Om hypo

Det här inlägget kommer inte att handla om hundar/hundträning utan hypo (hypotyreos) så om ni inte är intresserade av det kan ni alltså sluta läsa nu.

När jag skriver om hypo här i bloggen är det mest för min egen skull, det är praktiskt att kunna bläddra bakåt och kolla när jag fick ändrad medicinering, när jag testade olika saker, hur jag mått genom åren etc.  men sen kanske det även kan vara till nytta för andra, hoppas kan man ju.

Nu är det snart två år sedan vi höjde min Levaxindos ganska rejält, jag gick från 100 µgr till först 125, sen 150 och sen slutligen landade jag på 175 och där har jag alltså legat. Jag mår mycket bättre efter den höjningen men jag vet inte om jag ska säga att jag mår bra… lustigt det där egentligen. Jag har stora problem med vikten som mest går upp, upp, upp – jag kan gå ner något enstaka kilo men bara om jag är superstrikt och minsta lilla jag släpper efter så går jag upp igen och jag är så himla trött på det här. Jag äter förvisso en del onyttigheter (godis/choklad) men jag äter också bra mat och rör mig en hel del.

På senaste tiden har jag läste lite mer om hypo och allt som tillhör och insett att jag förmodligen har rejält med myxödem i både armar och ben. Mina svullna anklar är hopplösa, det är inte behagligt att ha strumpor, jag får stora märken redan efter bara kanske 20-30 minuters användning på morgonen. Hade inte varit så konstigt om jag vore svullen om anklarna efter en hel dags jobb, jag står dessutom upp större delen av arbetsdagen numera, men så där direkt på morgonen… det har förbryllat mig lite men nu inser jag ju att det är myxödem.

Ju mer jag läser så inser jag också att de som enbart äter Levaxin (syntetiskt sköldkörtelhormon) faktiskt sällan mår jättebra. Levaxin innehåller T4, medan sköldkörtelhormon egentligen består av T1, T2, T3 och T4. Framför allt T3 är viktigt, det är den del som verkar styra vikt etc. Många vittnar om att de blivit tjockare sen de började med Levaxin. Sen går det väl att säga att det kan vara av helt andra orsaker, men det känns som att fler och fler faktiskt inte mår så bra som läkarna verkar tro – den generella inställningen bland läkare verkar vara att har man väl skrivit ut Levaxin så är patienten frisk. Detta stämmer alltså inte alls om man tittar på verkligheten.

Det finns även icke-syntetiskt sköldkörtelhormon, framställt från malda svin- eller nötsköldkörtlar, men dessa är inte lätta att få tag på. Många verkar dock må mycket bättre med sådan behandling och man kan ju undra varför det då ska vara så svårt att få det? Har man tur så har man en bra läkare som är intresserad och villig att hjälpa till så att man får ta in t.ex. Armour Thyroid som licensepreparat, men de flesta läkare verkar tyvärr mest anse att man är en gnällig kärring och att det är annat som ligger bakom att man inte mår bra. Verkligen deprimerande läsning! Jag inser också att jag nog mår väldigt bra jämfört med många andra hypo-patienter. Men det hindrar ju inte att jag vill må ännu bättre, även om jag inser att jag förmodligen aldrig kommer att må som jag gjorde innan jag blev sjuk. Det kan jag leva med, det finns mycket värre saker man kan drabbas av, trots allt….

Hur som helst, efter mycket läsning och diskussion med en bekant som har samma sjukdom så har jag nu beställt ett kosttillskott (som alltså får köpas in utan licens eller recept eftersom det är just ett kosttillskott) som består av torkade svinsköldkörtlar. Jag ska även testa att äta AdreKomp (som hjälper binjurarnas funktion) samt lite andra mineraler och vitaminer, allt för att se om jag möjligtvis kan bli lite piggare. Min bekant har testat det här kosttillskottet (Porcine Thyroid) och hon mådde betydligt bättre efter det, så jag hoppas att det ska göra nån skillnad även för mig. Vi får väl se, det är en test och funkar det inte så har jag i alla fall testat.

Framför allt hoppas jag på att få lite mer energi (även om jag nu har oerhört mycket mer än jag hade för några år sedan) samt att det blir lättare att påverka vikten åt rätt håll. Jag förväntar mig inga magiska resultat där kilona bara rasar av mig, men det vore ju trevligt om det gick att gå ner i vikt på normalt sätt, istället för att bara gå upp hela tiden.

Idag, 21 februari, har jag tagit första tabletten PT. Ska bli intressant att se om det kommer att ha nån effekt, jag misstänker att jag kommer att behöva äta det ett antal veckor innan jag ser något eventuellt resultat.

