Fyra busiga beauceroner

Beauceron – naturligtvis!


Lämna en kommentar

Ojojoj så länge sedan….

Inser att det är över 3 månader sedan jag bloggade sist!! Inte mycket att skylla på mer än att jag väl inte har varit superpigg och helt enkelt inte hade nån inspiration. Nu är inspirationen tillbaka, jag är mycket piggare pga ny medicin för min hypotyreos och nu tänkte jag banne mig ta tag i bloggen igen!

Det får bli ett lite längre inlägg nu om allt som hänt sedan sist – eller ja, allt som jag kommer ihåg, tur att jag varit lite flitigare med att uppdatera på Facebook i alla fall, så jag kan kolla lite där… 😉

Vi har haft lite otur med sjuka hundar under vintern. Det började med Chili som i slutet av november plötsligt en dag var väldigt kissnödig, åt lite sämre än vanligt och var rejält trött. Det började lite smått på fredagen, blev lite mer på lördagen och på söndagen upptäckte vi att han droppade blod från snoppen… Det blev akut resa till Hässleholms djursjukhus. Han visade sig ha nästan 40 graders feber och reagerade med smärta när man palperade bukområdet. Klippt från Facebook:

”Först blev det röntgen, en pärs i sig med en stel spondyloshund med vinglig bakkärra – betydligt vingligare idag än vanligt dessutom, förmodligen pga feber och allmänt mående. Bilderna visade dock inget anmärkningsvärt förutom en lätt förstorad prostata. Så nu blev det blodprovstagning och sen ut och ta ett urinprov – dagens enklaste då han kissade direkt han kom ut på gräsplätten… bara fram med en behållare under honom och vips var det klart. Klockan var nu 13 och det skulle bli en timmes väntetid på provsvar, så vi tog bilen till en skog med mjuk skogsstig så Chili fick traska en stund på snällt underlag. Röntgen hade visat på mycket avföring i tarmen, han har nog haft ont några dagar och inte velat bajsa ordentligt. Tyvärr ville han fortfarande inte bajsa.

En snabblunch för mig och husse blev det också och sen tillbaka till djursjukhuset där vi fick det mycket glädjande beskedet att njur- och levervärden samt blodsocker var helt normala medan däremot urinen var full med bakterier, alltså en rejäl urinvägsinfektion! Bästa diagnosen vi kunde få! Antibiotika och smärtstillande (som han ju redan går på så det var enkelt) blir det nu samt en odling på bakterierna för att se att det verkligen är rätt antibiotika han får. Nytt urinprov när antibiotikakuren är klar, så får vi se hur det ser ut då.

Det hela slutade på 6500 kr samt några hundra till för medicinen. Chili är oförsäkrad och det är ju klart surt vid ett sånt här tillfälle men vi fick ju vår älskade gamling med oss hem igen så det får det vara värt!”

Chili svarade fint på medicinen, magen kom igång så fort smärtan från urinblåsan minskade och odlingen visade att det var rätt antibiotika. Efter genomgången kur fick vi lämna ett nytt urinprov och det var helt utan anmärkning.

Man blir verkligen orolig när de är sjuka, speciellt när det är gamlingen….

Julen firades här hemma precis som förra året, i år med Martins föräldrar och min mamma. Vi hade några riktigt bra dagar även om vädret lämnade mycket övrigt att önska. Min julstämning kom aldrig riktigt igång, jag som brukar älska julen… vet inte om det var det milda vädret som gjorde det? Vi fick verkligen fina julklappar, jag fick bland annat en apportkastare och Martin fick en Nespresso kaffemaskin med tillhörande mjölkskummare, så nu får vi fantastiskt gott kaffe! 😀

Vår julgran 2014

Vår julgran 2014

Julaftonslunch med föräldrarna

Julafton med föräldrarna, en mysig och lugn dag med mycket god mat och trevlig samvaro

Martins fina julklapp, en Nespressomaskin, som gör otroligt gott kaffe!

Martins fina julklapp, en Nespressomaskin (plus en mjölkskummare) som gör otroligt gott kaffe!

Strax innan jul drabbades Indi av kennelhosta. Jag var först tveksam till om det ens var kennelhosta för han småhostade och harklade sig i 2 dagar, sen inget mer. Men ett par dagar senare insjuknade de andra tre – till skillnad mot Indi var de inte vaccinerade och blev rejält mycket sjukare. Jag var orolig för Chili, med tanke på att det bara var en månad sedan han var rejält dålig av UVIn men han klarade sig faktiskt bäst av de tre. Sigge hostade inte så mycket men däremot nös han ut stora klumpar snor…Gari hostade en hel del och hostade även upp slemklumpar.

Den 28:e december väcktes jag mitt i natten av att Gari låg och flåsade. Jag hade kvällen innan gett alla tre hostande hundarna Bisolvon för att hjälpa till med slemmet och först trodde jag det var en reaktion på medicinen. Jag var ute med Gari men han var bra i magen och verkade rätt normal. När vi kom in flåsade han en stund till men somnade sen. På morgonen flåsade han dock igen och tempen visade på 39.6, då ringde jag djursjukhuset. De tyckte att de ju kan bli rätt dåliga av kennelhosta och att vi skulle avvakta och höra av oss igen vid lunch. Men vid 10-tiden hade tempen stigit och han andades kort och ytligt och nu blev jag rejält orolig, jag misstänkte lunginflammation och djursjukhuset höll med om att vi borde komma in. Så iväg till Hässleholm igen…. tur ändå att vi har ett jouröppet djursjukhus så nära som drygt 50 minuter. Visserligen har de inte öppet mer än till 22 alla dagar och sen öppnar de 8 på mornarna, så händer det något på nätterna är det Malmö eller Helsingborg som gäller, men det är ändå max 1 h och 40 minuter jämfört med när vi bodde i Linköping och hade 2.5 h till Strömsholm…

Hur som helst, lungröntgen visade på lunginflammation, han hade dessutom vätska kring hjärtat så det var verkligen tur att vi åkte in! Egentligen hade de velat lägga in honom men samtidigt misstänkte de att han inte skulle ta det lugnt där och vila är en viktig del av tillfrisknandet, så vi fick ta hem honom, skönt tyckte nog både vi och Gari. Han skötte sig utmärkt, fick visserligen munkorg på vid blodprovstagningen men röntgen – först liggande på sidan och sen på rygg – gick oväntat bra, kanske för att det var husse och jag som höll i honom, då är det ju inga problem.

