Chili

Chili 10 år / 10 years / 10 ans

LPI LPII Roseole’s Ag Brochet En Blanquette

* 2002-05-29     †2015-06-17

e. Maurice du Domaine du Goelo – HD:B, AD:ua
u. Roseole’s Poulet au Blanc – HD:A, AD:ua. Uppflyttad lägre klass (spår). Tre 1:a-pris i lydnadsklass I.

Hälsa:
HD: B
AD: ua
Kastrerad augusti 2007 pga. prostatit

Meriter etc.

• LP I, maj 2004
• Uppflyttad till Lydnadsklass III november 2004
• Genomförd MH – känd mental status, skott 1, april 2004
• Uppflyttad till lägre klass spår oktober 2004
• Ej gk (40 poäng, skottfast) korningens mentaldel november 2005
• KM-vinnare lydnadsklass III, Beauceronklubbens rasspecial 2006
• LPII, september 2007

Fina jättestora ursnälla mesiga Chili! Vår första harlekin, kusin till Kenzo (men det kunde man inte tro när man såg dem bredvid varandra) och en otroligt snäll kille! Mjukaste hunden jag någonsin haft, så otroligt snäll och mån om att vara till lags. Förmodligen var det därför som vi aldrig fick platsliggningen att fungera… han avskydde att jag lämnade honom, om så bara 20-30 meter. Några tråkiga incidenter på platsliggningar hjälpte heller inte till; en gång en otrevlig labbehane som ville slåss, en annan gång en snäll goldenhane som inte ville slåss.

Vi tävlade till oss LPI och LPII, mest på hemmaplan för där var han tryggare, men sen i 3:an funkade det bara inte längre. Efter några försök insåg jag att det bara inte gick; på sista tävlingen hade jag knappt hunnit gömma mig innan han satte sig upp. I övrigt var han arbetsglad och trevlig så det var väldigt synd att vi inte fick platsen att fungera.

En stor kille var han, förmodligen omkring 73 cm i mankhöjd och när han var som mest aktiv och musklad och fin så låg han på drygt 50 kg i vikt. Långa ben, lång rygg, bärnstensfärgade ögon – kanske inte helt rastypisk men så otroligt vacker i mina ögon.

Chili var en väldigt speciell hund, jag tror inte man hittar en sådan igen; så otroligt snäll och mjuk och mesig att det nästan var lite synd om honom. Dock var han alltid trygg i miljöer; skott och andra ljud, konstiga underlag etc. skrämde aldrig honom. Det enda han var rädd för var människor, samt att bli lämnad… Ingen separationsångest hemma dock, i hundgården vilade han lugnt när vi var på jobbet, men att försöka lämna honom 20 meter för en inkallning… direkt kom det pip och gny.

Människor var det han alltid hade svårt med, han var rejält otillgänglig men med fördelen att han alltid backade undan, aldrig försökte lösa det genom att bita ifrån. Det handlade inte om extrem rädsla för folk i alla lägen; att gå in på en plan och träna/tävla när det stod människor bekymrade inte honom, att gå på stan med honom var lugnt för han kryssade snyggt mellan alla människor, så länge de ignorerade honom. Det han inte ville var att ha kontakt med folk; värst var det när folk försökte gulla med honom, locka på honom etc. De som ignorerade honom kunde han ganska snabbt acceptera.

På ”gamla dar” blev han betydligt mer tillgänglig, han hade fått en erfarenhet som sa honom att de flesta människor faktiskt var trevliga och med det löste han det mesta.

Tyvärr drabbades han av rejält med spondylos i ryggen, vilket upptäcktes hösten 2011, då jag tyckte han rörde sig så konstigt. Visade sig att han hade inflammerade tåleder på baktassarna, troligtvis som en följdverkan av att han rör sig annorlunda pga spondylosen. Han kämpade på trots stel rygg och var alltid pigg och glad, men våren 2015 märkte vi att han blev sämre och sämre och till slut var vi tvungna att ta det oerhört svåra beslutet att låta honom somna in, trots att han fortfarande var pigg i huvudet; hans kropp orkade inte mer och han fick somna in hemma på gården den 17 juni 2015 – jag saknar honom så otroligt mycket… ♥