Jag har också, sedan några dagar tillbaka, börjat utesluta gluten och laktos för att se om det har någon som helst effekt. Kanske inte helt smart att testa flera saker på en gång för det kan ju bli svårt att veta vad som ger vilken effekt (om det nu blir någon effekt alls) men varför vara tålmodig…

Blandad träning samt lite lydnadsfilmer

I helgen har det blivit lite blandat vad gäller hundarna. De har framför allt fått långa promenader i det sköna vintervädret men det har även blivit en del träning. I lördags tog vi med frisbeen ut på båda rundorna och fick med trötta hundar hem. Sigge är tokig i frisbeen – man får ju se upp lite för han skulle lätt springa ihjäl sig… finns liksom ingen hejd på honom när frisbeen kommer fram, han springer och springer och springer, hur trött han än är. Chili brukar under tiden få leta godis men han hade varit lite risig i magen på fredagen så den här gången blev det inget godisletande vilket gjorde honom ganska frustrerad. Han fick istället springa efter frisbeen några gånger mot slutet och det var han ganska nöjd med.

Garibaldi är också väldigt förtjust i frisbeen men som vanligt är han inte lika tokig som Sigge, det finns lite mer balans och sans i Garibaldi och det märks direkt i sådana här lägen. Han springer dock väldigt gärna efter just frisbeen (mycket hellre än om vi slänger ut bollar) och husse fick till fina kast med frisbeen, långa och snett längs med en sluttning så G  sprang lite på snedden ner och sen fick han jobba på i uppförsbacke tillbaka till husse. Under tiden fick Kenzo leta godis i snön, vilket han var synnerligen nöjd med.

Söndagen bjöd på ännu finare väder än lördagen, dock med en lite kyligare vind men med temperatur runt 0 och man hör på fåglarna att våren är på gång, de sjunger som tokiga nu, helt underbart!

Jag fick hjälp av Martin att filma lite lydnadsträning med Garibaldi. Tyvärr blir G rätt distraherad när husse är med men det gick ändå rätt bra. Vi har ju inte tränat så mycket i vinter så det var lite intressant att se hur det skulle se ut. Det såg faktiskt inte så illa ut, men jag såg att jag måste tänka på mina egna rörelser, min flaxande vänsterarm var tillbaka igen och sen syns det verkligen att jag slarvat med mat och träning nu under några månader….  

Vi behöver också jobba på Garis koncentrationsförmåga när det dyker upp plötsliga störningar (besök hos grannen, grannens katt i full galopp över deras gård, bilar som passerar ute på vägen) och även hans förmåga att jobba trots att husse står och filmar. Men totalt sett kändes det rätt ok. Vi har en del att jobba på i momenten – i framåtsändandet behöver G få betydligt bättre tempo i gå-delen, i fjärren behöver vi jobba på skiftena till och från stå, samt öka på avståndet mellan honom och mig. Skulle vilja ha lite bättre uppsitt också men det verkar helt hopplöst att få till, jag misstänker att jag helt enkelt har varit slarvig och belönat halvbra sitt, så jag får verkligen skylla mig själv där, som vanligt är det jag som förare som ställer till det.

Efter filmningen fick Sigge och Chili fick en lite längre promenad där Sigge fick leta boll och Chili mest fick röja omkring. När vi sen tog ut Kenzo och Garibaldi så bestämde jag mig för att jobba med viljan att dra. Jag testade med sparken en kväll i förra veckan och det är bara att inse – ingen av bröderna är en naturlig draghund, dvs. det är inte bara att sätta på dem selen, sparka igång och så bär det iväg… nix pix. Trots att jag sparkar på så att det inte ska vara tungt så travar de bara på i slak lina, ökar jag lite så ökar de också men inte så mycket att de börjar dra direkt. Det här är alltså då bröderna som kan dra som idioter i koppel och halsband, om man tillåter det…

Så nu åkte Baggenbältet och expandern fram, sen agerade en av oss “hare” och den andra sprang (långsam jogging) med Garibaldi, peppade honom när han drog, jobbade med att stoppa honom när han tänkte springa och nosa och efter ett par försök sprang han riktigt fint och låg på bra och verkade förstå vad vi ville att han skulle göra. Gäller nog att jobba vidare på det här sättet, det kanske inte blir någon bra slädhund av honom i vinter men jag har planer på att springa med honom i sommar (det var ju det där med min träning och kondis…) och då vore det ju kul om han ligger på och drar lite, ger ju honom lite mer träning än om han bara lunkar på i långsam takt.

Efter att de pustat ut nån timme och sen fått sin mat så fick hundarna märgben så för dem var det nog en riktigt bra dag.