Gari på återbesök 2 dagar efter att han var så dålig, redan nu mycket piggareGari på återbesök 2 dagar efter att han var så dålig, redan nu mycket piggare

Gari på återbesök 2 dagar efter att han var så dålig, redan nu mycket piggare

Gari vilar sig i form

Gari vilar sig i form

Vi fick ny tid för röntgen två dagar senare och då åkte jag ensam med honom, det var INTE lika enkelt, framför allt röntgen var riktigt jobbig. Men både röntgenbilder och prover visade på att han var mycket bättre redan efter två dagar. Ny röntgen togs sen när han hade ätit antibiotika i 10 dagar, den här gången med både husse och mig i sällskap och åter igen gick röntgen ganska enkelt. Bilderna såg fina ut och dagen efter fick vi provsvaren som också var bra, så efter ett par dagars antibiotika till så friskförklarades han. Skönt! Han fick ta det rätt lugnt under hela januari men nu är vi igång och tränar igen och han är hur pigg som helst.

Nyårsafton tillbringade vi som vanligt hemma – med en kraftigt raketrädd hund så åker man ingenstans. Det här var första året som Sigge fick Stesolid istället för Nozinan och vilken skillnad! Vi har använt Stesolid under sommarens åskväder och då har det fungerat lite varierande bra – när vi hunnit ge i tid har det varit perfekt men har han redan hunnit bli rädd är det svårare. På nyårsafton var det ju enkelt eftersom man vet precis när det ska smälla – vi har turen att det bara smäller runt tolvslaget här, sen kan det visserligen komma enstaka smällar tidigare men det är inte tillräckligt för att skrämma Sigge. Nu tuggade han lugnt märgben genom värsta smällandet och lyssnade bara till en gång när märgbenet började ta slut – lite dålig timing med benet, det kan vi förbättra nästa gång men överlag en succé. De övriga hundarna brydde sig inte alls – som jag misstänkte så är den oro Garibaldi visat kopplad till att Sigge stressar och vi försöker styra upp det hela – framför allt är han ju otroligt känslig för min sinnesstämning. När nu Sigge var lugn och därmed även jag så var Gari helt cool.

Sigge vet hur man myser <3

När det är mörkt och kallt ute så vet Sigge bäst hur man myser i soffan ❤

 

Indi och jag har ju gått kurser i höst, Agility foundation och sen grundkurs, nu efter jul fortsatte vi med fortsättningskurs. Han är jätteduktig, matte sköter sig väl också hyfsat. Vi går även handlingskurs, även denna kurs är för Ida, instruktören som vi samarbetar med och vi har hittills jobbat med framförbyten och bakombyten och igår var det dags för blindbyten. Sista gången blir det om hur man ska handla vid olika tillfällen, dvs. omsätta i praktik det vi lärt oss under de tre tidigare kurstillfällena – ska bli väldigt intressant att se om matte kan fixa det. 🙂

Indi gillar agilityn och är ibland mer än lovligt galen, men det blir nog bra när vi får lite styr på det. 🙂

 

Indi och jag ute på promenad i fint vinterväder

Indi och jag ute på promenad i fint vinterväder

Finaste hjärtat!

Finaste hjärtat!

Nyfiken Indi

Nyfiken Indi

 

Via Facebook har det bildats en grupp med folk här i Skåne som framförallt tränar lydnad (men även bruks, agility, jakt, rally etc) och jag har hunnit träna två tillfällen med några ur gruppen, en gång här i hallen och en gång på klubben i Tollarp. Jättenyttig träning eftersom Indi behöver vänja sig vid kommendering, platsliggning med främmande hundar etc. och Gari behöver träna massor under tävlingsliknande former eftersom han direkt känner av att det är lite ”skumt” (även om jag inte är hälften så nervös som jag är på tävling så har situationen med kommendering och nya människor tydligen blivit ganska befäst som jobbig). Mycket roligt att ha en hel grupp folk att samordna träningar med, då kan det bli väldigt många tillfällen till tävlingsliknande träning i och med okända hundar, okända platser etc. Än så länge är det lite dålig fart på folk men jag tror att det blir bättre ju varmare det blir.

Det kommer mer om hundträning i ett eget inlägg sen tänkte jag – det är ju ändå främst därför jag har bloggen.

Till slut, i början av februari, fick vi faktiskt lite vinter här i Skåne, men det var inte många dagar det varade. Dock har det varit kallt och ruggigt även när det inte varit minus och snö och det har gjort att träningshallen faktiskt börjat gå riktigt bra! Efter jul och framåt har det rullat på fint, vi går äntligen plus – eller nåja, det lär dröja innan vi går plus om man ser till alla investeringar men i alla fall går vi plus varje månad om man bara ser till de löpande kostnaderna 😉

Vi har fått bygglov för annexet, men det är rätt mycket övriga papper som ska ordnas, otroligt så mycket byråkrati för några enkla övernattningsrum…. tröttsamt, men bara att kämpa vidare. 😦 Tanken är att det ska vara klart för boende i början av juni, så det börjar bli dags att ta tag i bygget nu.

En av de få riktiga vinterdagarna vi haft hittills

En av de få riktiga vinterdagarna vi haft hittills

Fint med lite snö!

Fint med lite snö!

2015-02-05 16.21.28

Snyggingarna!

Snyggingarna!

 

När det gäller katterna på gården så har vi fått två nya kattungar som föddes nån gång i höstas, de höll på att frysa ihjäl här ett tag men efter att vi ryckt in och gjort varma bon till dem så överlevde de och är nu ca. 5 månader ungefär. De heter Peppar och Salt och är vansinnigt söta, men ganska skygga fortfarande. Halvan har kastrerats härom veckan och så har vi, sorgligt nog, förlorat vår underbara hittekatt Freddan (egentligen Hesa Fredrik från början, döpt av Martin pga hur Freddan lät).

