Höstmörkret tar på min energi, trots att jag slutar tidigt flera dagar i veckan och det går tyvärr ut över hundarnas träning. Jag går och längtar efter att vår träningshall blir färdig för det kommer ju helt klart att underlätta en hel del att kunna träna i en varm och ljus lokal oavsett vädret och mörker ute.
Jag brukar inte vara riktigt så här slut på hösten/vintern tycker jag, speciellt inte sedan jag började jobba deltid, men nu tror jag att det är flera faktorer som spelar in – stress pga flytt, försäljning av gamla huset, allting med hallen och nya företaget, sorgen efter händelsen med Måns-Oskar (jag saknar honom väldigt väldigt mycket) och så ovanpå det så var jag ju först magsjuk i nästan 10 dagar och då tog jag inte Levaxin vilket borde kunna påverka ett tag efter (typ nu) och så har jag heller inte kunnat vara ute och röra mig så mycket som jag skulle behöva pga att jag sen skadade knäet. Det är 4 veckor sedan nu och det är helt klart bättre men fortfarande inte bra.
Men lite träning får jag till ändå och det tackar väl hundarna för. 😉
Garibaldis träning
För Garibaldis del har fokusen legat på lydnadsklass 3 då vi var anmälda till en tävling förra helgen och en nu i helgen som kommer. Helt klart är att momenten inte är färdiga för tävling (åtminstone inte om jag vill ha uppflyttningspoäng) men det var å andra sidan därför jag valde att anmäla – för att se hur vi låg till.
Det jag har noterat och som ju är ganska självklart är att träning gör stor skillnad… 😉 jag har de senaste veckorna kört en kampanj med rutan och vittringen inför tävlingarna och Garibaldi gick från att knappt ha kunnat vittringsapportering alls för några veckor sedan till att ta rätt pinne på tävling, trots att vi aldrig nånsin tränat med att någon annan lägger ut pinnarna. Jag har dock varit noga med att förbereda på rätt sätt, dvs vända mig om även när jag själv lagt ut pinnarna och kommandot ”leta apport” har helt klart blivit befäst. Där ser man hur bra det kan bli trots att vi inte tränat in hela momentet exakt som det ska vara på tävling. Likaså har vi aldrig haft någon som kommenderat vid rutan, inte den biten där jag går mot rutan och vinklar och sen vinklar tillbaka mot utgångspunkten igen och får order att kalla in hunden. Men den biten fixade han också utan problem.
Något som verkligen behöver tränas, men som kommer att kräva att jag åker till brukshundklubbar och hittar folk att träna med, är gruppmomenten.
Sen har vi fjärren…. den är inte bra alls; när han är laddad skiftar han snabbt och lätt MEN han flyttar sig både i sidled (VAD är det jag gör som gör att mina hundar flyttar sig åt höger – sett från deras håll – i fjärren?!? Kenzo och Chili gjorde likadant!!) och även framåt ibland, är han inte så laddad så flyttar han sig inte så mycket men det kan bero på att han helt enkelt inte utför alla skiften. På tävlingen i söndags fick vi en 0:a eftersom jag behövde alldeles för många kommandon för att få honom att skifta. Det är framför allt skiftet till stå som är problemet.
Så nu har jag dels börjat med en kampanj för att få honom att vara stilla med bakbenen – genom att han får stå med dem på en target – och dels ska vi träna fjärr med störning (av Indi och husse till att börja med) samt när han är lite trött efter rastning/träning/bus. Har testat lite med baktasstarget tidigare men inte fått till det riktigt, igår testade jag med en bit wellpapp och det funkade faktiskt riktigt bra. Han är rätt bredbent och sätter sig även med brett mellan tassarna så jag fick hitta en bit som var bred nog. I början var han väldigt fundersam men efter lite jobb med att få honom att förstå att det viktiga var att tassarna var kvar på pappen så kunde vi mot slutet faktiskt göra några skiften ligg-stå och stå-sitt. Långsamt gick det, men det är för att han är osäker på vad jag vill, det bör bli bättre med ökad förståelse för det hela.
Vi ska också lägga lite energi på fritt följ med störning för han har lite för lätt att släppa blicken på mig och kolla på annat, då tappar han direkt en del koncentration (även om det inte blir så illa att han glider ifrån mig men i söndags glömde han sätta sig i nån halt och det är typiskt pga att han är lite okoncentrerad).
Indigos träning
Så har vi då lillfläck, alltså Indigo. Kan nog säga att han är den valp jag tränat minst med nånsin, pga flytt och allt så har helt enkelt träningen fått stå tillbaka. Lite småsaker har jag ändå kört, ska se om jag kan sammanställa lite.