Här kommer filmerna:

Det kanske börjar bli dags att uppdatera lite…

Ja, det är väl på tiden att jag kommer igång med att blogga igen…

Faktum är att jag åtminstone är igång med träningen; Garibaldi har fått ett flertal lydnadspass här hemma under förra och denna veckan och det känns riktigt bra, även om vi har en hel del att jobba med.

På plussidan finns fint engagemang och bra driv efter belöningen från Garibaldis sida och hyfsat strukturerad träning från min sida, på minussidan en halvdålig position i fria följet samt frivilliga ställande under inkallningar som var tänkta att vara släta.

Det vi verkligen behöver träna på är platsliggning med andra hundar och för det skulle vi ju behöva träna tillsammans med andra… men kylan och mörkret är inte jätteinspirerande så det där att åka till klubben har det blivit klent med, minst sagt.

En rolig sak är att jag anmält till två kurser på klubben och kommit med på båda. En agilitygrundkurs för Garibaldi och en rallylydnadsgrundkurs för Chili!

Jag funderade på rallylydnad för Chilis del redan förra året men då var han inte kry och sen när vi hittade vad som var felet så blev det medicinering och då var ju kurs bara att glömma men nu har han varit utan medicin och ändå mått bra i flera månader, trots vinter och kyla så nu hoppas jag att han fortsätter vara fräsch.

Han har ju en del spondylos i ryggen men det verkar inte vara något som han har ont av utan det märks bara i hans rörelser i skiftet mellan passgång och trav.

I övrigt är han pigg och fräsch och vill jobba mer än vad han gör just nu så jag hoppas att rallylydnad kan vara hans grej. Vi fick ju lägga ner lydnadstävlandet pga att Chili avskydde att ligga plats med andra hundar och det slipper vi ju med rallylydnaden.

Ska bli himla roligt att testa och kanske kan det sen även vara något för Sigge – jag vågar inte riktigt köra vanlig lydnad med honom med tanke på platsen, jag tror inte det går så bra om en annan hund går fram till honom.

Agility med Garibaldi då, ja… jag har ingen aning om hur det kommer att gå men det kommer säkert att vara roligt och om vi sen inte blir några stjärnor på det så gör det inget.

Anmält Garibaldi och mig till tävling har jag också gjort, lägre spår, trots att vi inte har platsen. Vi SKA kunna klara det ändå, utan större problem, med en vettig lydnad och förhoppningsvis har vi det nu när inte Garibaldi är totalt besatt av lukter och kissfläckar.

Nån lydnadsklass 2 ska vi också ut och tävla och med de nya reglerna så innebär det icke-dold förare vid platsen och det underlättar ju en hel del.

Jag tänkte att jag skulle filma lite av vår träning i helgen, vi får se om vi får till det, i så fall kanske det kommer några filmer här.

Det här inlägget är för övrigt skrivet via mobilen med WordPress-appen som faktiskt funkar riktigt bra.

Slänger med några bilder från senaste tiden, alla tagna med mobilen.

 

 

En ganska lång summering av 2011…

Ja, det är ju ganska vanligt att man, så här sista dagen på året, gör en summering av vad året fört med sig. 2011 har varit ett för oss ganska händelserikt år, mestadels positivt men med en del mindre roliga inslag, dock inga riktiga katastrofer och för det är vi oerhört tacksamma!

HUNDARNA

Jag tar och börjar med hundarna. I början av året tog vi våra simkörtkort och sen simmade vi Kenzo ganska regelbundet. Han var rätt tagen av snön och kylan och haltade från och till, vilket dock försvann så fort kylan försvann.

I februari svalde Garibaldi en kapsyl… det kostade oss två och ett halvt tusen och några timmars oro, men Gari tog det hela med ro och var galen och glad på djursjukhuset och fick fint beröm för hur trevlig han var. Han verkade tycka alling var en enda superkul utflykt, ända tills kräkmedlet började verka.

Apropå Garibaldi så konstaterade jag i våras att han var helt hopplös med att ta pinnarna i spåret. Ett intensivt arbete under vår och sommar och början av hösten ledde till att vi presterade godkänt i lägre klass i september – pga att vi inte har en fungerande platsliggning så klarade vi inte poängen för uppflyttning, men spåret gick superbra, var långt som ett elitspår och Gari tog alla pinnarna utom första, som jag lägligt nog såg, då han tack och lov i alla fall går väldigt säkert i spårkärnan. Det var otroligt spännande att tävla bruks och jag hoppas att vi ska fixa uppflyttning till högre nu i vår.