Freddan var lite äldre och saknade de flesta tänderna pga tandlossningssjukdom, så han fick burkmat och bodde varmt och gott i tvättstugan, med galler in till köket så han hade kontakt med oss och han verkade njuta av det livet, i alla fall sedan Torsten flyttade, innan dess fick han stryk rejält ett par gånger men efter Torstens flytt har nog livet för Freddan varit bättre än på länge. Han var som vanligt inne på fredagkvällen för snart två veckor sedan, lördag morgon var han inte inne, men det är inte helt ovanligt, speciellt när vi hade lite sovmorgon, jag trodde bara han var ute och gjorde sina behov. Men han dök inte upp under dagen och jag blev genast orolig. Nu är det drygt två veckor sedan och han har inte synts till så vi får tyvärr utgå från att han är död. Påkörd? Tagen av räven? Borta är han i alla fall och jag sörjer, det var min stora favorit och en fin efterträdare till min älskade och saknade Måns-Oskar. Men tydligen så har jag ingen tur med mina favoritkatter…. det är så ledsamt och jag saknar honom så mycket, älskade Freddan som var så otroligt snäll och rar. Han hade ju förtjänat några fina år till…. 😦

Älskade Freddan tillsammans med Salt

Älskade Freddan tillsammans med Salt

 

Nu är vintern försvunnen igen och för två veckor sedan var det plötsligt vår… 10 plusgrader, strålande varm sol och ljumma vårvindar gjorde att fleecejackan åkte av efter några hundar meter på promenaden och även i bara hoodtröja kändes det nästan för varmt när jag traskade på i rask takt med Gari och Indi. Grabbarna blev också rejält flåsiga av den ovana värmen. 😉

Så plötsligt var det 10 grader, strålande sol och ljumma vårvindar....

Så plötsligt var det 10 grader, strålande sol och ljumma vårvindar….

Indi passade på att bada i ett dike...

Indi passade på att bada i ett dike…

Full fart på snödropparna i trädgården!

Full fart på snödropparna i trädgården!

 

Sen har temperaturen återgått till lite mer normal – ett par plusgrader, regn och mulet…. bara att stå ut. Det är ju trots allt bara februari och hur mycket man än längtar efter våren så ska den kanske inte komma hur tidigt som helst, inte ens här nere…

Som avslutning, en liten film från november, ett lydnadspass i träningshallen med Indi. Jag experimenterade lite med placeringen av min vänstra arm/hand, bäst blir det nog ändå att ha den så nära kroppen som möjligt, ser snyggare ut och mindre risk för att få nerdrag för dubbelkommando.

Nu ska det förhoppningsvis inte dröja lika länge till nästa inlägg… 😉


Lämna en kommentar

2013

På det stora hela får man nog säga att 2013 varit ett bra, om än omtumlande och hektiskt, år för oss. Mestadels positiva saker har hänt och vi hoppas väl att trenden håller i sig under 2014. En snabb tillbakablick över året som gått kommer här:

Januari:

Det blev en rejält kall och snöig vinter med underbara vinterdagar där solen strålade i den gnistrande snön. Största händelsen under januari var att min brorsdotter Aino föddes. ❤

Snörik vinter

Snörik vinter

Februari:

Ganska händelselöst, jag åkte på en rejäl förkylning, Gari och jag tränade agility i ridhus och vintern fortsatte vara kall och snörik. Martin jobbade sin sista månad nere i Huskvarna.

Vackra vyer

Vackra vyer

Chili och Sigge väntar snällt medan jag fotar

Chili och Sigge väntar snällt medan jag fotar

Finaste älsklingen!

Finaste Garibaldi!

Mars:

Nu började det hända saker… efter mycket funderade bokade jag en efterlängtad valp. Eva på kennel Silogården var till stor hjälp med att hitta en bra kull efter de förutsättningar jag sökte. En harlekinhane hoppades jag på, men man vet ju aldrig så det var bara att vänta. Martin började jobb hemifrån med ett stort projekt tillsammans med kollegor i USA.

Vintern hänger kvar och är långdragen men våren börjar ge sig till känna lite i alla fall och vi njuter allihopa.

Tre grabbar som myser  i vårsolen

Tre grabbar som myser i vårsolen

April:

En riktigt händelserik månad. Det föds valpar hos kennel La Noé d’Orient i Frankrike och till min glädje blir det tillräckligt många harlekinhanar så en av dem ska bli vår!

Garibaldi och jag är flitiga, vi tränar agility i ridhuset så länge hinderna är där, sen börjar vi tävlingskurs i agility på Linköpings BK och vi tävlar lydnadsklass 2, efter låååångt uppehåll och nu äntligen med fina resultat på de två starter vi gör (en tävling blev inställd)!

Dessutom hittar vi en intressant gård nere i Skåne och i slutet av april åker vi ner och tittar på den och fastnar direkt, trots att den verkligen inte är i bästa skick.

Inkörseln till den fyrlängade gården

Inkörseln till den fyrlängade gården

Gården från väster

Gården från väster

Maj:

Full fart framåt! Det blir klart att vi får köpa gården! Spännande och nästan overkligt!

Garibaldi och jag tävlar ytterligare en gång och lyckas ta LP2!

Det blir klart vem som blir vår valp och jag kommer fram till att han ska heta Indigo.

Gården blir besiktigad utan större katastrofer.

I slutet av maj åker Inger, Karin, Eva och jag ner till National d’Elevage i Gien, Frankrike. Träffar massor av fina beauceroner, bland annat Indigos pappa Flash Gordon samt hans ägare och tillika Indigos uppfödare, väldigt roligt att träffas! Vi har en kanonkul resa och allting går bra förutom att Karin blir matförgiftad. Chili fyller 11 år och är pigg och glad trots sin spondylos.

Uppfödarklass, inte riktigt som här hemma, alla uppfödare inne och har med sig poäng beroende på hundarnas resultat, ju fler meriterade hundar, desto fler poäng eller nåt sånt. ;)

Uppfödarklass på NE, inte riktigt som här hemma, alla uppfödare inne och har med sig poäng beroende på hundarnas resultat, ju fler meriterade hundar, desto fler poäng eller nåt sånt. 😉

Mina tre härliga reskamrater! Notera mörka molnen i bakgrunden, det var en rejäl hagelskur som drog förbi strax innan fotot togs

Mina tre härliga reskamrater!

Juni:

Största händelsen är att jag och Eva åker ner till Frankrike – timingen är helt otroligt bra och hennes inlånade tik Wilma (från hennes egen uppfödning) som ska paras med en hane hos just Indigos uppfödare löper lagom till det är dags att hämta Indigo och jag får även införseltillståndet i tid!

Vi har en suverän resa, även om vägen är lång och vi sträckkör ner, förutom några timmars sömn på en mack. Vi har sen en härlig vecka med tre bra parningar mellan Wilma och Eliott, vi bor på hotell med Indigo som sköter sig strålande och vi turistar lite och köper champagne. Även hemresan går som en dans, Indi är underbart enkel och jag är lycklig över min underbara lilla fläckis. ❤  Jag vill rikta ett jättestort tack till Eva som gjorde att hela grejen med att hämta valp i Frankrike faktiskt inte var så komplicerad!

Garibaldi och Sigge fyller 6 år… tiden flyger verkligen!

