konditionsträning | Beauceron och whippet

Ja, sjukdomar, friskvård och kondis är saker som just nu har rätt stort fokus här hemma.

Först och främst konvalescenten Sigge

I måndags fick vi svar på proverna ang. toxoplasmos och neosporos – negativa båda två. Alltså vet ingen vad som är fel med Sigge, veterinären hade nån gissning om nervkopplingar men det är alltså bara rena gissningar.

Antibiotikakuren är slut nu men kortisonet kommer han få fortsätta äta, enligt veterinären fanns det risk att han får stå på en låg dos resten av livet och det går väl att leva med. Just nu är det lite jobbigt då han dricker och kissar mängder pga höga kortisondoser men det har redan blivit lite bättre när vi sänkte från 6 till 4 tabletter. Men man får onekligen lite påminnelse om hur det är att ha valp… ut och kissa ofta, slarvar man så hinner hunden inte säga till utan kissar inne.

I övrigt mår Sigge nog rätt bra nu. Det känns som att han piggnar till lite för varje dag, men jämfört med hur han varit senaste halvåret så är det som att ha ca. 1/4 Sigge kvar… mycket lugnare, mer i stil med gamlingarna eller i alla fall Kenzo; Chili är ju fortfarande som en unghund i sitt beteende… 😉

Hur som helst, Sigge är alltså både lik sig och inte… lika mysig och kelig, men inte så klängig, glad och svansviftande men inte så stressig, väldigt hungrig (där är nog kortisonet en stor bov i dramat) , inte fullt så galen på katterna som tidigare, lite långsammare reaktioner känns det som men samtidigt så tvärnitade han imorse när jag kallade på honom när han tänkte ta sats och rusa in i sovrummet och hoppa upp i sängen, så reaktionerna verkar ändå finnas där. Tar man fram en kamptrasa så kampar han glatt och gärna, med lika mycket vilja som tidigare men mycket lägre intensitet.

Han piper och har sig när det vankas mat och promenader och det känns som ett bra tecken. Jag tror att han kanske inte är så mycket förändrad egentligen, förutom att den mesta stressen bara har försvunnit och det är det som gör att vi tycker att han inte är sig själv. Snurrandet åt höger finns kvar, men mest när han ska hitta ställen att kissa eller när han blir lite uppvarvad, typ när vi ska gå ut.

Vi vet alltså inte hur framtiden kommer att se ut för Sigge men som det ser ut just nu så lever han och mår bra och det är nog allt vi kan begära i dagsläget. Vi tar en dag i sänder helt enkelt, det vägledande får vara hur Sigge mår och han verkar tack och lov må bra just nu.

Min fot

Rehab då, ja det är jag som ska genomgå det… min fot har gett mig mer och mer problem och i tisdags hade jag tid hos sjukgymnasten för en genomgång. Det slutade med att jag fick order om att ”inte gå så mycket” på foten… inte så lätt att följa när jag är gräsänka i veckorna eftersom Martin jobbar i Huskvarna och hundarna ju måste rastas… Jag lovade dock att försöka gå korta rundor och sen cykla med Garibaldi som är den som behöver mest motion. Vidare har jag fått ett träningsprogram som innefattar bland annat stå på ett ben, tåhävningar, stå på balansplatta och lite andra roliga övningar, som tillsammans ska hjälpa till att stärka upp muskulaturen i min fot. Mina problem är alltså sviter av skadan för 12 år sedan; jag har för dåliga muskler i foten och det gör att foten lätt kommer ut i ändlägen när jag rör mig och då blir den överansträngd. Sen har jag även en del artros pga skadan och det hjälper ju inte till, men precis som hundar med HD så blir det bättre om jag har bättre muskler i foten. Så… träning it is, jag vill verkligen bli bra igen!

Det här har dock resulterat i att jag verkligen försökt ta det lugnt med foten senaste dagarna och det har gjort lite nytta. Det innebär dock också en del mindre bra saker; i helgen skulle jag åkt på Beauceronklubbens läger men eftersom jag knappt ens kan gå mer än ett par hundra meter utan att få ont så har jag valt att avstå lägret i år. Väldigt tråkigt men jag är rädd att jag kommer att antingen överanstränga foten eller inte kunna göra något alls och inget av alternativen är speciellt roligt.