Gari och jag tävlade även lydnad med mindre lyckat resultat. Det kändes rätt hopplöst där ett tag… Vi var även på läger och tränade hårda spår, svårt tyckte både Gari och jag och förmodligen inget jag kommer att fortsätta med mer än som aktivering men nyttigt och roligt att vara på läger. Tack vare det så fick jag också en underbar ny träningsgrupp att träna ihop med, då en av lägerdeltagarna och tillika klubbkamrat till mig frågade om jag ville vara med och träna på torsdagar med den grupp hon tillhörde. Den här träningsgruppen har gjort massor för både vår lydnadsträning och för min entusiasm, det är ett härligt gäng och jag är SÅ glad att jag fick chansen att träna med dem!

I maj var G och jag nere hos Angelica och tävlade lydnad, Garibaldi gick upp på platsen och jag började inse att vi hade allvarliga problem med det. Riktigt riktigt tråkigt och ännu mer tråkigt under den här tiden var att vi beslöt att försöka omplacera Sigge då hans attacker på Garibaldi skapat oro och stress för framför allt Garibaldi, vilket säkert bidrog till hans osäkerhet kring andra hundar och därmed fick platsliggningen att funka ännu sämre än den gjort tidigare.

Det gick dock ungefär lika bra att omplacera Sigge som vi trott; de som hörde av sig var helt fel för hans del och som det ser ut idag får han stanna här… vi får stå ut med att leva med hundarna separerade.

Vi var på beauceronklubbens läger och jag var som vanligt instruktör, nästa år tror jag att jag “bara” ska vara vanlig deltagare och få  chansen att träna min egen hund, oavsett hur kul det är att vara instruktör. Sen var Angelica och jag iväg till Maria Brandel för privatträning och uj så kass jag kände mig efter det…. jag är verkligen usel på att visa upp ett bra arbete när jag blir nervös och nervös var jag….

Det hela ledde till att jag fick fundera igenom hur jag tränade och belönade och så småningom blev det hela betydligt bättre, jag hoppas att vi är på rätt väg nu, jag och Garibaldi.

I oktober kastrerades Garibaldi, efter mycket vånda och funderingar från min sida. Efteråt är det bara att konstatera att det var det bästa vi gjort, för både hans och vår skull och att vi nog skulle gjort det redan för ett år sedan. Slut på stressad och hysterisk Garibaldi, slut på urinläckage och förhudskatarrer och vips hade vi tillbaka vår underbara, glada, träningsvilliga Garibaldi. Som sagt, det bästa vi kunde gjort för honom!

Chili har varit på hältutredning och det visade sig att han hade rejält ont i sina tår på baktassarna. Även en del spondylos i ryggen, inte så oväntat på en äldre stor hund med lång rygg, men heller inget som verkar orsaka honom jätteproblem, förutom ett lite annorlunda rörelsemönster i skiftet pass/trav. Tassarna gav honom däremot stora problem men efter att ha ätit Rimadyl i ett par månader (full dos i början, därefter sakta sänkt) har han nu varit utan medicin i åtminstone två månader och har inte fått tillbaka problemen utan är piggare än någonsin, underbart att se!

Kenzo fyllde 11 år i november och tyvärr börjar vi se en del ålderstecken hos honom; han är vingligare bak och kan tappa balansen om han svänger snabbt, han sätter lätt i halsen och hostar, troligtvis beror båda sakerna på något som kallas för GOLPP, ett ålderssyndrom som tyvärr inte är så mycket att göra åt. Det känns hårt att inse att han inte kommer att vara hos oss för evigt… fina Kenzo! Vi får njuta av den tid vi får med honom och försöka hålla honom så fräsch som möjligt.

Sigge är som vanligt; pigg, galen, vild… han mår bra och trivs med livet här och det är väl bara att inse att vi älskar honom enormt mycket och att han förmodligen aldrig kommer att flytta, såvida inte det helt perfekta hemmet skulle dyka upp och den chansen verkar väldigt liten.

Han och Kenzo fick för övrigt lugnande medicin utskriven i somras när det var som värst med åska och det har gjort livet lite lättare för dem och oss, även om det inte tar bort all rädsla så dämpar det i alla fall lite.

Jaja, det var hundarna det…. långt så det förslår blev det dessutom. Nå, vad har hänt för övrigt då?

ÖVRIGT

Under sommaren jobbade vi flitigt med hus och trädgård. Martin röjde sly och började bygga en friggebod – Siggeboden – där vi ska ha en isolerad del med anslutande hundgård till Sigge, eftersom han inte trivs att vara i samma hundhus som Garibaldi, resten av boden ska bli oisolerat förråd för trädgårdsmöbler etc. Jag målade fönster och fönsterfoder på kökets burspråk och vi bytte färg på fönsterfoder och knutbrädor från grått till vitt, vilket blev så himla snyggt. Även garageportarna fick sig en duvning med skrapa och färg och blev otroligt snygga. De är i dåligt skick men nu lär de i alla fall hålla några år till, tills vi har tid och ork att ta tag i garaget. Det finns mycket annat som först ska fixas, t.ex så behöver trappan upp till huset bytas ut, det fula och halvruttna uterummet ska rivas och hela stora huset behöver målas om…