Avslappnad Indi, har redan koll på den klassiska beauceron-stilen

Avslappnad Indi på hotellet, han hade redan koll på den klassiska beauceron-stilen

"Vadå kliva ur buren, jag trivs ju här!"

”Vadå kliva ur buren, jag trivs ju här!”

Fönster i lite nyare stil, skapade av Marc Chagall

Fantastiska fönster i katedralen i Reims

Förspel, typ.... ;)

Wilma och Eliott – förspel, typ…. 😉

Juli:

Vi får nycklarna till gården och har svårt att fatta att vi verkligen ska bo där… vi vandrar omkring och tittar på allting och försöker förstå det hela. 🙂

Jag börjar min semester men Martins projekt drar tyvärr ut på tiden och medan han jobbar och sliter så försöker jag måla och fixa så mycket som möjligt uppe i Solgläntan inför att vi ska sälja.

Garibaldi börjar inse att Indigo är en kul lekkamrat och de två röjer som tokiga i trädgården varenda dag det är fint väder. Indi visar sig vara precis så lättsam och enkel som han var när jag hämtade honom. Han sover lugnt om nätterna, kan vara ensam i köket även om vi fixar med annat och är överlag en underbar liten krabat. Efter en lång kall vår blir det tack och lov en underbar sommar med massor av fint väder, härligt!

Snäll Garibaldi brukar ha valp hängande i svansen ibland...

Snäll Garibaldi brukar ha valp hängande i svansen ibland…

Smidig liten skruttvalp! :D

Smidig liten skruttvalp! 😀

Allra sötaste Indigo

Allra sötaste Indigo

Augusti:

Vi tillbringar ett par långhelger nere på gården och börjar bo in oss. Först känns det lite konstigt men ganska snabbt känner vi oss hemma. Hundarna älskar innergården. 🙂

Det fina vädret fortsätter även in i augusti.

Mina härliga Linköpingskollegor bjuder mig på kräftskiva i en stuga en bit från stan och vi har en jättetrevlig kväll.

Avskedskräftskiva

Avskedskräftskiva

wpid-20130817_164558.jpg

Bästa vänner ❤

Fyra utslagna grabbar

Fyra utslagna grabbar

Innergården samt nya hundbilen

Innergården samt nya hundbilen

Vardagsrummet - det behövs lite möbler... ;)

Vardagsrummet – det behövs lite möbler… 😉

Grabbarna vill följa med mig

Grabbarna bakom galler på innergården

September:

Jag flyttar ner ”på riktigt” fast med bara en liten mängd möbler och prylar så jag klarar mig. Martin blir kvar i Linköping för att fixa med huset inför försäljningen. Jag tar med mig Sigge, Kenzo och Chili medan Indigo och Gari får stanna hos Martin eftersom jag inte kan lämna Indi hur länge som helst och där Indi är där är också Garibaldi. Saknar mina grabbar rätt mycket, alla tre….

Jag börjar jobba på Combitechs kontor i Kristianstad och får låna ett rum så länge då mitt rum varken har möbler eller datanät. Lite spännande och lite läskigt att börja på nytt kontor men jag blir väl mottagen och det känns helt ok.

Indigo debuterar i utställningsringen på Nordskånska KK ”Gröngölingsutställning”. Han sköter sig fint, speciellt med tanke på att vi knappt miljötränat med massor av hundar överhuvudtaget…

wpid-20130915_184406.jpg

Vackert landskap

wpid-20130913_073615.jpg

Chili, Kenzo och Sigge på promenad

wpid-20130909_063433.jpg

Utsikt upp mot byn

wpid-20130911_191947.jpg

Underbara höstdagar!

Oktober:

Martin flyttar ner lite mer permanent, men fortsätter att fara fram och tillbaka mellan Skåne och Östergötland. Indigo och Garibaldi stannar hos mig och det funkar fint att lämna Indi några timmar, jag jobbar delvis hemifrån och är som mest halvdagar på jobbet när inte Martin är hemma.

Det strålande fina höstvädret fortsätter och vi njuter alla av det. Chilis kullbror Pike får somna in pga en tumör i mjälten och jag funderar ofta över hur länge vi kommer att få ha kvar Kenzo och Chili – det är bara att vara tacksam för varje dag som de är med oss.

wpid-2013-10-06-18.32.30.jpg

Backen ner från Olseröds by

wpid-2013-10-03-14.37.03.jpg

Bästa kompisarna har dragkamp

wpid-20131003_133404.jpg

Solbadande grabbar i underbart höstväder

November:

Årets enda riktiga katastrof inträffar när Garibaldi blir förbannad på Måns-Oskar och biter honom illa. Prognosen ser inte bra ut och vi väljer att låta Måns-Oskar somna in. Det här tar oerhört hårt på mig och jag klandrar fortfarande mig själv för att jag förmodligen var delaktig i att utlösa attacken (eftersom jag matade katterna från bordet och Gari inte alls gillade det). Det tar tid för mig att släppa det och även att hitta tillbaka till mitt goda förhållande till Garibaldi, men det är väl tyvärr bara att inse att såna här saker kan hända när man har djur.

Solgläntan är till försäljning via mäklare, det ser hyfsat lovande ut på visningen och så småningom drar budgivningen igång och stiger riktigt bra.

Garibaldi och jag debuterar i lydnadsklass 3 i Skurup, ganska dåligt resultat då vi avstår platsen samt nollar ett antal moment men det kändes helt ok att tävla ändå.

Kenzo fyller 13 år, älskade gammelmannen!

Min fina Måns-Oskar, sommaren 2007

Min fina Måns-Oskar, sommaren 2007

December:

Vi adventspyntar gården och det blir riktigt fint.

Kontraktet för Solgläntan skrivs på och äntligen kan vi beställa flytt. Den 12:e december kommer våra möbler ner och det blir lätt kaos lite här och var. Vi kämpar på med att få ordning och det BLIR faktiskt klart till jul.

Kenzo får problem med en tand och det slutar med operation. Nervöst men han klarar det bra, får dock hosta efteråt precis som för knappt två år sedan, förhoppningsvis går den över inom några veckor.

Julen firas med Martins föräldrar och är synnerligen lugn efter all stress innan. Mellandagarna är ännu lugnare; vi slappar, äter god mat och går långa promenader med hundarna.

När det här skrivs är det nyårsaftons kväll, vi ska fira i lugn och ro här hemma och hoppas på att det inte smäller alltför mycket – svårt när man flyttat till nytt ställe och inte vet alls hur det brukar vara.

