Sigge

Goosewood’s Hoche – Sigge

e. Multi-CH Uarrior de la Noé du Jardin – cotation 6, Élite A, HD: A
u. Goosewood’s Josefiner – SV-06, HD: A, ED: ua

Född: 19 juni 2007
Död: 16 september 2021

Hälsa:
HD: B
ED: ua
Kastrerad juli 2007
En incisiv i nederkäken bortopererad pga skada.
En kindtand bortopererad pga förändringar runt roten.

Sigge var kullbror till Garibaldi och kom till oss som omplacering i april 2008 då hans ägare inte kunde/ville ha kvar honom. De första månaderna fick han vara hos min goda vän Angelica och där trivdes han fint ihop med hennes dåvarande hund, en kastrerad mallehane.

I augusti 2008 tog vi hem Sigge och trots att tanke från början hade varit att omplacera honom vidare så insåg vi att han inte var så lätt att hitta nytt hem till – en viss reservation mot människor, en osäkerhet mot okända hundar samt en relativt stor ljudrädsla, framför allt skott och åska, gjorde honom svårplacerad.

Så han fick stanna hos oss och det mesta fungerade bra. Bröderna kom bra överens, däremot fick vi se upp med Sigge och katterna för det funkade inte så bra…

Tyvärr hände under slutet av 2010 och början 2011 ett par incidenter där Sigge flög på sin bror och Garibaldi tog ganska illa vid sig trots att det bara resulterade i fysiska skador en gång (då ett av Garibaldis öron kom i kläm). Vi försökte hitta ett nytt hem till Sigge men det var fortfarande lika svårt och avlivning var inte ett alternativ, så i dagsläget (våren 2012) är Sigge fortfarande kvar och vi har numera grindar inomhus och delar alltid på bröderna. Lite trist, men inte mycket att göra.

Sigge har alltid varit en intensiv hund. Allting han gör går i full fart. När han väl kopplar av gör han dock det ordentligt också, så av- och på-knapp finns, den var bara väldigt dåligt utvecklad när vi tog över honom. Det blev bättre men det var ofta inte helt lätt att rätta till saker som befästs under de där första viktiga månaderna. På äldre dar har Sigge blivit en ganska cool kille, som inte hetsar upp sig i onödan.

Det som varit jobbigast med Sigge (bortsett från situationen med honom och hans bror Garibaldi) är hans ljudrädsla. Åska skrämmer honom rejält, samma sak gäller skott på nära håll och även ljud som smällarna från vår tryckluftsdrivna spikpistol stressar honom rejält. Husse råkade skrämma honom genom att vara oförsiktig när han tog ner byggställningen och Sigge var i hundgården; efter det reagerade Sigge direkt om Martin började skramla med stege, byggställning eller verktyg, däremot om jag gjorde samma sak så reagerade Sigge inte alls, jag kan ställa stegen nästan rakt över honom och han bryr sig inte. Rädslor är alltid svårt att jobba med och speciellt när det handlar om saker man inte kan styra över – som t.ex. åska och skott. Hans försiktighet med främmande människor är mycket lättare att styra, så som vi bor är det inga problem och får han bara lite tid på sig är han trevlig mot folk, han är t.e.x inte alls svår att lämna på djursjukhuset om han bara får lite tid på sig att kolla in folket som ska ta hand om honom.

Sigges goda sidor var hans enorma energi, en arbetsvilja som var jättestor, en superfin kamplust och ett stort intresse för både mat och lek/kamp som belöning. Han hade förmodligen kunnat bli en suverän lydnadshund men eftersom han fick alldeles för lite socialträning under sitt första år så vågade jag aldrig riktigt lita på honom tillsammans med andra hundar så blev det aldrig några tävlingar för hans del. Inte för att Sigge brydde sig och jag sysselsatte honom med mycket nosarbete, lite lydnadsträning och lite rallylydnad samt lite trickträning. Jag tror att vi gav honom ett bra liv, jag önskar att vi kanske kunde ha gett honom ett mer intressant liv för han var en nyfiken hund trots sin osäkerhet, men vi gav i alla fall honom ett tryggt liv.

Sigge älskade att kela! Hade han fått välja skulle han nog tillbringat större delen av tiden i mitt eller husses knä, på rygg, mysandes. Som yngre låg han som en filt draperad över mig när jag låg i soffan och tittade på tv, han var helt underbar på det sättet. Hans stora svarta ögon var otroligt uttrycksfulla och han var en underbar hund som borde fått ett eget hem där han kom i första hand och där han fick stöd för sina rädslor, men eftersom ett sådant hem inte verkade finnas så fick han nöja sig med att leva ett ganska hyfsat liv hos oss.

11 maj 2012 kom jag hem och hittade Sigge svårt sjuk; han gick i cirklar och verkade må mycket dåligt. Det blev akutresa till Valla djursjukhus, där de konstaterade att han hade nedsatt funktion i hela vänstersidan. Vi fick fortsätta till Strömsholm och sen låg Sigge inlagd där i 5 dygn, de gjorde magnetröntgen, ryggmärgsprov och en mängd andra prov men hittade inte något fel alls… Vi fick hämta hem en väldigt trött och hängig hund, men efter två dagar på kortison piggnade han till och sen gick det bara åt rätt håll. Vi har dock fortfarande ingen aning om vad som hände men huvudsaken var att Sigge blev frisk igen.

Sigge samma dag som han kom hem från Strömsholm, riktigt dålig, jag och han låg och vilade under filten.

Sigge höll sig förvånansvärt pigg och fräsch långt upp i åren och hans konstiga neurologiska system kom aldrig tillbaka. De 2-3 sista åren var han nästan helt döv, något som inte störde honom direkt utan snarare gjorde hans liv lite bättre, då han inte längre kunde höra åskan – för första gången på många år sov vi alla lugnt igenom nätter med åska. Han blev heller aldrig osäker pga sin dövhet, även om vi ibland överraskade honom – något som väl visar på att han levde ett väldigt tryggt liv hos oss.

Han fick somna in vid en ålder av 14 år och nästan 3 månader, då flera olika ålderskrämpor till slut blev för mycket för att han skulle ha ett bra liv. Han somnade in här hemma med mig och Martin vid sin sida, ätande skinka och jag tror att han fick ett så bra slut som man kan ge en hund.

Livet med Sigge var inte alltid helt lätt och begränsade oss en hel del men han gav otroligt mycket kärlek tillbaka – han är väldigt saknad.