Inomhus har vi renoverat rejält, alla fyra sovrummen har fixats till, samt även grovköket och det har blivit så himla fint! I dagsläget har vi lite jobb kvar, det ska upp fondtapeter i alla rummen, samt golv- och taklister och lite andra småsaker, men totalt sett blev det enormt lyckat. Renoveringen blev “klar” lagom till jul vilket passade jättebra då vi fick besök av min mamma och bror över julen, för första gången på 11 år firade vi jul tillsammans och det var underbart och hur trevligt som helst!

På jobbfronten så har det inte hänt så mycket för min del men desto mer för Martins del. Han har slutat på Motorola och kommer att försöka driva sin egen firma under nästa år, vi hoppas att det ska funka och att allting ska lösa sig, men det är förstås en chansning så vi får se hur det går. Vi hoppas i alla fall på det bästa.

Övriga djur som inte är hundarna – i våras skaffade vi äntligen vårt efterlängtade akvarium, ett 190 liters hörnakvarium. Det lilla gamla akvariet på 27 liter har blivit bostad för sötvattensräkor, dock har vi haft lite svårt att få dem att trivas och överleva, får se om vi ska fortsätta försöka.

Katterna har haft ett ganska lugnt år, ändra fram till kring jul, då Torsten kom hem med ett litet rivsår under ögat, pyttelitet och inga problem, men några dagar senare var det svullet, inflammerat och varfyllt så det blev akut djursjukhusbesök där bölden skars upp och nu går han på antibiotika och smärtstillande och mår redan oerhört mycket bättre. Tror att grannarnas elaka svarta honkatt är den skyldiga…

Nyårsafton kommer vi som vanligt att tillbringa hemma för att hundarna ska må bra, våra underbara grannar har lovat avstå från nyårsfyrverkeri bara för att våra hundar är rädda, såna grannar är guld värda! I år sitter vi dock inte ensamma utan får besök av Kalle och Ciza, det ska bli jättetrevligt. Vädret visar sig från sin bästa sida, den här vintern har varit mer som en kall och blöt höst, men idag är det i alla fall några minusgrader, rimfrost överallt och strålande sol – helt underbart, bara att njuta.

GOTT NYTT ÅR!!

Gott nytt år!

Två helger och lite dagar däremellan

Förra helgen – 27 november – fyllde vår älskade Kenzo 11 år! Tänk vad tiden har gått fort; det känns som att det bara var några få år sedan han var en storörad unghund och nu är han en gammal gubbe, tack och lov hyfsat pigg och fräsch fortfarande. Det är helt klart den värsta biten med att vara hundägare – våra älskade hundar lever alldeles för kort tid.

Jag hoppas att Kenzo får hänga med oss många år till, han är som sagt ganska fräsch för sin ålder. Tyvärr lite vinglig i bakdelen men annars inga problem att röra sig.

Kenzo 11 år

Dagen firades med färska ben till alla grabbarna, mycket roligare än så blev det dock inte då Martin och jag tillbringade ett antal timmar på Bauhaus i Norrköping och köpte laminatgolv, tapeter, färg, tapetklister, verktyg etc etc.

Under tiden härjade vinden och det var verkligen inget mysigt väder. Med bilen fullastad körde vi försiktigt hem och sen ägnade Martin ett bra tag åt att bära upp alla prylar medan jag rastade hundarna i halv storm och regn… vilket jäkla skitväder!

Förra året så inleddes advent med helt annat väder, eller ja… inte helt, det blåste hårt även då men det var då inga 10 plusgrader utan istället var det snöstorm. Får erkänna att jag föredrar snön…. fast det hade inte behövt storma.

Dagen innan hade däremot alla fyra grabbarna fått spåra. Sigge och Chili fick näringsspår, 450 respektive 250 meter och nu jobbade Sigge RIKTIGT fint. Märks att vi spårat en del på sista tiden, tempot är fortfarande lite högt men har blivit bättre och noggrannheten har ökat avsevärt. Jag noterade att trots att det blåste rejält ute så låg han i eller väldigt nära spårkärnan mesta tiden, sen skulle han behöva förbättra sitt vinkelarbete men totalt sett så spårar han nu riktigt fint igen. Vi spårade nära vägen på första sträckan och trots massor av trafik (de hade adventsmarknad på Billa gård så det var rena rusningstrafiken för att vara ute hos oss…) så lyfte Sigge knappt huvudet från spåret.  Duktig kille!

Chili jobbade på bra som vanligt, med godis i spåret blir han hanterlig och sliter inte armarna av mig.