Ljusslinga på stallet

Ljusslinga på stallet

Vardagsrummet från innergården

Vardagsrummet från innergården

Pyntat

Pyntat

wpid-20131212_094535.jpg

Kaoset den 12 december när allting flyttats ner från Linköping

wpid-20131223_144219.jpg

Vardagsrummet julpyntat

wpid-13876637632641.jpg

Vi önskar alla en underbar och avkopplande jul med det här julkortet.

wpid-1388009356678.jpg

Ett litet julkollage

wpid-13879056157721.jpg

Vår fina gran samt i bakgrunden akvarierna, både det lilla provisoriska och det stora som fiskarna ska flytta över i snart

GOTT NYTT ÅR!!


Lämna en kommentar

Träning och sånt

Höstmörkret tar på min energi, trots att jag slutar tidigt flera dagar i veckan och det går tyvärr ut över hundarnas träning. Jag går och längtar efter att vår träningshall blir färdig för det kommer ju helt klart att underlätta en hel del att kunna träna i en varm och ljus lokal oavsett vädret och mörker ute.

Jag brukar inte vara riktigt så här slut på hösten/vintern tycker jag, speciellt inte sedan jag började jobba deltid, men nu tror jag att det är flera faktorer som spelar in – stress pga flytt, försäljning av gamla huset, allting med hallen och nya företaget, sorgen efter händelsen med Måns-Oskar (jag saknar honom väldigt väldigt mycket) och så ovanpå det så var jag ju först magsjuk i nästan 10 dagar och då tog jag inte Levaxin vilket borde kunna påverka ett tag efter (typ nu) och så har jag heller inte kunnat vara ute och röra mig så mycket som jag skulle behöva pga att jag sen skadade knäet. Det är 4 veckor sedan nu och det är helt klart bättre men fortfarande inte bra.

Men lite träning får jag till ändå och det tackar väl hundarna för. 😉

Garibaldis träning

För Garibaldis del har fokusen legat på lydnadsklass 3 då vi var anmälda till en tävling förra helgen och en nu i helgen som kommer. Helt klart är att momenten inte är färdiga för tävling (åtminstone inte om jag vill ha uppflyttningspoäng) men det var å andra sidan därför jag valde att anmäla – för att se hur vi låg till.

Det jag har noterat och som ju är ganska självklart är att träning gör stor skillnad… 😉 jag har de senaste veckorna kört en kampanj med rutan och vittringen inför tävlingarna och Garibaldi gick från att knappt ha kunnat vittringsapportering alls för några veckor sedan till att ta rätt pinne på tävling, trots att vi aldrig nånsin tränat med att någon annan lägger ut pinnarna. Jag har dock varit noga med att förbereda på rätt sätt, dvs vända mig om även när jag själv lagt ut pinnarna och kommandot ”leta apport” har helt klart blivit befäst. Där ser man hur bra det kan bli trots att vi inte tränat in hela momentet exakt som det ska vara på tävling. Likaså har vi aldrig haft någon som kommenderat vid rutan, inte den biten där jag går mot rutan och vinklar och sen vinklar tillbaka mot utgångspunkten igen och får order att kalla in hunden. Men den biten fixade han också utan problem.

Något som verkligen behöver tränas, men som kommer att kräva att jag åker till brukshundklubbar och hittar folk att träna med, är gruppmomenten.

Sen har vi fjärren…. den är inte bra alls; när han är laddad skiftar han snabbt och lätt MEN han flyttar sig både i sidled (VAD är det jag gör som gör att mina hundar flyttar sig åt höger – sett från deras håll – i fjärren?!? Kenzo och Chili gjorde likadant!!) och även framåt ibland, är han inte så laddad så flyttar han sig inte så mycket men det kan bero på att han helt enkelt inte utför alla skiften. På tävlingen i söndags fick vi en 0:a eftersom jag behövde alldeles för många kommandon för att få honom att skifta. Det är framför allt skiftet till stå som är problemet.

Så nu har jag dels börjat med en kampanj för att få honom att vara stilla med bakbenen – genom att han får stå med dem på en target – och dels ska vi träna fjärr med störning (av Indi och husse till att börja med) samt när han är lite trött efter rastning/träning/bus. Har testat lite med baktasstarget tidigare men inte fått till det riktigt, igår testade jag med en bit wellpapp och det funkade faktiskt riktigt bra. Han är rätt bredbent och sätter sig även med brett mellan tassarna så jag fick hitta en bit som var bred nog. I början var han väldigt fundersam men efter lite jobb med att få honom att förstå att det viktiga var att tassarna var kvar på pappen så kunde vi mot slutet faktiskt göra några skiften ligg-stå och stå-sitt. Långsamt gick det, men det är för att han är osäker på vad jag vill, det bör bli bättre med ökad förståelse för det hela.

Vi ska också lägga lite energi på fritt följ med störning för han har lite för lätt att släppa blicken på mig och kolla på annat, då tappar han direkt en del koncentration (även om det inte blir så illa att han glider ifrån mig men i söndags glömde han sätta sig i nån halt och det är typiskt pga att han är lite okoncentrerad).

Indigos träning

Så har vi då lillfläck, alltså Indigo. Kan nog säga att han är den valp jag tränat minst med nånsin, pga flytt och allt så har helt enkelt träningen fått stå tillbaka. Lite småsaker har jag ändå kört, ska se om jag kan sammanställa lite.

Han har början till fritt följ/linförighet, med fin kontakt (en liten bit) och stort engagemang (utan att bli alltför yvig). Vi har påbörjat apporteringens gripande och hållande, det går hyfsat bra faktiskt. Stadga i stå, sitt och ligg fungerar fint, har tränat med omvänt lockande. Han är också duktig på att sitta eller ligga kvar om jag går iväg en bit. Jag har kunnat gå och lägga ut ett uppletandeföremål kanske 25 meter ut och han ligger kvar, jag har också kunnat lägga en boll i rutan och han sitter kvar (10-12 meter bort). Vi har alltså kört lite rutan-träning med boll eller godis i rutan. Även ställande under gång börjar arta sig.

Min plan när jag skaffade Indi var att han redan från början skulle kunna fotgående på höger sida lika bra som på vänster sida eftersom jag tänkte tävla bland annat rally med honom, men det har jag tyvärr slarvat med. Vanlig fot-ingång på min vänstra sida gör han väldigt fint medan höger har vi inte fått till riktigt men nu har jag satt igång en hårdträning med det. Vi håller nu även på att träna in ”sitt framför”, vilket gick lätt att få in.