Jag hoppade även över träningen igår, jag får satsa på att kunna vara med på de två återstående gångerna av agilitykursen, även om jag kommer att få vara försiktig så vill jag ju verkligen inte missa det. Eventuellt kan jag få lite hjälp av Martin nästa gång, vi får se.

Garibaldis kondis

Jag har börjat inse att Garis kondis nog är ännu sämre än jag trodde… slarv från min sida i kombination med min trasiga fot har gjort att han fått röra sig mindre än han borde och nu när han är kastrerad så har vikten även visat sig vara ”lättrörlig uppåt” om man säger så. Så nu får det bli skärpning; jag kan ju inte gå/springa så mycket men däremot kan jag cykla och det började vi med i lördags, sen var det agility i måndags, i tisdags tränade vi lydnad och igår hade jag tänkt cykla men insåg att de fortfarande höll på att köra in vall med traktorer och jättesläp och att möta dem på grusvägen kändes inte så kul, så jag reviderade planen och valde att gå på den nyslagna vallen och låta Gari hämta bollar – jag la ut några bollar och så fick han hämta dem en i taget, vilket innebar att jag inte behövde gå så långt heller, vilket nog är bra för foten. Mr G tyckte det var jobbigt i slutet och sprang inte direkt fort men sprang gjorde han i alla fall och det räcker väl till att börja med… 😉

Vi fick publik när Gari konditionstränade…

Han fick god hjälp av morbror Chili som nu är väldigt pigg! Han går på Rimadyl för sina baktassar, de fick nog lite överbelastning när han gick och haltade på sitt framben. Frambenet är äntligen bra sen kanske två veckor tillbaka men jag började se tecken på att han hade ont i tassarna så nu blir det en kur Rimadyl så det inte hinner bli värre. I övrigt var han väldigt pigg och galen, det märks när han mår bra för då jagar han gärna efter Garibaldi som blir överlycklig för att morbror vill leka med honom. 😉

Älskade Chili – 10 år!

Chili fyllde för övrigt 10 år i tisdags, här kommer några bilder på en förhållandevis fräsch 10-åring:

Chili 10 år – i ganska bra form trots allt

Chili 10 år – inte så fläckig längre dock

Chili 10 år – trixa för lite godis gör han gärna!

Nu känns det verkligen som att jag och Garibaldi kommit igång med träningen ordentligt, vilket väl är på tiden med tanke på att vi är anmälda (fast jag vet inte om vi kommer med, kan ju mycket väl bli bortlottade) till tävling om knappt 4 veckor. 😉 Under förra veckan blev det faktiskt en hel del gjort.

I måndags blev det ett lydnadspass på fältet hemmavid. Lägreklassmomenten utom hoppet (eftersom vi inte har något hinder). Det mesta funkade bra, fast i linförigheten var intensiteten och koncentrationen lite för låg, i krypet var den däremot alldeles för hög… Han laddar något så kopiöst så fort det är dags för kryp – jag fattar inte vad jag gjort. 😉

Efter lite funderande så var jag ju tvungen att testa något annat vad gäller krypet, så lite senare gick vi ut på altanen, jag ”beväpnad” med hårt godis (bitar av torkad grisknorr, sånt som tar lång tid för Gari att tugga) och så började vi jobba med krypet igen, först ett lugnt nerläggande, där han fick titta rakt fram istället för att börja med att ligga och stirra på mig. Sen omvänt lockande och plötsligt kröp han ganska lugnt och lågt och utan ljud eller så. Inte många steg men det räckte, sen belöning som tog en stund att tugga, därefter ett kryp till och lugn belöning, sen fick det räcka. Det verkar som att jag hittat ett verktyg att använda, skönt!

Sigge fick lite rallylydnadsmoment nere på fältet och var galen och duktig, en inte helt ovanlig Sigge-kombo liksom… 😉

I tisdags åkte jag och Gari en sväng till klubben för lite träning, inte med nån träningsgrupp utan bara han och jag. Blev ett bra pass där jag började med rutan och sen körde fritt följ, inkallning, framförgående, fjärr och två platsliggningar.