Han har början till fritt följ/linförighet, med fin kontakt (en liten bit) och stort engagemang (utan att bli alltför yvig). Vi har påbörjat apporteringens gripande och hållande, det går hyfsat bra faktiskt. Stadga i stå, sitt och ligg fungerar fint, har tränat med omvänt lockande. Han är också duktig på att sitta eller ligga kvar om jag går iväg en bit. Jag har kunnat gå och lägga ut ett uppletandeföremål kanske 25 meter ut och han ligger kvar, jag har också kunnat lägga en boll i rutan och han sitter kvar (10-12 meter bort). Vi har alltså kört lite rutan-träning med boll eller godis i rutan. Även ställande under gång börjar arta sig.
Min plan när jag skaffade Indi var att han redan från början skulle kunna fotgående på höger sida lika bra som på vänster sida eftersom jag tänkte tävla bland annat rally med honom, men det har jag tyvärr slarvat med. Vanlig fot-ingång på min vänstra sida gör han väldigt fint medan höger har vi inte fått till riktigt men nu har jag satt igång en hårdträning med det. Vi håller nu även på att träna in ”sitt framför”, vilket gick lätt att få in.
Han är en rolig hund att träna, har massor av energi och vilja att jobba, men ibland är väl koncentrationen inte direkt perfekt… kanske inte så lätt när man är 7 månader och en liten slyngel. För det mesta sköter han sig fint, men det har kommit några saker på senare tid som gör att han känns mer som en unghund än en valp – härom dagen tuggade han plötsligt sönder en liggdyna som låg i sovrummet, efter att ha varit duktig med allting utom kartonger ända från valpstadiet… 👿
Chili skräms… kunde slutat illa
Nånting helt annat som hände härom dagen var att Chili skrämde oss rejält. Det var på morgonen och Martin skulle gå ut med Chili och Sigge, jag höll på att ge Torsten mat i pannrummet när jag hör Martin vråla på mig… jag rusar till vardagsrummet och undrar vad som har hänt, tänker på om Sigge lyckats sticka efter en katt eller nåt…. Men då visar det sig att Chili gått omkull på det hala laminatgolvet i vardagsrummet, han har ”fläkt” sig, dvs ett bakben ut år vardera håll och han kom inte upp, inte ens med hjälp… Jag stängde undan Sigge som oroligt for omkring och när jag sen vände mig om så lyckades Chili precis ta sig upp med hjälp av Martin. Han rörde sig utan problem och verkade inte ha fått några men av det men med tanke på hur hans rygg är full av spondylos så blir man ju orolig. Han fick en Rimadyl och sen fick han ha sitt Obtrack-täcke på hela dagen men på kvällen och dagen därefter travade han utan minsta problem så tydligen hände inget värre. Han hade pipit till när det hände, förmodligen gjorde det ont i ryggen och musklerna just då, men det verkar vara det enda som hände. Nu har han fått hålla sig i andra delen av huset och igår köpte vi fler gångmattor så att han alltid kan gå på en matta när han rör sig över vardagsrumsgolvet. Laminat är lite läskigt på det sättet att det är så jäkla halt för hundarna. 😦
Man blir ju orolig när gamlingarna gör sig illa… Chili blir för övrigt 11.5 år idag, tänk vad tiden har gått. Vår stora fläckis som mentalt aldrig riktigt blivit vuxen, som är världens snällaste och så mysig. ❤
Duktig Sigge!
Sigge skrämde mig igår kväll, men var också väldigt duktig… jag skulle släppa ut honom för kvällskissningen, jag brukar kolla så att det inte är några katter som far omkring på gården – är det fallet så tar jag ut Sigge i koppel – men nu var det lugnt, trodde jag….. precis när jag släpper ut Sigge genom dörren (och han far ut i full fart, typisk Sigge-stil) så kommer Torsten farande rakt över gården, tydligen hade vi glömt spärra kattkluckan för utgång.
Jag verkligen VRÅLADE ”Sigge!” med värsta rösten och Sigge tvärvände, snubblade nästan på katten som sprang rakt framför honom och sen rusade Sigge rakt in i hallen tillbaka till mig och såg väldigt mycket ut som ”oups, nu ställde jag till det”. Lika förvånad såg han ut när jag överöste honom med beröm, men han var snabb att i sann Sigge-stil hoppa upp med tassarna på mina axlar och pussas. Duktiga duktiga Sigge, fördelen med att han är så pass mjuk som han är, han lyssnar verkligen. Puh… jag är kanske extra lättskrämd nu efter olyckan för en månad sedan men Sigge är, till skillnad från Garibaldi, inte arg på katterna… han bara tycker att de är spännande jaktbyten, ungefär i klass med vilken hare eller kanin som helst. När jag då tog i med ”rösten” så fanns det ingen tvekan om vad han skulle göra, fina killen. ❤
Beauceron och whippet 