Han är en rolig hund att träna, har massor av energi och vilja att jobba, men ibland är väl koncentrationen inte direkt perfekt… kanske inte så lätt när man är 7 månader och en liten slyngel. För det mesta sköter han sig fint, men det har kommit några saker på senare tid som gör att han känns mer som en unghund än en valp – härom dagen tuggade han plötsligt sönder en liggdyna som låg i sovrummet, efter att ha varit duktig med allting utom kartonger ända från valpstadiet… 👿

Chili skräms… kunde slutat illa

Nånting helt annat som hände härom dagen var att Chili skrämde oss rejält. Det var på morgonen och Martin skulle gå ut med Chili och Sigge, jag höll på att ge Torsten mat i pannrummet när jag hör Martin vråla på mig… jag rusar till vardagsrummet och undrar vad som har hänt, tänker på om Sigge lyckats sticka efter en katt eller nåt…. Men då visar det sig att Chili gått omkull på det hala laminatgolvet i vardagsrummet, han har ”fläkt” sig, dvs ett bakben ut år vardera håll och han kom inte upp, inte ens med hjälp… Jag stängde undan Sigge som oroligt for omkring och när jag sen vände mig om så lyckades Chili precis ta sig upp med hjälp av Martin. Han rörde sig utan problem och verkade inte ha fått några men av det men med tanke på hur hans rygg är full av spondylos så blir man ju orolig. Han fick en Rimadyl och sen fick han ha sitt Obtrack-täcke på hela dagen men på kvällen och dagen därefter travade han utan minsta problem så tydligen hände inget värre. Han hade pipit till när det hände, förmodligen gjorde det ont i ryggen och musklerna just då, men det verkar vara det enda som hände. Nu har han fått hålla sig i andra delen av huset och igår köpte vi fler gångmattor så att han alltid kan gå på en matta när han rör sig över vardagsrumsgolvet. Laminat är lite läskigt på det sättet att det är så jäkla halt för hundarna. 😦

Man blir ju orolig när gamlingarna gör sig illa… Chili blir för övrigt 11.5 år idag, tänk vad tiden har gått. Vår stora fläckis som mentalt aldrig riktigt blivit vuxen, som är världens snällaste och så mysig. ❤

Duktig Sigge!

Sigge skrämde mig igår kväll, men var också väldigt duktig… jag skulle släppa ut honom för kvällskissningen, jag brukar kolla så att det inte är några katter som far omkring på gården – är det fallet så tar jag ut Sigge i koppel – men nu var det lugnt, trodde jag….. precis när jag släpper ut Sigge genom dörren (och han far ut i full fart, typisk Sigge-stil) så kommer Torsten farande rakt över gården, tydligen hade vi glömt spärra kattkluckan för utgång.

Jag verkligen VRÅLADE ”Sigge!” med värsta rösten och Sigge tvärvände, snubblade nästan på katten som sprang rakt framför honom och sen rusade Sigge rakt in i hallen tillbaka till mig och såg väldigt mycket ut som ”oups, nu ställde jag till det”. Lika förvånad såg han ut när jag överöste honom med beröm, men han var snabb att i sann Sigge-stil hoppa upp med tassarna på mina axlar och pussas. Duktiga duktiga Sigge, fördelen med att han är så pass mjuk som han är, han lyssnar verkligen. Puh… jag är kanske extra lättskrämd nu efter olyckan för en månad sedan men Sigge är, till skillnad från Garibaldi, inte arg på katterna… han bara tycker att de är spännande jaktbyten, ungefär i klass med vilken hare eller kanin som helst. När jag då tog i med ”rösten” så fanns det ingen tvekan om vad han skulle göra, fina killen. ❤


Lämna en kommentar

Katter söker nytt hem

Pga den hemska och sorgliga händelsen med Måns-Oskar så inser vi att vi måste omplacera Torsten och även de katter som vi fått ”överta” ihop med gården; en kattmamma (okastrerad) och hennes enda överlevande unge av en kull på (minst) tre. Mest akut är läget för Strunt och hans mamma eftersom de lever utomhus och nu kommer den kalla årstiden. De har visserligen en hel del uthus att gå in i men det är ändå inte ett riktigt bra liv för dem. Torsten kan bo kvar här ett tag, viktigast är rätt hem.

Torsten:

Torsten är 6 år, född på sensommaren 2007. Han är en stor (ca. 5 kg) svartvit långhårig kastrerad bondkatt, social och trevlig, gillar både människor och hundar, duktig musjägare, gosig kelkatt. Han är van vid att både vara ute och inne, så han vill komma till någon som kan ge honom samma möjligheter även i fortsättningen, utan risk att bli påkörd av bilar förstås!

Torsten i november 2007, då var han 3 månader och fick testa att gå ut i snö första gången....

Torsten i november 2007, då var han 3 månader och fick testa att gå ut i snö första gången….

Torsten, foto från 2008

Torsten, foto från 2008

Han är frisk och kry, har blivit huggormsbiten för några år sedan men repade sig utan problem, har haft en sårskada men i övrigt ingenting konstigt. Han är inte helt lätt att hantera när man måste ge honom medicin, men det är enda gången han är svår. Klorna har vi aldrig testat att klippa eftersom han lever delvis som utekatt, vi tycker han behöver sina klor då.

Torsten, hösten 2013

Torsten, hösten 2013

Hans päls har en tendens att tova ihop sig vid fällningsperioder så man måste vara noggrann med att kamma honom, annars tovar den snabbt ihop till en stor kaka och då får man raka honom istället…. något han står ut med men inte uppskattar jättemycket. Sommar och vinter är det inga problem utan det är i övergångarna, när han byter från sommar- till vinterpäls och tvärtom som det tovar sig rejält.

Han är uppväxt med hundar, dels hos uppfödaren och sen hos oss och är mycket förtjust i våra hundar, kelar gärna med dem och skulle säkert uppskatta hund i sitt nya hem också. Han verkar ganska snabbt ha kommit på hyfsat fredlig tass med de vilda katterna här, även om han inte gärna vill ha in dem inomhus så har jag sett honom, Strunt och Strunts mamma samsas i lugn och ro ute på innergården, med lite lagom distans till varandra.

Torsten är veterinärvårdsförsäkrad i Agria, försäkringen följer natutligtvis med och man får även med (om man vill) en toalettlåda, transportbox, matskålar samt ett stort katt-torn med liggplatser och klösmöjligheter.

