranås BK, det tog nästan exakt en timme att åka och vägarna var fina så det var ju inte direkt jobbigt. Rastade Gari och jobbade lite med att hålla honom lite sansad – han hade som vanligt varvat upp rejält i bilen på den lilla vägen in till klubben. Han tjuter och gapar och sätter sig själv i rätt hög stress, nu är han duktig på att samla ihop sig igen när vi väl ska jobba men riktigt så där vill jag inte ha det.

Vid lottningen drog jag startnr 2, precis som dagen innan… undrade om det var ett gott eller dåligt tecken. 😉 Vi i lägre klass fick vänta lite innan vi åkte ut till våra spår, så jag gick och rastade Gari en gång till. Nu kändes han lite lugnare, men sen laddade han på igen när vi åkte ut till spåren, det tog nog 10 minuter att åka ut varav de sista var på grusvägar och då gick han igång igen.

Den här gången förberedde jag dock annorlunda, fick anvisat var påsläppet var av spårläggaren så jag la ut sele och lina där och sen gick jag en hyfsad rastning med Gari, där han fick springa lite lös och röja av sig det värsta av den uppbyggda stressen. Sen fick han vara med ute medan vi väntade på domarna; vi var två ekipage på samma ställe men jag skulle släppa på först så det passade ju bra att ha honom ute.

Under större delen av tiden satt Gari mest och vädrade ut mot där han sett att jag varit ute och gått med sele och lina… det kändes rätt bra. 🙂 Så kom domarna och det var dags…. vi gick ut till påsläppet och Garibaldi spårade hela vägen ut, koncenterad och fin var han, jag selade på och tog av koppel och halsband, riktade in honom och släppte iväg. Och under över alla under – idag gjorde han ett perfekt påsläpp! Det fanns inget alls att anmärka och det visade sig sen att vi fick en 10:a på det – underbart! Det här höjde mig direkt och nu kände jag igen min spårhund!

Det tog dock lite tid innan vi hittade en pinne, så pass lång tid att jag började undra om vi missat inte bara en utan två. När så pinnen dök upp blev jag jätteglad och Gari fick leverpastej ur snusdosa. Sen plockade han pinnar ganska regelbundet. Underlaget i spåret var fint för spår men inte helt fint för en vinglig förare, men jag tog mig fram utan större katastrofer. Det blir ju tyvärr lite jobbigt för Garibaldi när jag inte kan gå så fort som jag skulle vilja pga min dumma fot och han får dra mig framåt en del vilket förstås tröttar honom. Det var vid det här laget rejält varmt och jag var genomsvettig och Garibaldi flåsade – jag hade inget vatten med eftersom jag tyckte att några plusgrader knappast var så varmt men det blev som sagt rejält varmt ändå, framför allt när vi var i kanten av kalhygget där solen stekte.

När vi hade fått ihop 6 små pinnar så kände jag mig ganska säker på att vi skulle fixa det här! En pinne borta kan vi leva med! Men…. då hände det – Garibaldi var trött och tappade spåret och vi gick bort oss! Trasslade oss genom en massa björksly, linan fastnade och jag fick slita som en idiot för att få loss den, jag insåg att så här risigt ska det inte vara och förstod att vi hade tappat bort oss. Baldi lullade mer omkring och vädrade lite, plötsligt såg jag grusvägen nedanför oss, vi tog oss ner – jag hasandes på baken för jäklar så brant det var – och sen gick vi åt vänster, för så mycket koll hade jag att det var åt det hållet vi skulle. Gick kanske 75 meter, där hittade vi spårmottagaren, jag bara passerade henne och bad Gari leta spår i skogskanten, vi gick kanske 20 meter, han markerade, vi bakspårade i si så där 25 meter och där låg slutpinnen! Puh… 3 minuter till godo, så det var lite tight…. tack och lov för matte med lite hjärna i behåll och en duktig hund som är van vid att markera in- och utgångar av spår och som snällt bakspårade fast han såg ut att tycka att det var lite underligt.

Det var ju lite traumatiskt slut på ett annars fint spår, men vi fixade ju det och det är väl det viktigaste. 😉  Det behövs bättre kondis för både matte och hund, den saken är säker… Och det ska bli ett telefonsamtal till läkaren för nu måste de titta på min fot, jag blir så trött på att ha det så här. 😦

Tillbaka till klubben och sen vidtog lite väntan. Fick veta att några brutit, 2 i lägre och 1 i högre. Så småningom var det dags för plats och budföring, vilket jag som planerat avstod. Satt i bilen med Gari, stängde luckan men såg ingen direkt reaktion från honom på skotten, bra. Han var lika lugn efter, även om skotten inte hördes jättemycket så hade jag nog sett om han hade stressat upp sig. Det är mycket möjligt att vi kunde kört budföringen men eftersom den faktiskt försvinner sen så skiter jag i den, den tillhör ju dessutom specialen och där hade vi redan poäng så det räckte för uppflyttning.