Garibaldi fick ett spår i hagmark, knappt 600 meter, med fyra föremål. Eftersom jag märkt att han blir lite väl het i början och gärna går över första pinnen så la jag förstås en pinne ganska tidigt, lika bra att jobba med problemen och så såg jag till att hålla emot lite så han inte fick chansen att flänga iväg och strunta i pinnen. Det funkade för han tog pinnan utan problem.

Eftersom jag upptäckte att de flesta spårpinnnarna låg i Chryslern, som var i stan med Martin, så fick det bli två vanliga pinnar, en pipleksak som inte längre pep samt ett mindre tygföremål. Tygföremålet kom som nr 2 och han tyckte nog inte det var något som skulle plockas utan gick över det så jag stoppade faktiskt honom och han vände och plockade upp det. Nu vet jag inte om han kanske hade stannat av sig själv ändå, jag tror han hade vinden i ryggen, men jag misstänker att han helt enkelt ansåg att det där inte var något som “skulle” markeras.

Föremål nr 3 var pipleksaken och sen vet jag inte vad som hände… jag belönade som vanligt men passade på att även lägga till lite social belöning, klappade och myste och jag tror att han fick för sig att spåret var slut där. För sen när jag släppte på igen så lullade han iväg, drog ut till höger och åt rådjursbajs, såg helt förvånad ut när bad honom “spåra” och allmänt bara flummade runt. Jag fick stanna honom, koppla loss linan, stå ett tag och låta honom tänka till, koppla i linan igen och DÅ trillade poletten ner och han kom igång och spårade fint resten av spåret och tog sista föremålet utan problem. Hehe, ibland blir det lite lustigt.

Slutligen fick Kenzo frispåra sig runt Sigges spår och även om jag tyckte att Sigge var mer noggrann den här gången så hittade Kenzo en del godisbitar, speciellt i början, dock inte alls lika många som tidigare så helt klart har Sigges noggrannhet ökat.

Sen har det varit en jobbvecka, med allt vad det innebär, eftersom vi renoverar för fullt här hemma och delvis måste bli klara innan jul så är det rätt stressigt så kvällarna är inte avkopplande direkt.

Jag har för tillfället mer eller mindre prioriterat ner/bort hundträningen, de får göra lite småsaker men inte mer än så. Torsdagsträningen på klubben avstår jag nu i några veckor men sen efter jul, då jäklar ska vi ladda inför vårens tävlingssäsong.

Helgen som gick tillbringades även den mest med att renovera. På lördagen blåste och regnade det så det blev korta korta promenader, men på söndagen var det lite bättre och vi aktiverade hundarna med bolluppletande och frisbeekastning. De sov gott sen. Frisbee har blivit en ny favorit hos alla fyra, till och med gamlingarna gillar den, även om Kenzo bara hämtar den entusiastiskt tre-fyra gånger, sen är han nöjd.

Nu rullar nästa vecka på och vi jobbar vidare. Trevligt nog har det blivit lite kallare och även faktiskt kommit lite snö, hoppet om en vit jul ökar genast!

Fruktansvärt tragiskt och sorgligt

Läste tidigare idag på Facebook via Hundhjälpen:

“En sorgens dag för alla hundar i Rumänien.
Parlamentet har idag röstat ja för massavlivning av alla gatuhundar i Rumänien, även de som sitter i kommunala hägn.”

Det här förslaget har varit uppe flera gånger och beslutet har skjutits fram men nu har man alltså till slut bestämt sig…

Jag vet att många har invändningar mot att ta in gatuhundar från andra länder hit till Sverige, man säger att “börja med att ta hand om svenska hundar som behöver nya hem” och liknande. Men vad man förmodligen inte inser är att situationen i t.ex. Rumänien är så oerhört extrem jämfört med Sverige att det bara inte går att dra nån som helst likhetstecken mellan dem.

Jag citerar från Hundhjälpens pressmeddelande tidigare i år, när lagförslaget togs upp igen men då bordlades:

“MASSAKER HOTAR ÅTERIGEN RUMÄNIENS GATUHUNDAR
Parlamentet har i ett första led godkänt en lagändring till det sämre för djurskyddet i landet.

Ca 2 miljoner gatuhundar i Rumänien riskerar nu massavlivning genom att förgiftas, slås
ihjäl, skjutas eller sättas i dödshägn utan mat och vatten. Kastreringsprogram enligt TrapNeuter-Release (TNR) som utförs av djurskyddsorganisationer riskerar att förbjudas.

Den nuvarande djurskyddslagen, 9/2008, säger att friska djur ej får avlivas, oavsett om de är ägda eller herrelösa. Problemet med alla dessa gatuhundar är stort i Rumänien och politiker, samt media har därför bedrivit en opinion den senaste tiden för att återinföra en legal jakt på dessa hundar.