Strunt:

Vi har även en liten sötnos som vi döpt till Strunt, eftersom han var bara var en liten struntsak när vi flyttade in här, halvsvulten och med två syskon som tyvärr inte överlevde, de dog troligtvis av svält innan vi hann mata dem tillräckligt. Trots denna hårda start så har Strunt visat på fin vilja att överleva och är nu vid 5-6 månaders ålder visserligen ganska liten men pigg och kry. Han är inte kastrerad ännu då han är så ung och ganska efter i fysiska utvecklingen. Han är avmaskad, men inte försäkrad.

Även han är långhårig, blågrå med vita tecken och silvriga toppar i pälsen. Han har en liten ”knick” på svansen.

Vacker färg har han, blir nog en ståtlig herre med tiden

Vacker färg har han, blir nog en ståtlig herre med tiden

Kelig Strunt

Kelig Strunt

Strunt har utvecklats något helt fantastiskt, från att vara en rädd och mager kattunge till att bli en social och enormt kelig ungkatt som väldigt gärna skulle vilja komma in i huset till oss. Han har också börjat vänja sig vid hundarna, det är framför allt Kenzo och Indigo som har hjälpt honom med det. Även Strunt ska bo så att han har möjlighet att både vara ute och inne, jag tror inte han kommer att trivas som enbart innekatt men han vill heller inte bara bo utomhus, det är han för kelig och social för.

Båda katterna finns alltså i Skåne men kan levereras längs vägen mellan Skåne och Linköping om det skulle vara så att någon är intresserad.

Strunts mamma

Även Strunts mamma, en liten och nätt blågrå hona av okänd ålder (förmodligen bara 2-3 år gammal) skulle kunna behöva nytt hem. Hon är inte kastrerad men skulle verkligen behöva bli det innan hon blir parad på nytt och får fler ungar som inte överlever. Vår möjlighet att ha en katt inomhus för konvalescens var inte jättebra redan innan och det har inte blivit bättre nu när vi måste dela av Garibaldi från alla katter. Den här honan, som vi bara kallat för ”mamma” är lite skyggare än sin son och har inte gjort lika stora framsteg, men hon går att klappa när hon kommer och äter om man bara är lugn och försiktig. Hon är numera mycket mindre rädd och uppehåller sig gärna runt benen på oss när vi är utomhus, speciellt när hon väntar på mat. Får hon möjlighet att bli kastrerad och kanske hållas inomhus några månader så tror jag hon kommer att bli en jättetrevlig katt, men hon kommer nog att vilja bo med möjlighet att gå ut då hon är en utpräglad gårdskatt.

Mamma och unge, fortfarande väldigt hungriga trots regelbunden (två gånger om dagen) utfodring...

Mamma och Strunt, bild från september

Hör av er här eller maila mig på asa@kfib.org om ni vill ge nån av katterna ett nytt hem.

Min fina Måns-Oskar, sommaren 2007


19 kommentarer

När tragedin slår till

Ibland är livet som djurägare inte alls roligt och just nu är det ett sådant tillfälle… tårarna bara rinner.

I lördags slog tragedin till här hemma… vår katt Måns-Oskar blev illa biten av Garibaldi, det hela handlade om matförsvar men det var verkligen en onödig olycka då det var vår mat som Gari vaktade….  Vi panikringde djursjukhuset i Hässleholm som tack och lov har öppet till 22 alla dagar (klockan var ca. 19 när det hände tror jag) och Martin (som kunde köra, mitt skadade knä hindrar mig just nu) åkte direkt dit.

Jag var helt chockad… Garibaldi har visserligen haft tendenser till att inte vara riktigt snäll mot katterna i just matsituationer tidigare, men att han skulle göra något sånt här hade nog ingen av oss ens kunnat drömma mardrömmar om. Han är en hund med ett synnerligen tydlig och bra hundspråk och han har inga tendenser till att bråka med hundar. Visst, han vaktar ben och mat men inte värre än nån av de andra i flocken och även här är han tydlig med vad han menar. Men tydligen gäller inte samma regler när det handlar om katterna. Vi insåg att vi aldrig kommer att lita på Garibaldi ihop med katterna och det betyder att vi måste hitta nya hem till katterna…

Måns-Oskars skador var dels en bruten underkäke och dels förmodligen skador på balanssinnet pga smällen. Idag, tidsdag, ringde vet. och meddelade att röntgenbilderna på käken var så pass svårbedömda att de skickade dem till en ortoped på Helsingborgs djursjukhus, men inte heller de kunde bedömma hur käken såg ut. De ville göra en CT-skanning och därefter bedöma om operation. Balanssinnet verkade ha hämtat sig, nu var käken det stora problemet.

Vi funderade länge och väl men kom till slut fram till att det här inte var hållbart att utsätta stackars Måns-Oskar för alla dessa undersökningar, inte veta om han blir bra och sen dessutom behöva omplacera honom, försiktig och skygg som han alltid varit med alla utom oss. Så vi tog det oerhört svåra beslutet att låta Måns-Oskar somna in, bara 9 år gammal.

Det gör så jäkla ont just nu att jag inte vet var jag ska bli av. Måns-Oskar har alltid varit ”min” katt, min favorit och jag är så otroligt ledsen att det slutade så här. Att det dessutom var min älskade hund som skadade min älskade katt, det har jag riktigt svårt att fatta. Enda trösten är väl att Måns-Oskar hade 9 fina år hos oss, har aldrig varit skadad eller sjuk och har haft ett fint liv. Men det gör ändå så ont, så ont….

Min fina Måns-Oskar, sommaren 2007

Min fina Måns-Oskar, sommaren 2007


Lämna en kommentar

Glömde ju kritiken från utställningen….

Tar och lägger in den i ett nytt inlägg istället för att redigera det gamla.

Nordskånska kennelklubben Hässleholm 2013-09-28, domare Marie Ullatti.

”Vackert huvud och uttr. Korr. bett. Tillr. hals. Ngt rakställd skuldra, välvinklad överarm. Vänvinklat bret lår. Skjuter upp länden ngt i rörelse. Bra ben, tassar och benstomme. Lovande valp.”

Han är lite överbyggd ännu, alltså högre bak än fram, men det har minskat efterhand och jag gissar att det växer bort framöver.