Först körde högrehundarna sin lydnad, jag tog med Gari ner och tittade på två av dem, efter att vi först gått en rastrunda där han till slut satte sig och bajsade, jag ville inte gå in på planen med en nödig hund…

Högrehundarna som jag såg gjorde inte en direkt fantastisk lydnad, de såg trötta och ofokuserade ut och jag kände att Gari också verkade lite trött; han ville väldigt gärna gå till sin bil hela tiden. Men det var bara att gå in och köra. Det började dock inte så bra; linförigheten kändes rätt dålig, framförgåendet började bra men sen stannade han och nosade på första sträckan, jag fick riva i med ett rejält ”före” och han fortsatte tack och lov att gå. Andra sträckan ville han bara ut från planen så där blev det bra drag, lite för bra och dålig vändning efter halten.

Men sen bättrade vi faktiskt oss! Läggandet kändes ok – jag tittar aldrig på poängen så jag hade dock ingen koll på vad domarna ansåg – inkallningen blev bra, krypet förvånansvärt bra, apporteringen fin förutom lite omtag precis vid ingången, samt att han som vanligt landade på apporten med framtassarna – något som domarna faktiskt inte drog på! Tror det var här jag hörde applåder så jag insåg ju att vi faktiskt fått bra betyg, skönt! Sist är ju  hoppet och jag kände att nu måste vi koncentrera oss och inte tappa bort oss bara för att det är sista momentet och vi är trötta. Som vanligt, höll jag på att säga, slarvade Gari, något han tyvärr gärna gör när hindret bara är 65 cm… naturligtvis slog han i lite lätt på vägen tillbaka och vips åkte vi ner i betyg. Onödigt.

Det kändes ovisst om vi hade klarat oss, jag tyckte att lydnaden varit dålig men inte katastrof men jag vet också att det ofta ser lite bättre ut än det känns och när jag kom ut från planen så sa en bekant (som också tävlade lägre) att ”det där såg ju fint ut” och sen sa hon att vi hade många höga poäng, bland annat några 10:or och att vi hade 8 på krypet. Puh… jag började inse att vi kanske hade klarat det!

G och jag satt sen och tittade på de resterande tre deltagarna som var kvar i lägre och så myste vi och kelade, jag var jättenöjd med honom men jag märkte att han var helt slut i huvudet, han bara lutade sig mot mig och myste och ville nog helst sova. Lilla hjärtat!

Till slut vågade jag mig bort och kolla på resultattavlan och YES – vi hade fixat det!! 441 poäng, varav 202 poäng i lydnaden (man måste ha 196) och dessutom visade det sig att vi vann klassen! Vilket iofs inte spelar nån större roll men såklart att det ändå är kul.

Det visade sig att vi även var det enda uppflyttade ekipaget av totalt 11 i de båda klasserna… oj så stolt jag blir över min fina hund!

Han var så trött! Prisutdelningen tog vi oss igenom men sen ville han till bilen omgående… han hoppade in i bilen, drack lite vatten och la sig ner, sen sov han hela vägen från Tranås till Vikingstad, där jag stannade för att handla lövbiff och Gott & Blandat till honom för hans insats idag. 😉 Älskade underbara Garibaldi, han har lite speciell smak. 😉

Så… nu gäller det att börja träna uppletande, framåtsändande, kondition, spårkondition, noggrannare pinnarbete etc. etc. så kanske vi kan starta högre klass i höst. 🙂  Det är i alla fall det jag siktar på nu.

Den här veckan kommer att bli hektisk – idag startar agilitykursen jag ska gå med Garibaldi, i morgon startar rallylydnadskursen som jag skulle gå med Chili men eftersom han fortfarande inte är fräsch i sitt ben (om än mycket bättre, det går hela tiden åt rätt håll, men jäkligt sakta…) så får nån annan hoppa in. Jag velar mellan Sigge och Kenzo, men eftersom Sigge nog skulle behöva lite mer miljöträning på klubben, något som jag struntat i då vi ändå inte haft något som vi kunnat tävla i (jag vågar inte lägga honom plats med andra hundar, litar inte på vad som händer om någon går fram till honom och agility, som jag tror skulle passat honom, är också för mycket hundar omkring för att jag ska våga lita på honom) förrän rallylydnaden kom, så blir det nog Kenzo som får följa med den här gången.

Utöver detta har vi en del andra saker; besiktning av båda bilarna idag, Martin ska på infoträff ang. deklaration för företagare ikväll och sen är lite andra saker inbokade framåt i veckan, så jag längtar redan till nästa helg då jag kan ta sovmorgon.

Hoppas även på lite bättre väder; i morse, lagom till jag skulle åka till jobbet på nypålagda sommardäck, så börjar det snöa… 😦  Inga problem att åka till jobbet, så mycket snö var det ju inte, men man blir lite deppig av det här vädret. Vill ha lite mer värme nu, så jag kan ta tag i trädgården nu när vi inte måste tävla lägre klass femtioelva gånger till. 😉