Dödandet av hundarna har i olika kommuner pågått olagligt i flera år, antingen genom att gift läggs ut på natten, eller genom att kommunerna anlitar företag som utför utrensningar i olika städer. Företagen anlitar skrupelfria veterinärer som förklarar hundarna sjuka och därefter avlivas de med plågsamma giftinjektioner på löpande band. Under tiden i dessa överfulla dödshägn är det vanligt att hundarna ej ges vatten eller mat, skador som uppstår efter slagsmål behandlas ej. Videoupptagningar visar hur hundar äter på sina döda kamrater.

Massförgiftning hotar inte bara de ägda hundarna, andra djur och barn. Det är en plågsam metod som dessutom inte är effektiv. Så sent som år 2000 förgiftades över 200.000 hundar i Bukarest. Några år senare var antalet gatuhundar uppe i samma nivå. Förklaringen är att lediga revir intas av hundar från landsbygden och att de ägda hundarna, som också springer lösa utomhus dagtid, fortsätter att para sig med varandra. Massmord är och kommer aldrig att vara en lösning!

Ideella djurskyddsorganisationer arbetar med kastreringsprogram i olika delar av landet och når mycket bra resultat genom att få ner beståndet av gatuhundar. Deras verksamhet riskerar nu att förbjudas i det nya lagförslaget. Dessa organisationer kommer även enligt förslaget att förbjudas tillträde till de kommunala hägnen, uppenbart i syfte att hålla verksamheten dold för omvärlden.

-Föreningen Hundhjälpen arbetar aktivt sedan flera år tillbaka med att stöda en av dessa organisationer, eftersom TNR-metoden är internationellt erkänt som den mest effektiva och humna metoden för att få ner gatuhundspopulationer, säger Caroline Berggren som är sekreterare i föreningen.

Demonstrationer av djurvänner har skett runtom i Rumänien i samband med att lagförslaget diskuterades i parlamentet den 1 mars. Hundhjälpen har startat en petition mot förslaget och namnlistorna kommer att överlämnas till den rumänska ambassaden i Stockholm.

- Människor över hela världen är upprörda över hur Rumänien behandlar gatuhundarna och kräver att de ansvariga tar sitt förnuft tillfånga och påbörjar humana kastreringsprogram istället för att bete sig som medeltida barbarer, avslutar Caroline Berggren.

Bakgrund
Rumänien har ca 22 miljoner invånare och uppemot två miljoner gatuhundar. De rumänska gatuhundarnas elände började på 80-talet när Ceaucescu ville industralisera Rumänien. Människorna flyttades från landsorten till städerna. Eftersom bostadsbristen blev stor, revs de små husen till förmån för stora bostadskomplex med små lägenheter. Djuren fick betala priset – de kastades ut på gatan när utrymmet krympte. Så småningom började de föröka sig och snabbt befolkades gatorna av herrelösa hundar. Gatuhundarna har sedan dess varit mål för de mest avskyvärda försök till utrensningar.”

Jag blir så ledsen när jag läser det här att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vi försöker att hyfsat regelbundet bidra till den verksamhet som bedrivs i Cernavoda där italienska föreningen SavetheDogs idag redan har ett hägn, som dock är undermåligt, blir översvämmat av floden titt som tätt och helt enkelt inte räcker till. De håller på att bygga ett fint nytt hägn, längre upp så de ska slippa översvämningar men det tar tid och kostar pengar. Det lilla vi gör är ju inte mycket men om många människor försöker göra lite så kan det ju ändå ge en viss effekt.

Men frågan är vad som kommer att hända med Save the Dogs’ verksamhet nu när lagförslaget röstats igenom… Icke-statliga organisationer kommer ej att ges möjlighet att hjälpa de hundar som sitter i dödshägn. Att adoptera en hund i Rumänien har försvårats så att det i praktiken blir omöjligt.

Jag önskar att jag inte hade huset fullt av hundar redan (även om jag förstås inte vill bli av med mina älskade hjärtan!) utan hade möjlighet att ta hem några hundar från Rumänien och i alla fall ge några stackars hundar ett bra liv.

Jag förstår att det är lätt att döma när man sitter här i trygga välfärds-Sverige, där de flesta har en vettig eller god ekonomi, det är naturligtvis en annan sak i ett land som Rumänien där även människor far illa och har svårt att klara sig. Men att ta till sådana metoder som man testat tidigare och som visat sig ha nästan ingen effekt mer än ytterst tillfälligt… usch, nej, jag blir så ledsen när jag tänker på det att jag kan börja gråta.