Jag misstänker att det är svårt att bedöma valpar, de är ju liksom mitt i sin tillväxt och kan variera rejält och säkert också ändra sig ytterligare, men det ser ju i alla fall ganska hoppfullt ut inför framtida utställningskarriär – om vi kan lära oss att sköta oss i ringen vill säga… Matte måste lära sig att springa fint och ställa upp hunden rätt, Indigo måste lära sig att stå stilla trots mysiga människor som tar på honom. Blir nog en utmaning. 😉

På morgonpromenaden idag fick vi sällskap:

Kenzo i egen takt och bakom honom kommer Måns-Oskar

Kenzo i egen takt och bakom honom kommer Måns-Oskar

Galen katt kör eget race

Galen katt kör eget race

Garibaldi skulle gärna hängt med i språngmarschen men jag bad honom låta bli

Garibaldi skulle gärna hängt med i språngmarschen men jag bad honom låta bli, bara dumt att lära Indigo att det är ok att springa efter katterna, det har han ändå rätt stort intresse att göra redan nu, sen drar han dem i svansen (som han gör med Garibaldi) och katterna uppskattar det inte alls. 😉

 


Lämna en kommentar

Träning, kattflytt och annat

I helgen var vi i Linköping så då blev det obefintligt med träning. Arbetet där uppe går framåt, vi har haft hjälp av en duktig snickare och han har byggt klart altanen, satt upp panel i hallen samt satt upp tak- och golvlister. En målare var också ute och satte tapet i sovrummet, det blev himla snyggt med den tapet vi hade valt. Snart är det klart nog att ta dit en mäklare, tack och lov… det är rätt jobbigt att bo på två ställen samtidigt, när det är 40 mil mellan dem.

Hur som helst, i tisdag tog jag ett kort träningspass med Garibaldi – rutan på ca. 20 meters håll, inklusive inkallning från rutan. Metallapport, lite fritt följ samt en dold plats var det jag hann med innan det började skymma och jag ville hinna träna Indi ett pass också. Ska försöka träna ett par gånger i veckan nu så vi är lite förberedda inför tävling sen. 🙂

Hade innan träningen varit ute och gått ca. 2.5 km med Indigo och Garibaldi, där de fick gå lösa åtminstone 1 km. Milda tider som Indi sprang! Från det att jag släppte lös honom tills att jag kopplade upp honom igen så sprang han nästan konstant, med bara något kort stopp för att kika ut i skogen, kolla på mig eller undersöka något. Resten av tiden var det full galopp… tokhund! Det finns få saker som han tycker är så roligt som att springa har jag märkt… känns lovande inför agilityträningen. 🙂

Jag hade egentligen tänkt köra lite enkla lydnadsövningar med Indi men när jag hörde hur han lät inifrån huset när jag tränade Gari så bestämde jag mig för att ta tag i ”koppla av när nån annan jobbar”-träningen. Orkade inte släpa ut en bur utan tog en filt och jobbade med att klicka och belöna när han frivilligt gick till filten. Så småningom började han även bjuda på lägganden, duktig skrutt. 🙂

Trodde att han skulle vara lite lugnare efter den rejäla springturen men icke… full sula. Det finns MASSOR av energi i den lille sötnosen, jag måste verkligen ta tag i träningen lite flitigare nu, han behöver göra saker. Framför allt behöver vi passa på att spåra mycket känner jag, det har blivit dåligt med det.

Lite kamplek och lite godisbelöning varvade jag, nu kampade och lekte han fint trots att han fått godis först, det har han tidigare haft lite svårt för men nu gick det i alla fall bra. Han har bytt alla tänder nu, sista hörntanden lossnade härom dagen – den nya hade redan börjat komma så de satt dubbelt, men jag hade lite is i magen och vips så hade mjölktanden ramlat ut. 🙂

Annars på djurfronten så har jag kontaktat Kattkommando Syd för att försöka få hjälp att ta hand om kattmamman med unge som bor här på gården… de behöver tas om hand, honan behöver kastreras och de behöver få var inomhus kontinuerligt ett tag så de lär sig att människor inte är farliga.

Mamma och unge, fortfarande väldigt hungriga trots regelbunden (två gånger om dagen) utfodring...

Mamma och unge, fortfarande väldigt hungriga trots regelbunden (två gånger om dagen) utfodring…

Våra egna katter fick nu flytta med ner, eftersom även Martin nu mer och mer bor här nere. De åkte med mig i bilen och jag var lite beredd på cirkus… två katter som sällan åker bil och som inte direkt visat sig uppskatta det tidigare de få gånger det skett och i samma bil Sigge som är mer än lovligt intresserad av katterna. Den första timmen lät det en del från katterna och det fick Sigge att pipa en del, men sen lugnade sig katterna faktiskt, kanske för att det var mörkt ute och då kopplade även Sigge av.

Första natten fick de tillbringa i pannrummet och tvättstugan, de försvann in bakom den för tillfället nermonterade klätterställningen. Nästa morgon vågade sig Torsten ut lite på span i huset, medan Måns-Oskar fortfarande gömde sig. Han har så smått börjat smyga ut men han är inte nöjd… han är en ganska svår katt på så sätt, förändringar gillar han INTE. Torsten är lättare, han är så pass öppen och nyfiken och orädd att det går mycket snabbare för honom att släppa otäcka händelser. Å andra sidan är Måns-Oskar jättesnäll att hantera, typ ge medicin, medan Torsten är hemsk…. väldigt olika personligheter på de där två katterna.

De fick hålla sig inne de första två dygnen men onsdag kväll släppte jag ut dem. Intressant nog så var det Måns-Oskar som glatt travade iväg som om han aldrig gjort annat än att bo här, medan Torsten smög försiktigt ut. Båda två kom in en sväng på kvällen, gick igen och dök snällt upp nästa morgon när jag kallade. Igår satte Martin in en kattlucka i dörren till tvättstugan så nu är det lite lättare för dem att komma och gå som de vill.

En morgon i början av veckan när jag kom upp och råkade kika ut i trädgården fick jag en överraskning – där stod en råbock och åt äpplen…. jaha ja. Fick en dålig bild, tyvärr såg han mig när jag rörde mig så han stack strax efter det här togs:

En suddig råbock...

En suddig råbock…

 

Igår kväll hittade jag en padda!! i badrummet… fattar fortfarande inte hur den kommit dit. En liten en var det, 4 cm lång ungefär och den fick hjälp att flytta sig ut på innergården, i badrummet ska den INTE vara. 😉  Plockade ut en stor spindel från toan och hittade ytterligare spindlar (som fick vara kvar så länge) i taket vid badkaret i stora badrummet… jaja, de var inte i vägen när jag duschade så det fick vara tills en annan dag. Huset är synnerligen välfyllt vad gäller spindlar, den saken är säker.

Nu är det helg igen, nya roliga äventyr väntar runt hörnet och ett antal kartonger behöver packas upp, växter ska grävas ner och hundarna ska aktiveras. Sysslolös är man ju inte…. Trevlig helg!