Onsdagen ägnades åt fysträning för Garibaldi, långa budföringar, 250 m x 8. Intressant nog var han inte speciellt slut efteråt utan ville göra mer mer mer… det fick bli lite lydnad på fältet. Tyvärr är positionen i fria följet inte bra, jag försöker rätta till den men jag får bara inte till det; han går dels lite för långt fram och så plogar han (går lite snett vid min sida, med baken ut, så att han går på två spår). Inte så snyggt. Avslutade med en platsliggning där jag hade hoppats på skott från skjutbanan men naturligtvis var det tyst just då, trots att det där störande pangandet annars låter ständigt och jämnt från vår till höst. Inte riktigt vad jag ville ha i bakgrunden när jag flyttade ut till ”lugnet på landet”…

På torsdagen var det som vanligt träning med ”torsdagsgänget”. Denna gången började vi med platsliggning och så glad jag blev – Garibaldi låg i 5 minuter, nosade en gång, huvudet gick som vanligt (nyfiken så det räcker och blir över) men inget pip och inget kryp. Har för mig att han rullade över lite från ena skinkan till andra, inte jättemycket men en liten rörelse men inget mer än så. Väldigt skön! Kanske får vi rätt på det där eländiga momentet till slut. 🙂

Skippade sen linförigheten då jag känner att jag måste hitta ett bättre sätt att jobba med positionen. Började istället med en inkallning, sen framförgående, läggande, apportering och sist kryp (med omvänt lockande). Allting kändes bra, även om det finns att jobba med, framför allt precision och småsaker. Eftersom vi hade lite tid kvar så körde jag sen även saktagåendet av framåtsändandet, vi har inte kört det på planen med grupp sedan i höstas och med tanke på det så gick det riktigt bra! Bra träningskväll som ingav hopp. 😉

Fredagen blev också bra, jag flexade ut lite tidigare och åkte hem till nylagda spår, tur att man har en snäll och för tillfället hemmajobbande sambo. Ett fältspår med korv i till Sigge, som han gick riktigt fint och en kul spår i hagen till Gari, han missade första pinnen men resten gick bättre. Jag hade bett Martin att gå in från ett annat ställe (där vi oftast kommer ut annars) och att gärna gå lite på andra ställen än vi brukar – det blir så lätt att man går ungefär likadana spår där varje gång eftersom det är enkelt och passar hur hagen ser ut, men det går ju att göra lite annorlunda, kringelikrokiga spår och det hade Martin lyckats fint med. Jag har full tillit till Garibaldi vad gäller spåret så det är bara pinnarna som snitslas och Martin gick inte med, utan jag får lita på hunden och det är ju inga problem, G spårar superfint.

Den "obligatoriska" fredagsmathandlingen utfördes på CityGross och på vägen dit var himlen så här vacker!

Sen innehöll helgen nästan ingen träning alls, lite lek med bollar på promenaderna, lite test av externbelöning för bättre position men inte mer än så. Tyvärr har Gari fått nåt litet sår i/under högra framtassen, vi kan inte se något direkt men han är där och slickar och har sig hela tiden, så nu blir det tratt på och ingen träning på några dagar, samt sko vid rastningarna, så får vi se. Jag hoppas att det bara är något litet skrapsår, men det skulle förstås kunna vara en rosentagg från vildrosorna i hagen, även om vi försöker undvika dem när vi lägger spår så är det ju svårt att se minsta lilla kvist. 😦

Vi får avvakta och se, men trist när han inte är helt kry. Vi har för övrigt fler okrya hundar; Chili är halt… han var ok i fredags när jag rastade men lördag morgon var han rejält halt, på sitt ”problemben” höger fram där han har en gammal skada.

Kenzo hostar och harklar sig, först har jag tänkt kennelhosta men han har hostat sen efter operationen för snart två veckor sedan och ingen av de andra har en harklat sig så jag gissar att han åkte på en liten halsinfektion efter att ha varit intuberad…. han är mycket fräschare nu men hostar och harklar fortfarande, dock är han superpigg vilket känns skönt.

Sigge då – njae, han är frisk och lika vild och galen som vanligt. 😉

Avslutar med några bilder från i söndags, när jag planterade blommor.