Läs mer här:

http://www.hundhjalpen.se/

http://www.savethedogs.eu/

Ullared och annat

Träningen i torsdags gick riktigt bra, kändes verkligen som Garibaldi och jag var på samma planet, äntligen. Enda strulet blev att han vid en belöningspaus i fria följet tänkte smita och hälsa på två träningskamrater som stod på varsin sida om oss – typ som domarna brukar stå i brukset – och han tänkte knappt lyssna när jag sa att han inte skulle göra det. Jag blev så paff att jag faktiskt tog i och blev lite arg… lite onödigt men jaja…

I övrigt gick det väldigt fint, bra fritt följ, fin inkallning efter en kommunikationsmiss – “tävlingsledaren” kommenderade, jag tyckte att G ryckte till, väntade med att kalla, tl kallade igen och precis samtidigt lyckades jag kalla vilket fick G att ställa sig upp men inte starta utan han stod där och såg ytterst tveksam ut.

Bra apportering, riktigt bra hopp-sitt, sen testade vi lite kryp också men icke… han var så laddad att det inte var sant, bara att lägga ner. Dags att börja tjata krypträning igen alltså. Men jag är lycklig och glad över en pigg, energisk och framför allt fokuserad hund, så lite smällar får man ta.

Fredag eftermiddag styrde jag tillsammans med ett gäng tjejer från jobbet, iväg mot Ullared… första gången för mig där och jag får erkänna att jag varit oerhört skeptisk men beslöt mig för att ge det en chans och ta det som en kul grej. Vi kom fram vid 15-tiden, tack och lov INGA köer alls in på Gekås, gick runt där i några timmar, pausade för mat, fortsatte handla nån timme till och sen avslutade vi för dagen och åkte till vandrarhemmet i Fegen, där vi inmundigade Amaronevin, ost och kex samt gick igenom vad vi köpt.

Lördag morgon var vi åter igen på plats vid Gekås vid 7.30, kom rakt in utan några köer, lite mer folk än dagen innan men fortfarande uthärdligt. Var klara vid 10, tog en runda i butikerna runt om och sen kl. 11 samlades vi för avfärd mot Linköping igen.

Totalt handlade jag för närmare 6000 kr men då blev det varsin rejäl vinterjacka till mig och Martin, varsin varseljacka (istället för att ständigt kränga på och av reflexväst), ett par kängor att ha vid hundträning, ett antal toppar till mig, t-shirts till Martin, samt mängder med saker till hemmet nu inför renoveringen av gästrummen. En del hundprylar också – bollar i snöre var sanslöst billiga så några sådana fick åka med, samt ett täcke till Sigge. Jag frågade Martin, när vi packade upp, om han tyckte jag köpt mycket onödigt och han kostaterade att nej, det var faktiskt så gott som bara bra och vettiga saker. *nöjd*

Däckade tidigt lördag kväll, innan 22… väldigt ovanligt för att vara jag. Sov dessutom läääänge på söndagen, men sen var vi desto flitigare – vi började röja i arbetsrummet och fick ihop enorma mängder skräp att åka till återvinningen med. Ungefär halva arbetsrummet hann vi gå igenom, knappt… bara att fortsätta nu i veckan.

Dessutom spårade jag med alla fyra hundarna. Sigge fick ett 550 meter långt näringsspår som han skötte fint, låg på hårt men med låg nos och bra koncentration. Lite trött mot slutet, bra, han behövde blåsa ur sig lite.  Chili fick 200 meter näringsspår och det räckte för att trötta honom, han ligger på hårt och har ju inte mycket kondis nu efter att ha haft ont i tassarna. Men han verkade nöjd efter sina 200 meter, bra det. Vi har för övrigt sakta minskat Rimadylmängden nu ett tag och från och med i helgen har vi satt ut det helt, nu hoppas vi att hans tassar håller sig hyfsade.

Garibaldi fick ett drygt 400 meter långt vanligt spår i hagmark, med fyra föremål. Det höll på att skymma när vi gick det och kombinationen matte med dålig balans, skymningsljus och het Garibaldi var väl inte det bästa. Jag höll mig på benen dock… med ett nödrop.  Han missade första pinnen, det var i början när han var som hetast och lite slarvig, därefter plockade han fint de återstående tre, den sista var dessutom en bit naturpinne så det gjorde han riktigt riktigt bra!

Slutligen fick Kenzo frispåra Sigges och Chilis näringsspår och hjälp så jag frös när vi gick där – Kenzo är noggrann och missar INTE en godisbit, så han gick i låååångsam takt och kollade nog alla återstående små bitar som de andra hoppat över. Speciellt i slutet av Sigges spår, kanske sista 100 metrarna, var det mer godis kvar än tidigare, Sigge var nog rätt trött då.